Dags för S&M i politiken

Huvuduppgiften för dessa båda förlorare, sett till det faktiska valresultatet, måste emellertid vara att föra en så rak och ärlig politik som möjligt. De behöver återvinna förtroendet hos den stora grupp av väljare som har eller håller på att gå förlorade i det moras av missnöje som bär namnet Sverigedemokraterna.

Framskriver vi annars trenden från de två senaste valen kan Sverigedemokraterna bli klart största parti i nästa val, och det är ingen vacker framtidsbild.

De kan börja med att studera SVT:s politiska Sverigekarta och studera de valdistrikt som har fått färgen gult. Där är SD största parti.

Ur den framtonar en svensk variant av den amerikanska politiska kartan, med mera liberalt orienterade kust- och storstadsområden, samtidigt som de inre områdena lyser Trumpaktigt gult.

I Skåne är detta mycket tydligt. Kustområdena är röda eller ljusblå, medan inlandet är gult. Det är på landsbygden och i demografiskt utsatta områden, läs samhällen med en sjunkande och åldrande befolkning, som SD har vunnit terräng.

Vi kan titta på Dalarna, där jag bor och som jag känner väl.

I Särna i Älvdalens kommun, som historiskt har varit ett starkt fäste för S och C, fick Sverigedemokraterna 36,7 procent i riksdagsvalet. I jägarkretsar är Särna känt för sin hantering av vargfrågan enligt den så kallade Särnametoden. Där gäller SGT: Skjut, gräv och tig. Den kan fungera som en bild över det mentala tillståndet.

Sveper man runt i Dalarnas alla valdistrikt, så är det inte för inte som det heter de socialt mest utsatta områdena, som rikskända Tjärna Ängar och Jakobsgårdarna i Borlänge eller Bojsenburg i Falun, där SD är som starkast, vilket man kanske kan tro.

Partiets starkaste fästen återfinns istället i geografiskt mer perifera områden, i vad en stockholmare skulle kalla periferin.

Det handlar om Norr Amsberg i Borlänge, känt för att ha norra Europas längsta kurva. Linghed i Falun och distriktet med det vackert klingande namnet Rävvåla i Ludvika. Det handlar också om Lima i Malung-Sälens kommun. Och eftersom Lima-karlarna är kända för att aldrig förlåta en oförrätt, tänk Sixten Jernberg, (halveringstiden uppges ligga på 1 000 år), så förstår man att det krävs en hel del arbete för att återvinna ett förlorat förtroende.

De socioekonomiska förutsättningarna är egentligen inte så dystra. Förvärvsfrekvensen hos människor i arbetsför ålder ligger ofta klart över riksgenomsnittet, men de har alla i stort sett en hög andel äldre. Andelen invånare med utländsk bakgrund är låg eller mycket låg.

Det handlar istället, som hos jägarna i Särna, om ett allt djupare misstroende mot det mesta som kommer uppifrån och utifrån – det vill säga från Stockholm.

Folk känner sig helt enkelt utanför, eller som det heter i utvecklingssamtalet, icke sedd och lyssnad på.

Där finns naturligtvis också reella problem, som en sjunkande servicenivå på många fronter. Det handlar om såväl privat utförd service som dagligvaruhandeln och bensinstationen, som de offentligt finansierade välfärdstjänsterna, sjukvården och äldreomsorgen.

Det har pratats mycket om migration och integration inför årets val. Och det är naturligtvis en stor utmaning. Men en minst lika stor utmaning är att återintegrera de svenskar som känner sig stå allt längre utanför det krympande konsensus som de traditionella partierna trots allt står för.

Att Sverige inte skulle ha resurserna att kunna genomföra detta är rent nys. Det handlar förstås om ekonomiska prioriteringar och något så svårt eller enkelt som att, för att låna ett uttryck från kultursidorna och Stockholms innerstad, ändra narrativet så att fler känner sig delaktiga och kan påverka samhällsutvecklingen.

I övrigt har jag i denna krönika bara två viktiga förslag till denna tänkta S&M-regering. Valet av ministrar får de sköta själva, förutom utbildningsdepartementet, där nationalekonomen och den före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson borde få ställa saker och ting till rätta.

Det andra är att överge överskottsmålet i statens finanser. Det är befängt ur många perspektiv. 

Framför allt har det har lett till att all penningskapande och skuldsättning, läs bolån, sker i storstadsområden. I sig har detta varit ett mycket ineffektivt sätt att försöka skapa inflation.

Det har lett till att den geografiska fördelningen av den växande penningmängden och köpkraften koncentreras till storstäderna och då framför allt Stockholm. Baksidan av detta är att skuldtillväxten varit mycket stor i samma område, långt högre än tillväxten i låntagarnas ”debt servicing capacity”.  

Om eller när man når en skuldmättnad i detta område och bostadspriserna börjar rasa, där rätt många hushåll riskerar att få se det kapital de trodde sig ha byggt upp i sin bostad försvinna, så slår det hårt både mot den svenska ekonomin och den svenska politiken. Och en missnöjd medelklass i storstäderna är något som vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna har råd med.