"De mindre värda"

Aborträttsförespråkare återfinns på en skala. I ena änden uppfattas abort som svårt problematiskt, men alternativen som värre: olagliga aborter som riskerar den gravidas liv; barn som föder barn efter att ha våldtagits, kanske incestuöst; kvinnor som riskerar livet vid förlossningen.

En annan skala gäller tiden för abort. USA är extremt med rätt till abort fram till födseln. I praktiken innebär det att förpassa gråtande barn till avlivning och att skära fullvärdiga barn i bitar i kvinnans livmoder.

Att förespråka svensk abortlagstiftning i USA vore slutet för en demokratisk politiker. Hillary Clinton och Bernie Sanders vägrade att ta avstånd från extremt sena aborter.

Också abortmotståndare ser olika ut. En del uppfattar abort i åttonde veckan som mord och vill utdöma fängelsestraff till kvinnorna och sjukvårdspersonalen. Andra vill avskaffa aborter genom att övertyga enskilda att praktiken är fel, men ställer inga krav på dramatiska lagändringar. Många vill förbjuda sena aborter och kräver obligatoriska samtal med psykologer; att den gravida erbjuds alternativ i form av socialt stöd eller aborthjälp; att minderåriga inte tillåts undergå abort utan att föräldrarna informeras—onekligen ett kriterium som kan föra med sig omöjliga val för flickor som av goda skäl inte vågar berätta för föräldrarna.

Till detta kommer argumentationen att aborträtten är en jämställdhetsfråga då ett oönskat barn hindrar kvinnans yrkeskarriär. Abort görs sålunda till arbetsmarknadspolitik, vilket riskerar reducera abortfrågan till sådant som föräldraledighet, vård av sjukt barn och utbyggda dagis.

Grundfrågan är givetvis om det ofödda livet tillhör en människa och här är det offentliga samtalet pinsamt naivt. Tekniska och vetenskapliga framsteg gör det allt svårare att hävda att det ofödda barnet inte äger egen identitet, alldeles bortsett från de Bibelcitat som legat till grund för abortmotståndet.

Samtidigt finns argument för att ofödda barn inte bör betraktas som människor. De saknar utvecklat självmedvetande och klarar sig inte utan värdkroppen. Problemen är att detta också gäller barn som fötts, jollrar och ler och ingen—förutom filosofer—kan tänka sig att tillåta att dessa barn avlivas. Denna filosofiska hållning påminner oss om att aborträtten fastslogs när samhället betraktades som en mekanisk enhet med människor som kuggar i maskineriet. Det är en syn som dött i alla andra avseenden. Ytterligare konsekvenser var exempelvis tvångssteriliseringar av mindervärdiga; institutionalisering av psykiskt sjuka och personer med medfödda, fysiska skador; lagföring av sexuella minoriteter och förbud mot äktenskap mellan människor av ’skilda raser’.

I dag är dock abortfrågan på väg mot obruten mark. Det gäller fosterdiagnostik, som erbjuder föräldrar att avbryta graviditeter, inte av praktiska skäl, utan för att barnet inte motsvarar deras förväntningar. Längst har denna möjlighet kommit när det gäller barn med Downs syndrom, som är på väg att utrotas i en del länder.

Människor med Downs syndrom lever ofta meningsfulla liv som skänker älskande syskon, föräldrar och vänner stor glädje, ändå minskar samhällets acceptans för dessa människor. I Frankrike förbjöds nyligen en film med syftet att hjälpa föräldrar till barn med Downs syndrom att förstå sina barn. Domstolen beslutade att inte tillåta filmen, då den kunde skuldbelägga föräldrar som aborterat barn med Downs syndrom.

För oss som kallat personer med Downs syndrom för vänner visar beslutet att samhället åter är på väg att reducera människans värde till hennes nytta.

Flickor aborteras redan rutinmässigt då pojkar anses mer värda. Fosterdiagnostik kommer småningom förutsäga utseende, musikalitet, intelligens och idrottslig talang; allmänna karaktärsdrag som ligger utanför normaliteten och sexuell läggning. Självklart kommer det att finnas föräldrar som väljer bort barn som inte passar deras preferenser. Varje sådan abort kommer att skänka detta budskap till personer som lever med dessa egenskaper: Samhället ser er som mindre värda.

Roland Poirier Martinsson är kolumnist på Realtid.se. Varannan vecka skriver han om människor, kultur och samhälle. Han är doktor i filosofi och författare. Roland Poirier Martinsson har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.