Det gör ont när affärsmodeller brister

De traditionellt borgerliga partierna driver på om en försäljning av Teliaaktierna, där statens knappt 40 procentiga innehav är värt cirka 70 miljarder kronor, men de håller även dörren öppen för en lösning där staten förstärker positionen inom infrastrukturområdet. Gör det senare. Det är inte en dag för tidigt.

Argumenten för att staten ska äga den digitala infrastrukturen har bara blivit starkare och starkare. Experimentet med ett antal privata operatörer som ”konkurrerar” med egna hel- och delägda nät har visat sig vara ett enormt resursslöseri och en samhällsekonomisk suboptimering i ”världsklass”. 

Ovanpå detta kommer de senaste årens säkerhetsmässiga insikter om att den digitala infrastrukturen inte bara är extremt vital för samhällets funktion och utveckling, men även att den är ytterst sårbar, vilket gör den till det kanske största säkerhetspolitiska hot som vi har att hantera.

De borgerliga partiernas iver att göra sig av med Telia-aktierna bottnar inte i dessa insikter utan kommer ur Telias förvärv av Bonnier Broadcasting, med bland annat TV4 och Cmore i portföljen. Detta sägs medföra att statens inflytande över svensk etermedia blir för stort. Detta känns lite konstruerat. Statens direkta inflytande över Telia är och har varit litet. Staten ville inte genomföra affären, men dåvarande ledning och styrelse gjorde det ändå. Men man kanske måste beakta risken för att vi snart kan ha en statsminister i folkdräkt och då kan det komma i annan dager.

De borgerliga vill inte recensera om detta köp var bra eller dåligt, men en oberoende krönikör kan göra det. Detta förvärv är ”kokko” för att använda ett 70-talsuttryck. Det är lite som ett privat Trafikverk skulle köpa Volvo eller tvärtom, för att fritt citera förre näringsministern Björn Rosengren. Jag har ännu inte sett något bra argument för hur det skulle stärka Telias eller för den delen Bonnier Broadcastings modell. Bara tvärtom. 

Affären är snarast ett uttryck för att teleoperatörerna vill göra vad de kan för att inte bli betraktade för vad de egentligen är, en basal samhällsnyttighet. Det som på engelska heter ”utility”. Det är inte bara Telia som försöker grumla det vattnet. Men i själva verket leker de bara ”följa John”. Där förebilderna har varit brittiska BT som betalat mycket dyrt för att bygga upp en sportkanal, men framför allt amerikanska ATT:s köp av Time Warner. Båda dessa operatörer har straffats hårt av investerarna för dessa satsningar, där de flesta har svårt att se vad poängen är. Att Time Warners framgångsrika streamingbolag HBO har tappat i stort sett hela sin operativa och kreativa ledning pekar nog även ut vägen för vad som kommer att hända inom Bonnier Broadcasting, om det nu finns några kreatörer där.

Problemen inom telekomsektorn, där senast spanska Telefonica ska genomföra en stor omstrukturering och fokusera på några få kärnmarknader, som Telia i Norden, är just det att deras intjäning under lång tid har urholkats och att inte finns något bra recept på hur de ska ta sig ur detta. Det enda undantaget är standardreceptet om ytterligare ”konsolidering” för att skapa än mer monopolliknande positioner. Men privata monopol är enligt textboken den sämsta av världar för att uppnå samhällsekonomisk effektivitet.

Den underliggande sanningen om att den digitala infrastrukturen är ett naturligt monopol, där det är ett stort slöseri att ha flera parallella nät samtidigt som skaleffekter, varje ny kund kostar allt mindre, och nätverkseffekter, varje ny kund gör hela nätet värdefullare, har blivit uppenbar. Lägger vi på att de tyngsta och största kostnaderna för operatörerna är marknadsföring och försäljning för att locka över kunder från varandra så har vi en riktigt ineffektiv apparat.  Svenskarna betalar idag minst 100 miljarder kronor årligen för sina mobil- och bredbandsuppkopplingar. Med en aktör skulle det kunna vara lönsamt med 30 miljarder kronor.

Dessutom står det också klart efter 30 år med avreglerade telemarknader att de privata operatörerna inte driver på teknikutvecklingen, eftersom varje teknikskifte har haft den olägenheten att den pajar operatörernas affärsmodeller. Det var endast mobiltelefonins genombrott på 80-talet, där de då sömniga statliga monopolen inte insåg att detta skulle bli en massmarknad, som de privata alternativen har varit drivande. Sedan dess har de varit bromsande. ”Det gör ont när affärsmodeller brister. Varför skulle annars 5G tveka”, för att parafrasera Karin Boye.

Lägger vi på säkerhetsaspekten så skulle ingen idag komma på tanken att privatisera denna verksamhet. Så regeringen borde göra slag i saken och sprätta loss den digitala infrastrukturen. Det bokförda värdet ligger väl någonstans runt hälften av detta. Får de pengar över så är det bara att satsa dessa på att rulla ut bredband, större pilotprojekt för 5G, och täppa till täckningsluckorna i det befintliga nätet.