Dragkampen mellan politiken och näringslivet

Finansminister Magdalena Anderssons uttalande att det skulle finnas fördelar för Sverige om Nordea flyttade sitt huvudkontor från landet slog ner som en bomb. På ytan kan den märkliga kommentaren förklaras med en svag finansministers desperata försök att återta kontrollen över en debatt som gått överstyr.

Men i botten ligger något större. Dragkampen mellan politiken och näringslivet. Å ena sidan måste politiska beslut ta hänsyn till en lång rad olika intressen, å andra sidan kan inte företagen i längden förväntas acceptera sämre villkor bara för glädjen att få verka i Sverige.

Det är sedan länge en mycket infekterad fråga. För drygt 20 år sedan, vintern 1997, skrev 101 företagsledare ett upprop på DN Debatt där de varnade för konsekvenserna av en företagsfientlig politik.

”Vi kan inte acceptera vad som helst” var andemeningen, vilket väl är kärnan även i Nordeas kritik av de desperata försöken att öka bankernas beskattning.

De 101 företagsledarna skrev sin artikel mot bakgrund av den globala konkurrens deras företag lever i. Globaliseringen har försvagat politikens ställning, betydligt mer idag än 1997. Konkurrenter finns över hela jorden, ägandet är allt mer globalt och tålamodet med kraftlösa svenska politiker krymper.

Vi har bara sett början på politikens försvagning. Om diskussionen historiskt har gällt vad svensk tillverkningsindustri behöver för att stanna i landet gäller den idag allt oftare även vad digitaliseringens snabbväxande företag behöver för att anställa i Sverige istället för i andra länder. 

Och här är maktförhållandena andra. De stora industriföretagen representerar väldigt många anställda, vilket ger deras krav särskilt tyngd. Men de är också särskilt utsatta.

En aspekt på debatten om tillverkningsindustrins villkor har varit att företagen egentligen inte vill flytta – om de inte verkligen måste. Att flytta tung industriproduktion är både kostnads- och tidskrävande, och för flera av företagen skulle dessutom fabriksnedläggningar skada varumärket.

För snabbväxande digitala företag är det annorlunda. En god vän till mig driver ett stort företag i en av de branscher som politiker av alla kulörer älskar att prata om som framtiden. Just ett sånt företag som ska erbjuda kvalificerade jobb till nästa generations svenska ungdomar.

När han träffar de politiker som upphetsat svärmar runt företaget är budskapet lika enkelt som brutalt: ”För min del är det inget problem att anställa någon annanstans än i Sverige, men för er är det ett problem. Jag bryr mig inte, det är er huvudvärk om ni vill undvika det.”

Och han har förstås rätt. Att anställa, säg, 100 programmerare i ett annat land istället för i Sverige är ett jämförelsevis okomplicerat beslut. Skadan på varumärket är noll, kostnaden för att avveckla anställningarna i Sverige begränsad. Ingen maskinpark ska monteras ner, inga industrifastigheter säljas, inget mediedrev hanteras, inget fack kommer ordna protestmöten.

Dessutom är dessa företag särskilt beroende av bland annat de slags villkor som är allra mest känsliga i svensk politik. Ägarnas beskattning, personaloptioner till nyckelmedarbetare, en fungerande bostadsmarknad, den höga skatten på arbete.

Förändringen ska inte överdrivas. Sverige är, och kommer under överskådlig framtid fortsätta vara, ett framstående industriland. Men diskussionen om företagens villkor handlar om mer än företagsflytt. Och den kommer av flera skäl att bli allt mer komplicerad framöver.

Samma år som de 101 företagsledarna skrev sin artikel sade Ericsson upp 1 700 av sina 2 300 anställda i Norrköping. I sitt förstamajtal uppmanade dåvarande socialdemokratiska partisekreteraren Ingela Thalén svenska folket att sluta köpa Ericsson-telefoner, som protest mot beslutet.

Enligt samma destruktiva logik följde s-märkta twittrare upp Nordeas kritik med uppmaningar om bojkott. Det är lätt att förstå. Ju svagare man känner sig, desto mer desperat riskerar man att bli.

Men vad Sverige behöver är något helt annat. Politiker som vågar erkänna att de inte kan förhindra att företag växer där förutsättningarna är bäst. Som tar sig tiden att lyssna på företagens beskrivningar av vad de behöver, inte bara de nya hajpade företagen utan alla de andra. 

Och politiker som vågar säga till sina väljare: ”nej, det här är inget populärt förslag men om vi vill att Sverige ska fortsätta ha ett växande näringsliv är det nödvändigt”.