Det urspårade curlingsamhället

Jag vaknade upp till en mobiltelefon full av notiser. Notiser som numera allt för ofta handlar om dödsskjutningar, skadegörelser och bilbränder. När blev det så här frågar jag mig och minns tillbaka till min uppväxt i både förorten och innerstan, lika mycket i villa som i lägenhet.

Våra hyss kunde på sin höjd handla om att kasta vattenballonger från balkongen eller tjuvringa på dörrklockor. Vi ville ha en reaktion, vi ville se folk uppretade. Det var liksom charmen med att busa.

Men där gick också gränsen och det gjorde mina föräldrar väldigt klart för mig. 

Idag när ungdomar bränner bilar i förorterna förklaras det ofta med resonemang i stil med: ”Det är för att de vill visa på sitt missnöje med tillvaron, de är utsatta och mår dåligt.”

Det finns egentligen ingen anledning att bli förvånad eftersom politiker från flera olika partier under åratal gemensamt men ogenomtänkt drivit fram en omhändertagande curlingkultur, om än i bästa välmening. Där har den ena samhällsgruppen efter den andra noggrant studerats och ställts mot varandra för att hitta den som det är mest synd om och därför bedöms behöva statens ovillkorade hjälp.

Problemet är att det i sin tur lett till att olika grupper hemfaller till våldsamheter för att höras och synas, vilket givetvis sker på bekostnad av andra människors frihet och rätt till trygghet.

“Jag blir förbannad – på riktigt! Min fråga till de här är, vad fan håller ni på med?” Så formulerade sig statsministern i Sveriges Radio när han morgonen efter ombads kommentera bilbränderna.

Mitt enkla svar till Stefan Löfven blir att de tyvärr håller på med exakt det ni skapat, en kultur där de som hörs och syns mest får det de vill.

Det senaste året har politikerna, från såväl höger som vänster, lagt all fokus på att berätta om hur många nya poliser man ska tillsätta om man vinner valet. Men ärligt talat, skulle det vara något att stolt berätta om? Det är väl snarare ett bevis på ett stort misslyckande efter åratal av den politik som samma politiker stått bakom och som fört oss till den punkt där vi befinner oss nu.

Problemet ligger i första hand inte enbart i att vi har för få poliser, och framförallt inte i att de saknar kompetens. Problemet ligger istället i de etablerade partiernas verklighetsfrånvända och utopiska politik, en politik som göder ett redan polariserat samhälle. 

Det räcker inte med att politiker skriver arga twitterinlägg om hur avskyvärda dessa bilbränder är eller förkastar beteendet i direktsänd radio. Det som krävs för att vända kursen stavas handling.

Samhället behöver på riktigt visa att vi menar allvar med kampen mot brottsligheten. Straffrabatten för unga måste märkbart begränsas och påföljderna bli mer intensiva. Det måste införas regler om att straffmätningen ska utgå ifrån mitten av straffskalan istället för botten. Och det krävs mer ingripande åtgärder från frivården och socialtjänsten vid ringare brott.

Finns det inte föräldrar som säger ifrån måste samhället göra det. 

När jag går och lägger mig ikväll vill jag inte behöva vakna upp till fler förödande konsekvenser skapade av det urspårade curlingsamhället. Tyvärr är dock sannolikheten stor för att min önskan inte kommer att uppfyllas med den politik som förs idag, av dagens politiker.

Christian Doverhjelm
jurist med inriktning på straffrätt, medlem i Medborgerlig Samling