Därför bör staten låna mer – "släpp handbromsen"

Finansministern, och den allt mera sannolika efterträdaren till Stefan Löfvén, Magdalena Andersson, har egenhändigt räknat ut att det finns ett ”reformutrymme” på 74 miljarder kronor inför höstens budget, som ska klubbas i september. De föreslagna ”reformerna” som sippprat ut i större eller mindre doser är förstås välmenande, som skattesänkningen på 10,5 miljarder kronor ”för vanligt folk”.  

Men de har också, som all politik, en taktisk slagsida. För de utgör också lockbeten för att hålla ihop den spretiga majoritet, från vänster till center och koalitionspartnern, det opinionsmässigt sargade, Miljöpartiet, som utgör det reella regeringsunderlaget, en riksdagsmajoritet.  Exempel på sådana godsaker är landsbygdssatsningar, extra pengar till äldrevården, miljösatsningar som ”industriklivet” och en auktion där man lovar att skjuta till 400 miljoner till driften för den som till lägst pris vill bygga en anläggning för lagring av  koldioxid. Den hårt ansatta svenska polisen får också 500 miljoner extra. 

För att finansiera en hel del av detta tillskapade budget så kommer regeringen att, hör och häpna, behöva låna pengar. Finansministern har sagt att hon har lärt sig läxan från förra finanskrisen då man stramade åt lite för tidigt varför den ekonomiska återhämtningen blev segdragen och gick på låga varv. Detta tilltag med lånefinansiering har dock fått ortodoxt skolade ekonomer, liksom andra tyckare som Dagens Nyheters ledarsida, att börja dra öronen åt sig. Håller regeringen i populistisk anda på att kliva ur det statsfinansiella ramverket, som stipulerar budgetdisciplin och på sikt ett överskott som motsvarar 0,5 procent av BNP?

Detta ramverk som infördes i mitten på 90-talet och som tidigare krävde ett överskott i budgeten på 2 procent över tid sägs ju ha tjänat oss svenskar så väl. Detta samlande i ”ladorna” gav oss ju ”resurser att satsa oss ur finanskrisen” 2008-09 liksom även nu under pandemin. Och vi svenskar har ju i genomsnitt fått se vår reala disponibelinkomst öka med i snitt 2 procent per år sedan 1995. Och även om det gnälls på Magdalena Andersson så är hon trots satsningarna i årets budget en av dem som har marknadsfört de statsfinansiella ”ladorna” hårdast av alla. Det ska nog mycket till innan hon överger dessa byggnader. 

Men jag vill hävda att det finansiella ramverket inte alls har tjänat oss så väl. Snarare har det hållit ner den ekonomiska aktiviteten och varit en starkt bidragande orsak till att inflation och tillväxt varit lägre än den borde och hade kunnat vara. Det gäller även inkomstutvecklingen för vanliga svenskar. För ser man utvecklingen från tiden före den svenska finanskrisen i början på 90-talet så ser vår relativa inkomstutveckling inte alls lika bra ut.  

Kort sagt är statliga betalningsöverskott ett sätt att hantera en ekonomi som går på allt för höga varv, inget annat. Så mot bakgrund av den kroniskt låga svenska inflationen så har ramverket gjort att svensk ekonomi snarare har kört med handbromsen i. 

Rent retoriskt så passar det tydligen oss vårt svenska kynne väl att myndigt förklara att statens inkomster och utgifter måste gå ihop och helt visa ett överskott, ”statsfinansiellt sparande”. Vi är nästan lika bra som våra grannar tyskar, som graverat in överskottet i sin grundlag. Hos oss har regering och riksdag har kommit överens om att inte göra några ändringar i ramverket, mer än under varannan mandatperiod. 

Det finns flera tankefel i detta. Staten och den offentliga sektorn är inte som något enskilt hushåll eller företag som har klara budgetrestriktioner på att de måste ha ett positivt kassaflöde om de ska klara sig. Hur stora staten agerar får nämligen direkt påverkan på hela ekonomin. För om staten drar in mer i skatt än den gör av med, sparar, så innebär det egentligen att den drar in köpkraft från den privata sektorn och att bygga upp fordringar på dessa, eller om de amorterar statsskulden, de facto minskar den utestående penningmängden. Kort sagt är statliga betalningsöverskott ett sätt att hantera en ekonomi som går på allt för höga varv, inget annat. Så mot bakgrund av den kroniskt låga svenska inflationen så har ramverket gjort att svensk ekonomi snarare har kört med handbromsen i. 

Denna låga inflation har emellertid drivit en annan själförstärkande process under dessa decennier. Det har drivit den skenande privata skuldsättningen och då framför allt bolån och dess tajta danspartner bostadspriserna. Det är där pengarna, inlåningen i banksystemet, i den svenska ekonomin har skapats och dess definitionsmässiga motpart på andra sidan balansräkningen skulderna. Utan denna kreditexpansion hade de statliga åtstramningarna högst sannolikt lett till deflation och än mer stagnation. 

För detta boprisrally har inte drivits av att svenska hushåll har sparat så mycket, utan beror helt och hållet på att bankerna har skapat nya betalningsmedel genom att ge ut nya bolån. Det finns inget annat sätt att skapa pengar i ekonomin, om inte staten genom Riksbanken kliver fram.  

De prisuppgångar som noterats för svenska bostäder under pandemin beror således inte på att hushållens ekonomi har blivit så mycket bättre och att deras sparande har drivit prisuppgången. Den är helt och hållet skuldfinansierad, helt enkelt för att den måste vara det. 

Så den offentliga sektorns sparande och vår låga statsskuld har sin motkraft i den privata sektorns höga skuldsättning.  I min värd gör det den svenska ekonomin mera stötkänslig än om statens skuldsättning skulle vara lite högre.  

Vad man kan säga med detta är att om hushållen kan lånefinansiera sina husköp där plus och minus inte behöver gå ihop, genom att de kan inteckna sitt framtida kassaföde, så kan även staten göra det. Vi skulle med all sannolikhet få en bättre balans i ekonomin om det i stället var staten i stället för hushållen som lånade lite mer och såg till att öka resursutnyttjandet och genomföra långsiktiga satsningar för att få ordning på rättsväsendet, integrationen, infrastrukturen och klimatanpassningarna. Det vore bättre än de senaste veckornas duttande.