Därför har hedgefonderna haft svårt prestera

Ofta utmålas hedgefondsindustrin som giriga och hungriga asgamar som driver på och förstärker en destruktiv värdeutveckling i enskilda olycksdrabbade börsföretag. Så är inte fallet. Snarare bidrar hedgefondernas till en bättre och effektivare prisbildning i aktiemarknaden när de tar ”korta” positioner.

I ovan nämnda hotellkedja ligger ju 96 procent av aktiestocken på ” långa” händer; ägare som oftast äger aktien, indexfonder undantagna, eftersom de tror att värdeutvecklingen ska bli bra. Ett aktivt beslut ligger bakom ägandet. De ägare som lånat ut 4 procent av Scandic till hedgefonderna kan visserligen vara osäkra på hotellbolagets kvaliteter och värde men vill främst spä på sin avkastning genom den avgift de får genom att låna ut aktierna.

Därigenom får även de investerare som tror att det nuvarande värdet på bolaget och aktien är fel och för högt ett genomslag i prisbildningen. Det gynnar alla som är aktiva i aktiemarknaden.

Eftersom hedgefonderna som kollektiv haft betydande utflöden ur sina produkter de senaste åren kan man påstå att prisbildningen försämrats. Det finns flera förklaringar till att hedgefondsindustrin har haft det tungt i drygt tio år: den glittrande alkemiststämpeln är sedan länge borta. Dels bottnar det i växande svårigheter att skapa god riskjusterad avkastning, dels att industrin förändrats till att omfatta produkter som knappast kan kallas hedgefonder vilket drabbat hela industrin när dessa gått snett eller inte levererat vad som utlovats.

En förklaring till den försämrade avkastningen är att hedgefondmarknaden blivit uppenbart överbefolkad – 1990 fanns drygt 500 hedgefonder och i fjol drygt 8 000 – i spåren av industrins tidigare stora framgångar och skapandet av stenrika förvaltare (2+20 har historiskt varit prissättningen i industrin, det vill säga 2 procent i årlig avgift och 20 procent på all överavkastning i förhållande till något statspapper). Många av nykomlingar arbetar också med avkastningsstrategier som motverkat möjligheten att skapa avkastning hos andra hedgefondsförvaltare och tvärtom. Industrin lider av en slags kannibalism.

Därtill kan naturligtvis läggas den extrema och snabba utvecklingen för indexrelaterade produkter där förvaltarna inte investerar utifrån strategier och analys utan är helt indexkopplade. Flödena är så stora att det är svårt för enskilda hedgefonder att få genomslag. Samma effekt har den massiva utvecklingen för börsbolagens återköpsprogram som gör att det året runt finns en naturlig och kursstabiliserande köpare. Även detta försämrar investeringsklimatet för aktierelaterade hedgefonder.

Svårigheterna för hedgefonderna har skapat en industri som hamnar långt efter ” long-only”-förvaltarna när börsen stiger kraftigt och negativ avkastning även när börserna kraschar. Det finns naturligtvis flera undantag. Dessutom försöker flertalet hedgefondsförvaltare ta betalt som i fornstora dar. Inte så konstigt att flödena ur industrin har varit betydande.

Den tidigare mycket goda utvecklingen för industrin har lockat till sig alla möjliga förvaltningsstrategier som ligger långt från det ursprungliga hedgefondsbegreppet; marknadsneutralitet där avkastningen skall komma från parpositioner där det ena benet är ”långt” och det andra är ”kort”. Dessa fonder brukar kallas long/short-equity. Får hedgefondsförvaltaren rätt skapas avkastningen via företagspecifika händelser utan inblandning från aktiemarknadens inriktning. Det kräver disciplin i förvaltningen och en förmåga att bortse från att marknaden stiger eller faller vilket lätt kan förvrida tankebanorna hos investerare.

En av de hedgefonder som nu gått ”kort” i Scandic hotels är en sådan ”riktig” hedgefond, svenska Alcur som tålmodigt arbetat med en snarlik strategi sedan starten 2007. Förvaltningsorganisationen har allt sedan dess ”gnuggat” fram en årsavkastning på i genomsnitt 5 procent. Inte så mycket kan man tycka, men det är ändå en avkastningsnivå många är nöjda med när räntorna är 0. Åtminstone för en del av portföljen.