Efter industriavtalet: Bara finanspolitik kvar för att skapa tryck i ekonomin

Årets löneförhandling har inte varit någon av de lättare övningarna. Coronapandemin har ställt mycket på ända, även om det ekonomiska utfallet så här långt inte blivit som de värsta farhågorna i mars. Samtidigt har det inte heller blivit den snabba återhämtning, som inte minst kapitalmarknaderna, gafflade in under sommaren. 

Vi befinner oss nu i början av november i ett läge med genuin osäkerhet om såväl pandemins fortsatta förlopp, liksom upptrappade politiska risker, med USA-valet, ännu inget Brexitavtal, och geopolitiska spänningar i snart sagt jordens alla hörn. Således ett klimat som vare sig driver investeringar eller konsumtion utan som gör att de flesta håller i slantarna. Kort och gott ett recept för lägre ekonomisk aktivitet. Det vi kallar recession. 

Att det löneledande svenska industriavtalet ändå kom in på 5,9 procent för de kommande 29 månaderna, motsvarande en årlig höjning på 2,23 procent, får tillskrivas att facket satt i den bästa förhandlingssitsen denna gång. Utan ett avtal nu hade arbetsmarknaden kunnat drabbas av en rad konflikter. Facket har dessutom haft stöd av Riksbankens inflationsmål. Om utfallet hamnat under 2 procentsnivån, så kan ingen hävda att detta mål, inte ens Riksbanken själv, är väl förankrat. För om inte detta är förankrat hos arbetsmarknadens parter så har det föga värde som ankare.

För hur man än vrider och vänder på prisstatistiken så är det löneutvecklingen som är den starkaste kraften i prissättningen, eftersom det är den överlägset största kostnadsposten i ekonomin. Halkar löneutvecklingen under 2 procent per år så är det i praktiken omöjligt att nå två procentsmålet. Det är bara att kolla historiken för de senaste 23 åren när industriavtalet varit vägledande för lönebildningen. Inflationen har bara varit över Riksbankens mål vid tre kortare tillfällen, när ekonomin har gått på högvarv och de senaste tio åren har de nominella löneökningarna kommit att landa allt närmare 2 procentsstrecket. 

Det finns skäl att hävda att industriavtalet tillsammans med den strama finanspolitiken, med sitt överskottsmål, är två mycket starka desinflationistiska krafter som Riksbanken inte har kraft att rå på. Båda dessa motkrafter är anpassade för att hålla schack på kostnadsutvecklingen i ett exportberoende land, med en fast växelkurs. Det har vi inte haft på ett tag. Fantomsmärtorna från 70- och 80-talets kostnadsinflation och 90-tals krisen regerar fortfarande.

”Halkar löneutvecklingen under 2 procent per år så är det i praktiken omöjligt att nå två procentsmålet.”

Och inflationsmålet lär heller inte kunna uppfyllas under de kommande åren med det uppnådda avtalet heller. För industrin är fortfarande den del av ekonomin som fortsatt uppvisar en produktivitetsökning. Det vill säga de behöver inte kompensera sig full ut i sina egna priser för de stigande lönerna. Och eftersom industriavtalet är löneledande så kan man inte räkna med att lönelyften i övriga sektorer når över detta heller. För delar av de privata servicenäringarna, som besöksnäringarna, är gravt skadeskjutna av pandemin, finns inte mycket utrymme för några löneökningar alls.

Men med en inflation som senast föll ner till 0,3 procent i årstakt så ger avtalet trots allt en viss motkraft mot än mer deflationistiska tendenser.  Och det är heller inte mycket som Riksbanken kan göra för att få upp trycket. Vi har skrivit det förut på Realtid. Verktygslådan är tom. Det finns bara en spelare på plan som kan göra skillnad. Finanspolitiken.