Elvis from Hell är död

Fredagstävlingar

Tävlingarna är nu avgjorda och vinnarna underrättas via mejl. Rätt svar är alternativ 2 (Anne-Lie Rydé) respektive 1 (Ronnie Briggs).

Freddie Wadling är en levande legend i svenskt musikliv. Den 18 februari ger mannen sig ut på turné med start på hemmplan i Göteborg – självaste Konserthuset – och målgång den 1 mars på Rival i Stockholm.

Häromdagen släppte mannen ett nytt soloalbum – ett dubbelalbum med en skiva på svenska och en skiva på engelska. Den mörka blomman/The dark flower heter det hyllade verket som innehåller kompositioner av namn som Peter LeMarc. Freddie Wadling sjunger med fans som Anna Ternheim, Meja och Stina Nordenstam, och tolkar allt från Imperiet till David Lynch-sånger.

Låten Jennifer, ditt hår brinner, som inleder skivan är en översättning som han gjort ihop med Tomas Andersson Wij av en låt med de tyska krautrockarna Faust från 1970-talet.

För att plocka Den mörka blomman/The dark flower behöver du svara rätt på frågan nedan och mejla in svar till [email protected] senast onsdagen den 11 februari klockan 13. Fem ex står på spel.

Ange ”Wadling through a ventilator” i ämnesraden. Glöm inte din adress.

Freddie Wadling är medlem i en duo som heter Blue For Two. Partnern Henryk Lipp var en gång tiden med i samma band som vilken känd sångerska?

1. Nina Persson.

X. Karin Dreijer Andersson.

2. Anne-Lie Rydé.

Tävling nummer två gäller Liam Norbergs kommande bok Insidan – Brotten, pengarna, tiden. Realtid.se har publicerat ett exklusivt smakprov ur den rikskände skådisen och värdetransportrånarens bok.

Fem ex ska hitta ägare bland Realtidläsarna. Svara bara rätt på frågan och mejla in svar till [email protected] senast onsdagen den 11 februari klockan 13. Ange ”Det är insidan som räknas” som ämnesrad. Skicka med din adress så vi vet var du bor.

Sex Pistols spelade in en skiva med en känd tågrånare. Vad hette han?

1. Ronnie Briggs.

X. Tony Tuff.

2. Noel Norberg.

Fredagskrönika

De säger att musikbranschen är döende.

Välkomna till rockkyrkogården.

För det är inte bara själva branschen som är på väg bort. Även många av de minst ”branschiga” legenderna kolar vippen.

På löpande band dessutom.

Bara häromveckan skrev jag om Ron Asheton, ”rockens råaste gitarr” som jag benämnde hans stilbildande strängbändande.

Sedan dess har egensinnige folkrock-mannen John Martyn tystnat – och en lång räcka till.

I onsdags var det dags igen.

60 år gammal – orsaken anges vara medfött hjärtfel – tackade Erick Lee Purkisher för sig,

Nähä. Lux Interior då? Sångare i The Cramps?

The Cramps – smaka på namnet. Bandet som kom fram samtidigt med punkexplosionen i New York. Men som knappast höll sig till några regler. För visst tusan fanns det regler. Det finns det alltid när man envisas med att bilda skola.

Istället blandade dessa skräpkulturens (ett ord som verkligen är en definitionsfråga) apostlar hejlvilt från sina favoritkällor. Och så gött det ekade nerifrån botten på dessa till synes outsinliga brunnar.

Gruppens logotyp var som hämtad från de EC Comics som väckte censurens vrede i det hämmade USA på 1950-talet. I symbios med bortglömd rockabilly, den smutsigaste garagerock, skräckfilmer, fördärvande snusk och annan populär som impopulär popkultur blev detta en för undertecknad oemotståndlig dekokt.

Jag har träffat på folk som verkligen dyrkar The Cramps. Som Aron i kultiga Göteborgsbandet The Leather Nun, som bar lika många klockor på armen som Cramps-gitarristen Bryan Gregory (tre). Som Nick Cave, Primal Scream, The Jesus & Mary Chain och Spiritualized.

The Cramps influerade och inspirerade väldigt många. På senare tid inte minst The White Stripes och Jon Spencer Blues Explosion. För att inte tala om svenskar som The Hellacopters, The Nomads och bob hund.

Enligt ögonvittnen som var på The Cramps tidiga spelningar i USA ringlade sig köerna långa utanför logen. Beundrarna ville dela med sig av knark, sex och annat.

Som tur var verkar Lux och The Cramps ha hållit sig någorlunda i skinnet. Trots låtar som Drug train (put one foot up/put another foot up/put a third foot up/and you´re on board/the drug train).

För karriären gick uppåt, och även om skivorna som gruppen gjorde efter mitten av 1980-talet inte var riktigt lika angelägna så var bandet ändå en frisk fläkt. Alltid.

Särskilt som 1980-talet präglades av sterila ljudbilder och Born in the USA-trumljud. Då stack The Cramps ut som ett stort fett långfinger. Rakt upp i näsborren på representanterna för den förment goda smaken.

You got good taste, som Lux Interior (namnet taget från en gammal bil-tv-reklam, tror jag) sjöng. Tillsammans med sin livskamrat, ex-dominatrixen Posion Ivy (dessa fantastiska scennamn) frontade han olika upplagor av The Cramps.

Jag hade förmånen att uppleva bandet live tre gånger. Lux som vred på sig värre än någonsin Iggy Pop, med högklackade damskor som han halsade rödvin ur. Ivy stentufft lirandes på sin gitarr, tuggandes bubbelgum. Och ut ur högtalarna en vansinnigt vild rock´n´roll.

The Cramps blev kända genom en tolvtums-ep som heter Gravest hits. Debutalbumet heter Songs the Lord taught us.

Jag vet inte var Lux hamnar. Däruppe eller därnere.

Det vet ingen av oss.

Men jag hoppas att denna ”Elvis from Hell” – som fanset och kollegan Jeffrey Lee Pierce från The Gun Club sjöng – bildar ett riktigt skönt band med just Jeffrey Lee, Ron Asheton, Fred ”Sonic” Smith, Hasil Adkins, Ricky Nelson, Johnny Cash, Roy Orbison, Esquerita, Dee Dee Ramone och de andra.

Kanske får han sin ”date with Elvis” på riktigt nu. Säg aloha från oss, Lux.

Hey, I´m on my way, on a journey outta this world…