Collector är bara toppen på isberget

Collectors kollaps visar att systemet med insättningsgaranterad inlåning måste göras om. Det finns ingen relation mellan garantiavgifterna för inlåningen och risken i verksamheten. En sådan missmatch är garanterad att skapa problem.

Collector har liksom de övriga mindre och medelstora svenska finansinstituten vuxit mycket kraftigt de senaste åren. Collectors in- och utlåning har ökat hela 350 procent sedan ingången av 2016. Aktörer som Klarna, Qliro, Avida Finans och Aros Kapital har vuxit ännu snabbare. 

Raketbränslet för denna tillväxt har varit tillgången till extremt billig insättningsgaranterad inlåning från allmänheten.

 För att ta emot sådan inlåning krävs att en bank, kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag har tillstånd från Finansinspektionen. Har man det är garantin, där Riksgälden är utfärdare, obligatorisk. Men den garantiavgift som dessa institut betalar är högst blygsam. Den ligger på i genomsnitt 0,1 procent av garanterat belopp, med ett intervall mellan 0,07 procent för de minst riskfyllda aktörerna och 0,18 procent för de mest riskfyllda. Riskerna är då mallade efter de kriterier som EU:s banktillsynsmyndighet European Banking Authority har ställt upp.

Men dessa mallar ger ett extremt grovhugget underlag för att bedöma riskerna hos de finansinsitut som har sådana garantier. Extremfallet är Hoist Finance, som köper ruttna kreditstockar, där det är omöjligt för en utomstående, och mycket svårt för en inomstående, att bedöma riskerna i portföljerna. Även Klarnas affärsmodell är högst opak. Det stora frågetecknet gäller hur stor del av intjäningen som skapas av bolagets förmåga att göra kunderna till sena betalare, där en ursprunglig fordran på några tior kan springa iväg till flera hundralappar på några veckor. 

Collectors verksamhet kan vid ett första påseende synas vara lite lättare att få grepp på. Men även där finns stora frågetecken. Det mest extrema exemplet är Collector Ventures, som satsat pengar i den så kallade fintechsektorn. Det är extremt riskfyllt. Och det har visat sig att portföljen har innehållit en hel del klart tveksamma projekt utan lyftkraft. 

Paradexemplet är portföljbolaget och ”bolånedisruptern” Enkla som gick ut stenhårt i sin marknadsföring 2018. Men det var lite som att kasta ut en kontorsstol från fjärde våningen och tro att den kan flyga. För Enkla hade inte löst det grundläggande problemet för den som vill ge sig in på bolånemarknaden, att erbjuda en trovärdig lösning på missmatchproblemet mellan finansieringen och utlåningen. Enklas idé att finansiera bolån med tre- eller femåriga ”värdepapperiserade” obligationer var inte flygfärdigt. En ägare som borde ha insett denna problematik var förstås Collector, då de brottas med just sådana problem.

Att huvudägaren Erik Selin väljer att skicka iväg denna portfölj är högst begripligt. Men även i den traditionella verksamheten har det funnits mycket stora problem. Att framställa de stora nedskrivningarna på 800 miljoner som ett utslag av försiktighet och en konservativ hållning till värderingar är förstås humbug. Det finns inga rationella skäl för ett kreditinstitut att ta i så kraftigt i sina nedskrivningar att de kommer under de kapitaltäckningskrav som tillsynsmyndigheterna har satt upp. Det är ju ett rent existentiellt hot mot verksamheten.

I stället är väl Collectors brakförlust ännu ett bevis för den amerikanska ekonomen Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes; att perioder av stabilitet lägger grunden till kommande finansiell instabilitet. Det genom att risktagandet ständigt skruvas upp. Collectors snabba tillväxt och de nu uppkomna kreditförlusterna är ett praktexempel.

Collector lär heller inte vara det första av dessa snabbväxande institut som får problem av denna art. Erik Selin må säga det han måste säga – att Collector inte behöver ta in mer riskkapital än den nu föreslagna emissionen. Men personligen skulle jag inte bli förvånad om andra branschkollegor och då inte minst de bolag som herr Selin själv är delägare i, som Resurs Bank, TF Bank och Hoist Finance kommer att stå med mössan i hand och skrapa med foten.

Men det som är mest anmärkningsvärt är det faktum att dessa institut har fått tillgång till mycket billig finansiering genom insättningsgarantin. Det har varit uppenbart från start att detta skulle leda till så kallad ”moral hazard”. Migrationen av inlåning från storbankerna till dessa mer ”freewheelande” finansinstitut, där flera kan liknas vid rena ockeraktörer är ett paradexempel på detta fenomen.

Att skydda spararnas bankinlåning, som är vårt främsta betalningsmedel, är förstås både lovvärt och nödvändigt. Men om man vill hålla nere risktagandet med dessa lågriskmedel så måste man ju begränsa risktagandet i vad det används för. Det var ju huvudpoängen med införandet Glas-Stegall act i USA på 30-talet, där enbart lågriskbanker fick ta emot inlåning från allmänheten. 

Insikten om dessa tidigare potentiella och med Collector realiserade problem är inget nytt. Finansinspektionen påpekade redan 2016 att insättningsgarantiavgiften borde vara mer ”försäkringsmässig”, det vill säga spegla den underliggande risken i verksamheten. Riksgälden hade också utlovat en översyn av systemet under 2019, men så har inte skett.

Nu är det nästan för sent. För om man lägger på ett par procentenheter på upplåningskostnaderna för många av dessa institut så är lönsamheten nästan bortblåst. Det skulle öka riskpremierna ytterligare, vilket till slut kan göra att verksamheten kan bli insolvent.