Den nya tidens lånehajar

Årets mest lästa krönikor – plats 5. Denna krönika publicerades första gången den 7 februari.

”Ja, tjena, tjena.”

Blev uppringd av en säljare från låneförmedlaren Sambla häromdagen. Det blev ett märkligt samtal.

Jag har inga blancolån, utan försökte istället sälja in min tes att den verksamhet han representerar mest är att likna vid en så kallad ”scam”. Kroken är agnad med frasen ”vi hjälper dig att samla dina lån och sänka din ränta”.  Men att de – Sambla, Lendo, Advisa, Zmarta och ”grabbarna” – egentligen inte är ett dugg intresserade av detta. Det är bara en tunn fernissa för att skapa legitimitet för vad de egentligen gör. 

Låneförmedlarnas enda intresse är det som driver företagets och säljarnas egna provisioner. Då handlar det om att driva kunderna till att lägga om lån, ger provision, och även ta nya lån eftersom det ger ännu mer provision. Det är det som är själva affären. 

Tesen att låneförmedlarna gör det enklare och smidigare att matcha kunder med långivare och därmed sänker kostnaderna för hela branschen, vilket kan delas mellan kunderna och långivarna, är också en sanning med så kallad modifikation. Det är mera tvärtom. De mycket höga provisionerna är kostnadsdrivande och driver i slutändan upp räntorna för kunden.

Säljaren köpte inte mina argument. Det var förstås inte så förvånande. Han har ju betalt för att inte förstå.

Blancolån, det vill säga lån utan säkerhet, har sedan några år passerat bolånen som den främsta kreditdrivaren på den svenska kreditmarknaden. En förklaring till detta kan vara Finansinspektionens lånetak på 85 procent vid bostadsköp som infördes 2010, men där den kraftiga prisuppgången sedan dess har tvingat en del köpare ut på blancolånemarknaden. De senare införda amorteringskraven, på 2 procent årligen för lån inom värdeintervallet 70-85 procent och 1 procent ner till 50 procent har sannolikt också förstärkt detta. Även det så kallade skuldtaket på 4,5 gånger bruttoinkomsten gäller ju bara bolånet. Tar man istället ett blancolån så kan man runda dessa regler, även om det blir dyrt.

De generellt fallande räntorna spelar förstås också roll. Jakten på avkastning på de nya pengar, som kreditexpansionen skapar, är en annan stark drivkraft, även om det samtidigt pressar upp riskerna. Den hyfsat goda konjunkturen spelar förstås också in. Före den senaste finanskrisen 2008/09 så låg den årliga ökningstakten på 15 procent. 

Men det kostar ändå, rejält.

Enligt en rapport från Finansinspektionen från sommaren 2019 står de hushåll som tar så kallade konsumentkrediter – dit förutom blancolån, även avbetalningsköp, revolverande krediter (kreditkort) och objektfinansiering (billeasing) räknas – för mer än hälften av de svenska hushållens årliga räntebetalningar. Än mer så av de samlade lånebetalningarna då dessa lån har kortare löptider. 

Men tillväxten för blancolån går också hand i hand med låneförmedlarnas tillväxt. Intrycket är att de helt har tagit över som motor för tillväxten för de större blancolånen.

Enligt Finansinspektionens rapport förmedlade dessa runt 40 procent av de nya blancolånen våren 2018. De har över tid blivit den alltmer dominerande vägen för nya blancolån. Det är ingen tillfällighet att om man söker på blancolån på Google, som är ett av de dyraste orden köpa för sin sökordsoptimering enligt en branschföreträdare, så är det inte någon nischbank som toppar. Istället den branschledande låneförmedlaren Lendo, följt av branschtvåan Zmarta. Trean Advisa klockar in på femte plats efter Bank Norwegian.

Det visar sig också i låneförmedlarnas tillväxt. Lendo tredubblade sin omsättning från 2014 till 2018 och de övriga tre större förmedlarna inte är långt efter. Lönsamheten är också mycket god. Lendo redovisade ett rörelseresultat på 259 miljoner kronor 2018 med en rörelsemarginal på 42 procent. De tre övriga tjänar också mycket bra med pengar, med marginaler mellan 15 och 20 procent.

Lönsamheten är extremt god eftersom verksamheten, till skillnad mot de som lånar ut pengarna, inte kräver mycket kapital. Lendos ägare Schibsted skiftade exempelvis ut 270 miljoner kronor under 2018, inklusive utdelningen för räkenskapsåret. Det gav ett ingående eget kapital i verksamheten på knappt 3 miljoner kronor för 2019. Enligt Schibsteds rapport för tredje kvartalet i fjol ökade omsättningen i Sverige med 13 procent. Visar de samma resultat för helåret 2019 som 2018 så blir avkastningen på det ingående egna kapitalet goda 6 800 procent.

Låneförmedlarna argumenterar för att de pressar ner räntorna för sina kunder. Finansinspektionen ger dem emellertid inte helt rätt i detta. Enligt deras rapport ligger de effektiva räntorna på förmedlade lån klart över ej förmedlade lån för lån upp till 50 000 kronor. För lån som överstiger dessa så är de marginellt lägre. 

Sant är dock att förmedlarna sätter en stark press på nischbankernas och de andra låneinstitutens lönsamhet. Provisionen på 5 procent av de förmedlade lånen tuggar i sig en stor del av deras räntemarginaler. För institut som inte har tillgång till insättningsgaranterad inlåning kan det vara rent förödande. Med kostnader för sin egen finansiering på mellan 6-7 procent och med en utlåningsränta på 9 procent blir det inte mycket att leva på, då såväl kostnaderna, inte minst kreditförlusterna, är klart högre.

Redovisningsmässigt har nischbankerna kunnat hantera dessa provisionskostnader genom att periodisera dem. De har kunnat utgå från den historiska löptiden på 60 månader. Men branschföreträdare Realtid talat med säger att de börjar närma sig 18 månader. (Det ska bli intressant att se om inte detta är en del av Collectors stora reservering, när de publicerar sitt bokslut.) Finansinspektionen visar också att den faktiska löptiden för blancolån väsentligt lägre än den avtalade. För Nischbanker och Säljfinansbolag är de faktiska löptiderna mindre än en tredjedel de avtalade. 

Och den drivande kraften bakom denna löptidsförkortning är låneförmedlarna. Det ligger som sagt var inte i deras intresse att få låntagarna att betala av sina lån utan att hoppa runt och helst låna mera. (Låneförmedlarna tar ju noll kreditrisk). Den press som låneförmedlarnas höga provisioner skapar leder antingen till att en del finansbolag slås ut, i synnerhet de som inte har tillgång till den doping som heter inlåningsgaranti, eller att det pressar upp räntorna generellt. Det mest sannolika är en kombination, låg initial lönsamhet leder till färre aktörer, som sedan minskar konkurrensen varefter de kan höja räntorna.