Därför är Riksrevisionens kritik mot FI felaktig

”If you pay peanuts, you get a monkey” så lyder ett amerikanskt uttryck myntat av finansmannen James Goldsmith och syftar på att du inte kommer att få högpresterande och lojala medarbetare om arbetsgivaren betalar för lite. 

Nu är inte de anställda på Finansinspektionen dåligt betalda i jämförelse med andra statstjänstemän och myndighetsanställda. Snarare tvärtom. Däremot ger sidbyte  till den privata finansiella sektorn där löneläget tillhör det högsta i samhället betydligt mer i plånboken för personalen på Finansinspektionen, FI. 

Det är där problemet till det svaga förtroendet för FI ligger. Den granskande och övervakande myndigheten Riksrevisionen riktar i en färsk rapport kritik mot hur Finansinspektionen hanterar intressekonflikter internt. Rapporten pekar på att de anställda på FI i stor utsträckning har ett förflutet i finansbranschen och de som lämnar går till just finansbranschen. Det förhållandet är naturligt eftersom FI har många yrkesroller där erfarenheter och kunskap om de finansiella marknaderna är en central del i att yrkesutövandet blir så bra som möjligt.

Riksrevisionen rekommenderar därför att Finansinspektionen utvecklar utbildnings- och informationsinsatserna om intressekonflikter och stärker kontrollmekanismerna så att intressekonflikter motverkas. Just intressekonflikter är något som Riksrevisionen själva haft problem med. För några år sedan solkades Sveriges viktigaste myndighet ner rejält när den nyanställda riksrevisorn och före detta statssekreteraren Susanne Ackum ägnade sig åt stötande vänskapskorruption i samband med nyrekryteringar till myndigheten och dessutom lät utomstående påverka Riksrevisionens mycket viktiga utredningar. Det visar att intressekonflikter finns överallt, även hos statens viktigaste kontrollorgan. Hur som helst är Riksrevisionens rekommendationer till FI säkert bra, men kritiken missar grundproblemet. 

Den mycket höga personalomsättningen hos FI, en av Sveriges viktigaste myndigheter och ansvarig för den finansiella stabiliteten i kungariket, är ett bevis på att den gällande lönestrukturen inte klarar trycket från rekryteringshungriga banker, finansbolag och mäklarfirmor. I synnerhet gäller det i spåren av den regelstorm som sköljt in över Sverige i ett försök från EU att tygla och förhindra en ny finanskris, där en nyanställd på FI snabbt blir värdefull som rekryteringsobjekt.  

Det krävs inte särskilt mycket tankemöda för att förstå att högre fasta löner och löften om tillgång till lukrativa bonussystem utgör en oemotståndlig lockelse för många av de anställda på FI. Det betyder också, åtminstone för de mindre nogräknade, att det inte ligger i personalens intresse att skapa dåliga relationer till potentiella arbetsgivare. 

Det gör också den för samhället mycket värdefulla kompetens som byggs upp i humankapitalet på FI ständigt åderlåts, vilket försvårar arbetet med regelefterlevnaden hos systemkritiska banker och andra finansiella företag. Det är ingen slump att Finansinspektionen varit mycket senfärdiga i granskningen i av problemen med penningtvätt i de svenska storbankerna.  

Det klander som riktats mot myndigheten från media och och nu även Riksrevisionen är därför delvis felaktig. Problemet är snarare att regeringen och riksdagen snålar med de ekonomiska resurserna, i varje fall om regeringen menar allvar med att arbetet kring den finansiella stabiliteten, penningtvätt och andra ljusskygga verksamheter i finanssektorn är viktigt och prioriterat.

Realtid känner till att flera återvändare från andra finansiella centrum, till exempel London och New York, sökt sig till FI, men blivit nobbade av myndigheten för att deras ersättningsanspråk inte är anpassade till statliga tjänster. Den typen av mycket erfarna medarbetare skulle fungera som untouchables i arbetet mot missförhållanden i den finansiella sektorn. Å andra sidan finns det många duktiga och djupt kunniga medarbetare på FI som accepterat förhållandevis låga löner eftersom de redan är ”fat cats” efter långa och framgångsrika karriärer inom finans. Fler sådana behövs, och det är därför finansdepartementet måste öppna plånboken enligt den amerikanska finansdevisen ”when in trouble – dubble.”