ECB:s penningpolitik behöver en nystart

Vad gör man när manöverutrymmet är begränsat och ingen tycks tror på det man gör? Lite så kan frågeställningen formuleras kring den europeiska centralbanken, som står inför extrema utmaningar. Under torsdagen höll Christine Lagarde sitt första möte som ny ECB-chef.

Trots massiva – och nyligen förstärkta – kvantitativa lättnader som pågått i åratal har centralbanken inte lyckats får fart på varken inflationen eller inflationsförväntningarna. Den mest påtagliga effekten av penningpolitiken har varit stigande aktie- och fastighetspriser och därmed vidgade klyftor i samhället. Den starka förmöghetensutvecklingen i delar av samhället har inte heller sipprat ner och stärkt vare sig konsumtionen eller jobbskapandet i Europa. 

Snarare har förmögenhetsutvecklingen förstärkt den redan hårda pressen nedåt på räntemarknaderna från centralbankens agerande genom att växande kapitalstockar jagar avkastning och trycker till avkastningsnivåerna på räntepapper ytterligare. Problemet har synts länge men har förstärkts framför allt i år när allt fler statsobligationer och även företagsobligationer har emitteras till noll ränta eller negativa räntor. 

Hotet mot det kanske viktigaste trygghetssystemet och ett viktigt kitt i det europeiska samhällskontraktet – pensionerna – är nu allvarligt i flera länder. Räntemiljön är i dagsläget skadlig för pensionerna eftersom pensionslöftena bygger på en helt annan avkastning från räntepapper än vad som är möjligt att få. Strejkerna i Frankrike mot regeringens och presidentens pensionsreform är förståelig, men något måste göras annars krackelerar systemet från sviktande avkastning i pensionssystemet. Pensionsbolag i flera europeiska länder flaggar för stora svårigheter och varnar för sänkta pensioner framöver. Oron och det sociala missnöjet riskerar att sprida sig. 

Samtidigt har finansmarknaderna och prisbildningen blivit beroende av den extremt expansiva penningpolitiken. Det gör att den nya centralbankschefens agerande kan få fart på voltatiliteten i marknaden om det kommer överraskningar. Alla beroenden är svåra att bryta, och en radikal omläggning av den förda politiken skulle få enorma effekter på börserna. 

Så vad kan Christine Lagarde och hennes kollegor i ECB göra för att få rätsida på problemet med den enemiska inflationsutvecklingen? Inflationsförväntningarna ligger nära en historisk botten. Samtidigt prisar marknadsaktörerna in en inflationstakt på en dryg procent långt in i framtiden, betydligt lägre än centralbankens inflationsmål på 2 procent. 

Det spår Christine Lagarde har valt hittills, förutom att låta de massiva kvantitativa lättnaderna fortsätta att rulla, är att försöka sätt tryck på regeringarna för att öka de offentliga utgifterna till investeringar och konsumtion. Hittills har intresset varit ljumt, bland annat från det viktiga tyska finansdepartementet. Den nya centralbankschefen har rätt i att det strama finanspolitiska ramverk som omger EU-länderna är ett hinder för att få hjälp från politiskt håll med inflationsproblematiken. Det finns vissa tecken på att finanspolitiken kan komma att vridas i en mer expansiv riktning, till exempel i Sverige där Riksbanken har samma typ av problem.

Ett oprövat och outnyttjat penningpolitiskt verktyg är det som brukar kallas “helikopterpengar” efter en liknelse av teorins grundare Milton Friedman. Det är knappast sannolikt att centralbanken plockar fram detta verktyg i det korta perspektivet, trots att många ledande ekonomer hävdar att det fungerar utmärkt med rätt regelverk. 

Om den europeiska centralbanken går direkt till konsumenten med monetära stimulanser får detta en omedelbar effekt på efterfrågan och prisutvecklingen i ekonomin. Risken att den här typen av monetära stimulanser skapar hyperinflation kan kontrolleras genom att styra penningflödet. ECB kan till exempel konstruera ett program där det sker månatliga utbetalningar till alla medborgare (det finns omkring 280 miljoner vuxna inom ECB-området) som omfattas av centralbankens penningpolitik. 

Transfereringarna ökar respektive minskar i förhållande till inflationsutvecklingen och upphör när inflationsmålet är uppnått. Hur omfattande ett eventuellt helikopterprogram blir är svårt att uppskatta, bland annat beroende på att det är svårt att förutsäga hur av mycket av transfereringarna till hushållen som kommer att spenderas. 

Det finns andra risker med “helikopterpengar”, till exempel att monetär penningpolitik riskerar att påverka takten i regeringarnas reformpolitik negativt; regeringarnas behov av ekonomiska reformer minskar eftersom centralbanken skapar nya pengar som döljer underliggande strukturella problem. 

Argumenten är ändå starka för att pröva en ny penningpolitik för den nya ECB-chefen Christine Lagarde.