"Dags att ompröva föreställningar om ålder!"

Åldersdiskriminering, visst bara jag får ha ”mitt ansikte” kvar!

För många arbetssökande 50-plussare ökar hopplösheten för varje nytt försök att få ett jobb samtidigt som självförtroendet går ner. Efter några kurser i att ”söka jobb” blir hen med tiden allt mer utanför, ensam och dränerad på energi, men gör samtidigt allt för att mot vänner och omvärld ge sken av att allt är som det ska…

Åldersdiskriminering är sedan nio år förbjuden men enligt forskare och rekryterare så ökar den och är idag större än diskriminering baserad på etnicitet eller kön. Så åldersdiskriminering är en realitet och många undersökningar och indikatorer bekräftar detta. I undersökningen ”Upplevelser av diskriminering” genomförd av DO framkommer bland annat att äldre ger upp att söka jobb när de fyllt 60 år för att ingen anställer dem, då inte ens för kortare uppdrag. En annan undersökning gjord av Linnéuniversitetet slår fast att det finns skillnader mellan yngre och äldre sökande och att äldre har avsevärt lägre chans att bli kallad till en intervju eller få en anställning. Bägge könen drabbas, men tittar man på statistik från SCB så anställs fler äldre kvinnor än män på statliga företag och i kommuner medan det omvända förhållandet gäller på privata företag.   

Många arbetslösa blir allt mer förtvivlade och alarmerande rapporter om psykisk ohälsa förekommer samtidigt som arbetsförmedlare blir cyniska och lätt desillusionerade. Så även politiker och debattörer. Arbetsklimatet har blivit hårt, polariserat och segmenterat där vissa åldersgrupper drabbas hårdare än andra, och då som sagt människor som passerat 50 år. Situationen är så alarmerande att många menar att detta även gäller individer som passerat 40 år. Stämmer det så har vi en situation där arbetsgivare och rekryterare letar med ljus och lykta efter människor mellan 25 och 40 ofta med kvalifikationer det tar ett yrkesliv att införskaffa. Samtidigt förkunnar politiker att vi inte kan räkna med en pension vid 65 års ålder och SCB förespår följdriktigt att antalet förvärvsarbetare kommer att öka med 690 000 personer, mycket beroende på att äldre personer förväntas jobba längre. Utvecklingen försätter många 50-plussare i en Kafka-likande situation som i en förlängning ger ett samhälle som onekligen kan tillskrivas många egenskaper, men inte för att vara involverande, utvecklande och i en förlängning hälsosamt.

Parallellt med utvecklingen på arbetsmarknaden har enligt MAKE-It Gig-ekonomin vuxit kraftigt och utgör idag ca 20 procent av arbetsstyrkan i Sverige. En anledning är sannolikt den digitala tekniken som öppnar upp för mer flexibla arbetssätt. Men också att arbetsgivare i större utsträckning än tidigare agerar på en oförutsägbar marknad och därför söker mer dynamiska och flexibla organisationsformer. Gig-ekonomin är för många ett attraktivt alternativ då det erbjuder ett bättre och mer flexibelt arbetsliv. Mellan år 2009 – 2017 ökade antalet nystartade företag av personer över 50 år med 20 procent. Merparten av dessa företag startades av män. Av detta skulle vi kunna dra slutsatsen att entreprenörskapet ökat kraftig i landet och då i synnerhet bland män. Men finns där också en annan mörkare orsak som handlar om utestängning av individer som till slut inte har något annat val än att bli ”dagarbetare” på en växande ”spot-marknad”?     

För individen innebär diskriminering, formulärstyrning och byråkratisering på arbetsmarknaden att hen blir allt mer insnärjd i regelverk, krav och förväntningar som förefaller orimliga. Många söker jobb varje dag, veckor, månader och år. Hopplösheten ökar samtidigt som självförtroendet går ner. Efter några kurser i att ”söka jobb” blir människan med tiden allt mer utanför, ensam och dränerad på energi. Samtidigt som hen gör allt för att mot vänner och omvärld ge sken av att livet är som det ska…”bara jag får ha mitt ansikte kvar… ”som Cornelius Vreeswijk så tänkvärt sjöng.

Vad kan då göras för att vända utvecklingen? Förutom en striktare tillämpning av den lag som redan finns så måste vi släppa åldersfixeringen vid rekrytering av personer. Det handlar om att vi alla måste våga ompröva föreställningar och attityder. Annars blir de mångfaldsdokument arbetsgivare arbetat fram skrämmande tomma eller blott med en selektiv innebörd.

Vi kan också revitalisera ordet Meritokrati som innebär att prestationer under karriär och utbildning spelar en större roll vid anställning eller befordran. Vi skulle då ge våra 50-plussare en större chans. Det finns mycket att vinna på detta för arbetsgivare och för samhället i stort.

Enligt en ny undersökning från Feelgood så är 50-plussarna mindre stressade, mer engagerade och har mindre korttidssjukfrånvaro än sina yngre kollegor.

Så frågan är vilka arbetsgivare som har modet att gå först och bli den som lyser mest i en annars ganska förutsägbar samling verksamheter som alla går i samma riktning?      

Sture Johansson
Seniorkonsult, Hamrin & Partners

Källor: SCB, Magnus Carlsson vid Linnéuniversitetet i Kalmar, Feelgood, MAKE-It, DO, Tillväxtanalys.