Därför är indexfonder ett bättre alternativ

Det kan vara svårt att förstå varför inte professionella aktiva förvaltare slår index och jag återger nu fritt William Sharpes argumentation som jag själv tycker är väldigt pedagogisk. Antag att vi har två sorters investerare på den svenska aktiemarknaden: de passiva vilka håller sin proportionella andel av alla aktier och de aktiva som var och en avviker från den proportionella andelen för att de tror sig veta bättre. Vissa överviktar ett bolag som någon annan underviktar och vice versa i en annan aktie. De aktiva förvaltarna äger tillsammans resterande andel i varje aktie så i genomsnitt håller även de aktiva förvaltarna samma portfölj som de passiva. Efter ett år har marknadens värdeviktade avkastning blivit X procent och gruppen passiva investerare har X procent i avkastning. Det har även den aktiva gruppen i genomsnitt, då de sammantaget håller samma portfölj som de passiva investerarna. Avvikelserna från genomsnittet inom gruppen aktiva investerare är ett nollsummespel före kostnader.

De aktiva investerarna genererar högre transaktionskostnader än de passiva investerarna, eftersom de passiva inte handlar utan hela tiden behåller samma aktier. I genomsnitt kommer alltså de aktiva investerarna att få lägre avkastning efter transaktionskostnader än de passiva investerarna, vilket välgjorda empiriska studier bevisat om och om igen.

Det är nu viktigt att förstå att de aktiva investerarna alltid handlar med varandra och det aggregerade resultatet jämfört med index är ett nollsummespel, där en aktiv förvaltares överavkastning måste speglas av motsvarande underavkastning från övriga aktiva förvaltare. Om alla aktiva förvaltare är lika duktiga så kommer de alltså inte kunna förväntas slå de passiva förvaltarna – detta gäller oberoende av hur fantastiskt duktiga de är. Givetvis så kommer några förvaltare att slå index över vissa tidsperioder när andra tappar mot index och tvärt om över andra tidsperioder, men i genomsnitt så kommer de tappa mot index på grund av transaktionskostnader.

Om vissa aktiva investerare är bättre än andra aktiva investerare så uppstår en annan situation där de som är bättre kan förväntas skapa överavkastning jämfört med övriga aktiva investerare. Huvuddelen av den historiska överavkastningen är dock inte bestående, precis som Henric Norén påpekar när han hänvisar till Morningstars betyg och det faktum att en förvaltare som presterat bra över en viss tidsperiod inte nödvändigtvis kommer prestera i framtiden. Man bör därför titta på vad den förväntade framtida prestationen är jämfört med index och den är inte densamma som den historiska prestationen utan tenderar att ligga närmare medelvärdet eftersom persistensen i resultat är låg – en stor del av historiska resultat beror på tur eller otur.

Därutöver tar aktiva förvaltare typiskt ut högre förvaltningsavgifter än passiva indexfonder, så även en bra förvaltare med en förväntad prestation som ligger över genomsnittet kan kosta för mycket för att det skall vara värt att investera i denna istället för en passiv indexfond. Som fondsparare bör man naturligtvis bara betala högre förvaltningsavgift om det förväntas ge ännu högre riskjusterad avkastning.

William Sharpes slutsats är enkel: ”Endast ett fåtal aktiva förvaltare förväntas prestera bättre än marknaden i framtiden och dessa är svåra att identifiera på förhand och de tar ofta mer betalt än vad de är värda.” Så för konsumenten som skall välja en fond och betala listpris i förvaltningsavgift är indexfonder att föredra.

Ur förvaltarens, personen som faktiskt förvaltar en fond, perspektiv är det dock inte helt rättvist att jämföra realiserad avkastning efter avgifter för aktivt förvaltade fonder med indexfonder, då aktivt förvaltade fonder tenderar att ha betydligt högre förvaltningsavgifter och därmed får indexfonden ett stort försprång mot den aktiva förvaltaren. Förvaltningsavgifter har väldigt lite med förvaltningen att göra utan används framförallt till marknadsföring och ersättning till distributörer samt vinst till fondbolaget. Försäkringsbolag och andra plattformar som distribuerar fonder får därför generellt högre ersättning om deras kunder väljer aktivt förvaltade fonder med höga avgifter. I många delar av pensionssparandet är fonderna upphandlade med kraftiga rabatter och därmed ökar chanserna för aktivt förvaltade fonder att vinna mot indexfonderna, även om det är en tuff uppgift.

En oberoende rådgivare eller smart konsument borde estimera den förväntade framtida prestationen som om fonden inte har någon avgift. Därefter bör man dra av de avgifter som fonden har för respektive kund inom varje försäkring, då samma fond kan finnas i flera försäkringar men med olika fondrabatter. Rabatterna är typiskt högre på aktivt förvaltade fonder där marginalerna är högre och ger därmed aktiva förvaltare en större chans att komma med i kunders portföljer, vilket vi bland annat ser på de portföljer som vi tar fram till våra kunder på Lifeplan.

I en värld med rationella konsumenter och oberoende rådgivare behöver fondbolag samt deras distributörer i form av försäkringsbolag och andra aktörer sänka marginalerna på aktivt förvaltade fonder så att de ligger i linje med de passiva alternativen för att ge aktiva förvaltare en rimlig chans att konkurrera.

Karl Erlandzon
Doktor i finansiell ekonomi
Grundare och vd Lifeplan
Medgrundare och investeringsansvarig Waizer