Därför har Anders Borg fel om bostadsmarknaden

Medan regeringsbildningen makar sig fram med myrsteg passar media på att låta etablerade auktoriteter ta plats i etern för att diskutera den kommande regeringens agenda.

Inte helt oväntat får bostadsfrågan visst utrymme. Tyvärr sker det dock med en i långa stycken felaktig problembeskrivning och agenda.

Ja, bostadsmarknaden är i behov av reformer. De frågor som pockar på ett svar är hur beståndet bättre kan tas tillvara (”rörligheten”), hur unga och ekonomiskt svaga ska kunna komma in på bostadsmarknaden, hur framtidens bostäder ska finansieras och hur vi därmed ska kunna upprätthålla ett någorlunda högt byggande.

Dessa frågor lyser dock med sin frånvaro.

Istället upprepas de teser som blivit basackordet på Riksbanken, Finansinspektionen och Finansdepartementet. I SVT Agenda (7/10) var det dags igen, nu med Anders Borg som med myndig ton lade ut texten. Budskapet var en variant på det samme Borg sa i Dagens industri den 24 augusti:

”Har man Europas största byggsektor, bland de mest uppdrivna huspriserna, bland de mest skuldsatta hushållen och bland de största banksektorerna har man lagt grundstenarna för en rätt djup och allvarlig lågkonjunktur”.

Så låter det. Men har Borg och andra rätt?

Jag föreslår att läsarna tar del av nedanstående två diagram. Både när det gäller bostadsbyggandet och byggsektorns totala andel av BNP ligger Sverige blygsamt över EU-snittet. Men ”Europas största byggsektor”? Nej, det är faktiskt inte korrekt.

I Agenda upprepade dock Borg detta påstående och som bekant har felaktigheter som upprepas en tendens att snabbt blir en ”sanning”. Inte minst journalisterna har tvärtemot den egna professionella maximen en tendens att sätta ”vem” före ”vad”.

byggande_kronika.png

Borgs problembeskrivning är intressant från flera perspektiv. Alla som följer bostadsdebatten vet att bostadsbyggandet i Sverige legat på historiskt låga nivåer sedan 1990-talskrisen, i genomsnitt ca 20 000 – 22 000 lägenheter/år mellan 1994 – 2012.

Det har byggt upp ett underskott som framförallt i de växande regionerna gör det svårt för företagen att rekrytera och därmed hämmar den ekonomiska tillväxten. Därför har också volymmålet varit i fokus för bostadsdebatten under hela 2010-talet.

Nu när vi äntligen kommit upp på någorlunda hyggliga nivåer (cirka 45 000 färdigställda/år) – men fortfarande långt ifrån de tal som Boverket menar behövs (cirka 65 000/år) för att möta behoven – så menar alltså Anders Borg att bostadsbyggandet är för omfattande och utgör en risk för samhällsekonomin.

Perspektivet kan bara förstås i perspektiv av de övriga pusselbitarna som Anders Borg, riksbankschefen Stefan Ingves och Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen enats runt. Och då landar vi i debatten om priser och skulder. Men även där finns minst sagt stora svagheter i analysen.

Vid det här laget är så gott som alla oberoende ekonomer ense om att vi inte har en prisbubbla. Den prisutveckling vi sett är ett resultat av att hushållens tillgångar ökat, något som är ett resultat av stigande reallöner, en stark arbetsmarknad, lägre skatter och sjunkande räntor. Inte minst är den expansiva penningpolitiken en viktig förklaring.

Ja, hur skulle priser inte öka när det land som ligger i toppskiktet när det gäller ekonomisk tillväxt samtidigt ligger i andra änden av skalan när det gäller räntan?

Ändras ”fundamenta” kan givetvis priserna sjunka, men så gott som alla menar att den nya normalräntan ligger betydligt lägre än förr. I tillägg visar alla indikatorer på en fortsatt gynnsam ekonomisk utveckling.

Men skulderna då?

Även här borde Borg göra hemläxan. Att jämföra de svenska hushållens skulder rakt av mot andra länder blir helt missriktat om man inte tar hänsyn till att Sverige har en större ägd bostadssektor än de flesta andra länder.

Det borde Borg veta eftersom skulderna växte som mest när den omfattande bostadsrättsomvandlingen pågick i Stockholm och andra moderatledda orter. Eftersom rabatten var minst sagt generös är det dock svårt att se att detta skulle byggt upp risker. Snarare var det ju så att dessa hushåll förlänades med en betydande förmögenhet.

Vidare beaktar inte Borg och andra att Sverige har ett annat välfärdssystem än flertalet andra länder man jämför med. Efter skatt har svenskarna sin grundläggande trygghet säkrad genom socialförsäkringssystemet. I andra länder får man spara till sin egen trygghet. 

Därmed är det mer relevant att jämföra skulder i förhållande till BNP. Och gör man det så hamnar Sverige i genomsnittet av andra EU-länder.

Men Borg är föredetting så varför ska man bli så upphetsad över hans uttalanden? Därför att Borg tillhör ett ekonom-etablissemang där dessa felaktigheter satt sig som etablerade sanningar. Och därför att media har en benägenhet att köpa deras svepande påståenden, utan vare sig större källkritik eller ifrågasättande.

Med fel agenda är risken stor att beslutsfattarna också fattar fel beslut. Förra gången det skedde var vid början av 1990-talet i samband med den stora skatteomläggningen. Bristen på insikt om effekterna på bostadssektorn bidrog starkt till en fastighets- och finanskris som sånär höll på att köra Sverige i diket.

Nu finns risk att mönstret upprepar sig. Och just på den punkten finns anledning att beakta vad Borg säger: