Det okända verkliga skälet till den stora oron

Låter det både stolligt, alarmistiskt och populistiskt? Möjligt, men det finns en röd tråd i dessa utsagor. De bygger på de insikter som vuxit fram i det som kallas Modern Monetary Theory, MMT.

I Sverige har MMT knappt nämnts i den publika diskussionen överhuvudtaget. En genomsökning av tidningsdatabasen Retriever, som samlar upp det mesta som skrivs i detta land med någorlunda regelbundenhet finns MMT nämnt i ett par artiklar. En i ETC och en i TCO:s tidning Arbetsvärlden, där en obskyr radskribent som heter Per Lindvall lägger ut texten .

Men de som har hållit sig till den tråden har också fått sina makroantaganden besannade – både före och efter den senaste finanskrisen. Det gäller såväl risken för bubblor och den under de senaste årens extremt överdrivna faran för inflation och skenande räntor, samt inte minst centralbankernas impotens.

MMT kan sägas ha vaskats fram ur de förutsägelser som John Maynard Keynes kom fram till under depressionen: Staten måste agera ”spender of last resort” när den privata sektorn sparar för mycket och detta sparande inte kanaliseras till något annat än madrassen, eller bara byts mot andra finansiella tillgångar.

Ett epicentrum för denna teoribildning har varit och är Levi Institute vid Bard College där professorerna L Randal Wrey och Stepanie Kelton hör till de mest omtalade. Här har man vårdat det intellektuella arvet efter ekonomen och Keyneslärjungen Hyman Minsky. Denna Minsky klev fram ur dimmorna i samband med finanskrisen, då dennes numera välkända ”finansiella instabilitetsteori” visade sig vara en karta som stämde med verkligheten. För den som vill förstå Minsky och lite av tankarna bakom MMT, rekommenderas boken ”Why Minsky matters” av L Randal Wrey.

MMT har gjort Keynes insikter till en mer generell utgångspunkt för ekonomin. Det vill säga, inte något som enbart gäller när räntan går mot noll och ekonomin riskerar att fastna i likviditetsfällan, som var Keynes scenario. Med andra ord kan ett land som har en egen valuta alltid spendera mer än sina skatteintäkter utan risk för att behöva ställa in sina betalningar. Men då kommer hyperinflationen! ropar många neoklassiker, liksom välkända keynesianer som Lawrence Summer och Paul Krugman. Svaret är ja, om man bara trycker pengar utan restriktioner. Men det går hur bra som helst att lägga in restriktioner för spenderandet enligt MMT, nämligen inflation, valutakurs och gärna även nominell BNP-tillväxt.

Med detta faller mycket av den ortodoxi som har styrt policybesluten under de senaste decennierna. Inte minst i Sverige och i Europa. De stora intellektuella bautastenar som välts överända är demoniseringen av statliga budgetunderskott och statsskulder. Det vill säga sådant som har satts upp som bindande restriktioner i Sverige och framför allt inom eurozonen. Euron är extra illa ute enligt MMT eftersom den har konstruerats så att inget av medlemsländerna egentligen lånar i sin egen valuta. Detta kan, om man vill vara drastisk, liknas vid ekonomisk kastration. För med de hårda budget- och skuldrestriktionerna är eurozonen deflationistisk till sin konstruktion, men saknar verktyg att hantera just deflation (ECB är impotent).   

Budgetunderskott och växande statskuld är inte så farliga fenomen i sig. De måste ses i hela det ekonomiska sammanhanget. Tvärtom kan budgetunderskott och växande statsskulder vara nödvändiga just för att hindra att det uppstår skuldfinansierade bubblor i den privata sektorn, liksom för att absorbera det överskottssparande som finns inom privat sektor.

För den som förstår att en balansräkning har två sidor kan överskuldsättning och överdrivet sparande existera samtidigt, sett till de som sitter på fordringarna till dessa skulder. Det vill säga så som det ekonomiska landskapet ser ut Sverige idag (eller som det beskrivs i Adair Turners excellenta ”Between Debt and the Devil).

Det kan till och med vara så att budgetöverskott, att staten tar in mer pengar än den gör av med, destabiliserar ekonomin. Enligt Stephanie Kelton har de sju djupaste ekonomiska nedgångarna i USA under de senaste 200 åren föregåtts av statliga budgetöverskott.

Politiskt har MMT mest fått gehör på vänsterkanten i det demokratiska partiet i USA. Det har omfamnats av Bernie Sanders via Stephanie Kelton som var ekonomisk chefsrådgivare åt Sanders under presidentvalskampanjen 2016, och dessutom via representanthusledamoten Alexandria Ocasio-Cortes. Några som tassar runt MMT i Sverige är den fackliga tankesmedjan Katalys, med Daniel Suhonen i spetsen.

Men kunskap behöver inte vara politisk i sig, även om den som Paul Krugman brukar säga ”ofta har en liberal bias”. New York Times hade i fredags en mycket intressant artikel som bekräftar att MMT även varit en framgångsfaktor på Wall Street (läs den, man har tio gratisartiklar i månaden).

De citerar ett antal mycket välkända och erkänt ”praktiska” (goda prognosmakare) ekonomer, som med insikter i MMT, tjänat sina firmor väl.  Det handlar bland annat om Goldman Sachs chefsekonom Jan Hatzius, Nomuras chefsekonom Richard Koo, som myntat begreppet ”balancesheet” recession”, och inte minst fondförvaltaren Pimcos förre chefsekonom Paul McCulley.  

Avslutningsvis kan vi citera James Motier, strateg på GMO, Grantham, Mayo, Van Otterloo & Compny:

”For me an economic approach must help me understand the world, and provide me with some useful insights (preferably about my job – investing.) On those measures, let me assure you MMT thrashes neoclassical economics, hands down.”

Så lägg det på minnet – MMT – Modern Monetary Theory – It´s coming to an economy near you!