Därför fallerar det politiska ledarskapet

Efter sommarens hyllning av den svenska exceptionalismen kommer verkligheten. Den gråa, mörka verkligheten ingjuter, likt döden i Ingmar Bergmans film “Det sjunde inseglet” med månbelyst himmel och utan att säga något, en insikt om att mycket av det som sades i Almedalen och i de påföljande sommartalen var en hel del vackra ord, men utan större substans eller tyngd.

Konkret handlar verkligheten om asylkaos, en arbetskraftsinvandring som fallerar, en kraftigt ökad efterfrågan på kommunala välfärdstjänster som är svår att svara upp emot, ett skattetryck som slagit i taket, pengar som slösas bort på meningslösa symbolprojekt med ideologiska förtecken och oförmågan att upprätthålla lag och ordning.

Med det som bakgrund har jag identifierat sex grundläggande skäl till varför det politiska ledarskapet i Sverige är så svagt när det gäller, eller ska vi till och med kalla det för naivt?

Ett: Övertron på den politiska förmågan

I Sverige är stora delar av befolkningen övertygad att allt är politiskt hanterbart. Alla problem kan lösas bara man tar rätt politiska beslut. Därför möts varje kris med en utredning och beslutsångest. Tänk om man med all denna makt tar fel beslut? När besluten väl fattas har problemen eskalerat till den grad att de inte längre är hanterbara med de verktyg man varit beredda att använda. Besluten som tas blir därmed mer eller mindre verkningslösa samtidigt som de politiska beslutsfattarna framstår som maktlösa.

Två: Den djupa staten

Svenska politiker är i många stycken i händerna på vad som kan kallas den djupa staten. Inte minst blev det synligt under sommarens Almedalsvecka där myndigheter satsar miljoner för att maximera sitt nuvarande och framtida byråkratiska inflytande. Den djupa staten i Sverige är folkhemmets offentliga maskineri som lever i symbios med andra maktcentrum som fackföreningsrörelsen och det av offentliga medel betalda civilsamhället. Den djupa staten är så stark att den inte kan utmanas av dagens politiska system. Det gör att myndigheters särintressen nästan alltid kommer vinna över det bredare allmänna medborgarintresset.

Tre: Administratörer av normaltillstånd

Den svenska samhällsmodellen handlar om att först identifiera ett problem och därefter utarbeta en politisk reform som adresserar det med pengar och styrmedel. Dessa program administreras av myndigheter och departement som leds av ministrar som blir en form av chefsadministratörer av normaltillståndet. Problemet är att ledarskap är det som behövs när saker inte längre befinner sig i ett normaltillstånd, men svenska politiker ser som sin uppgift att vara administratörer av ett bestående system. Det leder till att när något oväntat inträffar klarar det politiska ledarskapet inte av att hantera det.

Fyra: Servilitet före mobilitet

Det svenska politiska systemet bygger på partier som är organisationer som klarar sig rätt bra utan att svara inför medborgarna i ansvarsutkrävande val. Svenska politiker har förvandlats till tjänstemän i politiska partier. Det illustreras tydligt till exempel av den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali som ensamt har ett större avtryck i sociala medier än samtliga socialdemokratiska riksdagsmän tillsammans – de är 113 stycken. Är då Bali partiledare eller gruppledare för Moderaterna? Självklart inte. I det här fallet är det istället Jessica Polfjärd som är gruppledare, en betydligt mer osynlig och därmed ofarlig ledamot än vad Bali är. Och då har jag inte ens nämnt Moderaternas ledarskapsproblem i ljuset av partiledarens Anna Kinberg Batras nyligen påtvingade och annonserade avgång.

Det politiska ledarskapet har skapat en miljö där stora delar av den politiska eliten i princip är helt fokuserad på partipolitiska och taktiska manövrer i riksdagen. Men vad som verkligen är problem för vanliga medborgare i deras hemkvarter förbises alltför ofta. Partierna lyssnar inte. De har fullt upp med att vara organisationer fokuserade på sitt eget interna liv.

Fem: Komplexitet

Den svenska samhällsbyggnaden styrs av tusentals lagar och förordningar som inte är byggda på vare sig moral, etik eller logik. De är istället juridik i form av kodifierad politik. Om politiken som förts de senaste två-tre decennierna varit verklighetsfrämmande, orealistisk och rent av naiv, för att använda det senaste modeordet, innebär det att tusentalet lagar, förordningar och regler som instiftats under samma period varit just verklighetsfrämmande, orealistiska och naiva. Det här kommer vara en nästintill övermäktig sak att ta sig an eftersom det kräver många aktörer med ett gemensamt mål som koordinerat eftersträvar normalisering, struktur och långsiktig samhällsnytta, allt i syfte att vända utvecklingen.

Sex: Alla åsikter är lika mycket värda

Det svenska debattklimatet är smått unikt eftersom det inrymmer en miljö där operasångare och komiker på allvar ses som som experter och opinionsbildare i säkerhetspolitik, för att ta ett exempel. I ett svenskt debattprogram är expertkunskaper underordnade eftersom alla åsikter tillmäts lika värde. Parallellt med detta blandas fakta, kunskap och känslor som om det skulle vara samma valuta. Om känslor är lika viktiga som fakta kommer skådespelare och ståuppkomiker vinna i princip varje gång eftersom de är bättre på projicera känslor än vad vetenskapsmän och forskare är på att presentera fakta. Och policy som drivs av känslor skapar i sin tur ett land som leds med samma bildade elegans som ett elevråd. 

Det svenska dilemmat

Sveriges politiska ledarskap, den stora välfärdsstaten “folkhemmet” och dess förmåga att hantera större utmaningar som riskerar undergräva samhällsstrukturen och dess institutioner påminner om en fallerande stormakt. När tillräckligt många marinerats tillräckligt länge i en fiktiv verklighet klarar de inte att se verkligheten för vad den är och agera realistiskt utifrån detta. Och där är vi nu. Frågan blir då vad det gör med vår förmåga att hantera de stora samhällsproblem vi möter framöver?

Jan Kallberg
disputerad statsvetare, verksam i USA