Danske och Nordea rubbar den nordiska självbilden

Financial Times har i måndagens utgåva en lång genomgång av de problem som nordiska banker drabbats av på senare tid, med Danske Banks estniska penningtvättshärva som den centrala händelsen.

Frågan som ska besvaras är hur länder som gärna lyfter fram sitt höga anseende när det kommer till ärlighet och det stora förtroende som finns mellan medborgare, stat och företag, och då inte minst banker, kunde hamna där vi är nu.

Efter att skandalen i Estland briserade har Danske Banks aktiekurs halverats, liksom Nordeas.

Även de andra bankernas kursras tas som intäkt för att det inte bara är i kungariket Danmark som något är ruttet, för att använda en Hamlet-referens. Även i Sverige och resten av Norden finns det allvarliga problem.

Det stämmer visserligen att de nordiska länderna abonnerar på topplaceringarna i antikorruptions-organisationen Transparency Internationals lista över världens minst korrupta länder. 

Danmark placerar sig där som tvåa, efter Nya Zeeland. Finland ligger trea, Norge fyra och Sverige kommer  in på en skaplig sjunde plats. Men sanningen om vår låga korruptionsnivå är nog mera komplex och mindre vacker än vad dessa placeringar ger sken av.

Den självtillräcklighet som detta föder, tillsammans med vår konsensus- och lönsamhetsdyrkande kultur, gör nog att många varken vill eller vågar ifrågasätta något som ser ut att kunna vara riktigt snett, då man samtidigt ser ut att tjäna väldigt bra med pengar på det hela. 

Vi kan ta ett till exempel som återfinns i Financial Times uppräkning, och som blankningsspecialisten Muddy Waters också twittrar om: Telias affärer med Uzbekistan.

Uzbekistan placerar sig i botten av Transparency Internationals korruptionslista.

Där nere hittar vi också Kazakstan, Azerbajdzjan och Nepal, där Telia också bedriver eller bedrivit teleoperatörsverksamhet.

Att förvärva en licens för att bedriva operatörsverksamhet i dessa länder innebär i praktiken en tilldelning av en fri dragningsrätt på befolkningen, eller en rätt att plocka av dem  en mobiltelefonskatt, om man vill vara rak.

Ganska många i Telias ledning och bland bolagets storägare borde ha ställt en rak fråga: Hur gick det egentligen till när vi skaffade oss licenser i dessa länder?

De borde därefter ha ställt en given följdfråga: Lönsamheten och tillväxten i dessa länder ser visserligen väldigt bra ut, i Nepal var EBITDA-marginalen över 60 procent, men om vi vill göra en exit, vem ska då köpa och hur ska vi få ut pengarna?

Svenskarna i Telia kan försöka skylla en del av problemen på sin finska fusionspartner Sonera, som var den som lade grunden till den östliga expansionen. Och Finland har, trots sin höga etik, ett komplicerat affärsförhållande till sin något mindre etiskt nogräknade granne i öster, Ryssland.
Det kanske inte är en tillfällighet att den estniska bankfilial där Danske Bank tvättat pengar från Ryssland, och från de tidigare Sovjetrepublikerna Azerbajdzjan och Kazakstan, förvärvades från finska Sampo.

Både den estniska och den ryska finansinspektionen framförde sina varningar redan på den tiden. 

Nordeas finska rötter förklarar eventuellt också dess komplicerade relation till ryska pengar där de nu, på samma sätt som Danske Bank, riskera tunga böter från USA för att ha brutit mot sanktionsbestämmelser. 

De problematiska transaktionerna genomfördes mellan 2008 och 2014. Tyngden i problematiken har ökat efter anklagelser från Hermitage Capitals grundare Bill Browder, vars ryske advokat Sergei Magnitsky dog i ett ryskt fängelse 2009, om att Nordea ska ha varit kontoförande bank för en stor del av pengarna från det skattebedrägeri som emanerade från företag som fördes ut genom Danske Bank. 

Baltikum, där Swedbank och SEB är marknadsledande banker, är komplicerat.

Länderna ligger visserligen nära oss geografiskt, men Ryssland ligger ännu närmare de tre baltstaterna.

Kombinationen av influenser från rysk rövarkapitalism, en hierarkisk kultur samt utdelnings- och expansionshungriga moderbanker var det som lade grunden till den baltiska bankkrisen. 

Bankkrisen hade dessutom blivit väsentlig mycket värre om inte både IMF och Sverige hjälpt Lettland att försvara sin valuta under senaste finanskrisen. Motivet till varför Anders Borg och resten av finansdepartementet agerade på det sättet under den senaste finanskrisen är enkelt att förstå. De svenska bankernas balansräkningar undvek därigenom att ta än mer stryk än vad de nu gjorde.

Kollapsen för den penningtvättande lettiska banken ABLV, tillsammans med anklagelserna om korruptions som riktats mot landets centralbankschef i början av året, visar att den mindre smickrande subkulturen fortlever.

Att därmed okritiskt lita till Swedbanks och SEB:s ord om att de har rent mjöl i sina baltiska påsar kan visa sig vara ett misstag.