Christer Gardell har fel om kronan – och euron

I det glapp som tycks ha uppstått i samtalet om vart ekonomin egentligen är på väg i denna tid av krig, geopolitiska spänningar, skenande inflation och snabbt stigande räntor dök plötsligt frågan om en svensk anslutning till euron upp. Det var finansmannen Christer Gardell som lyckades skapa uppmärksamhet för sig och frågan om en svensk anslutning till euron. Därefter har ekonomer som Lars Calmfors, för en anslutning, och Robert Bergqist, mot en anslutning, varit aktiva i debatten. Jag håller på Bergquist.

Euroländernas samlade balansräkning, i synnerhet om man beaktar de interna obalanserna, är inte vacker. Och Christer Gardell borde ha en viss insikt om att euroländernas banksystem inte är de mest stabila,

En del av debattrycket i frågan kommer sig av att kronan under fjolåret tappade 15 procent relativt dollarn och även tappade relativt euron. Detta följer i sig ett mönster, att små valutor tappar i värde relativt de större, i tider av oro. Normalt är det inget som skadar den svenska ekonomin, utan tvärtom kortsiktigt stärker vår relativa position som exportnation. Se på vår svenska skogsindustri som visar rekordlönsamhet. Det som komplicerar saken nu är att en svagare valuta leder till att den importerade inflationen stiger, vilket därmed ökar trycket på Riksbanken att kasta in mer grus i det svenska maskineriet och höja räntan ytterligare.

Den höga svenska inflationen beror emellertid mest på det politiska sjabblet med vårt elstöd. Som stor nettoexportör är vi en stor vinnare på de skenande och Ukrainakrigsrelaterade elpriserna. Att den sittande regeringen inte, som i Norge, har fått till en fungerande fördelning av de intäkter som har flödat in i landet och därmed dämpat inflationen har inget med kronan i sig att göra, men är inte förtroendeskapande.

Att en liten egen och flytande valuta defintionsmässigt skulle göra ett land fattigare finns det heller inget stöd för. Schweiz och Norge är två bra exempel. Det ena har fört en låginflationspolitik sedan lång tid, mest beroende på det kapitalinflöde som schweiziska banker historiskt har haft, som har satt press uppåt på schwizerfrancen. Norge har fört ungefär samma inflationpolitik som Sverige, och våra kronor har över tid rört sig runt relationen 1/1. Schweiz har haft en mer positiv ekonomisk utveckling än euroländerna och även Sverige, men detsamma gäller i ännu större utsträckning Norge. Och tittar vi i Centraleuropa så har de länder som har behållit sin egen valuta, Tjeckien, Polen och, trots Orban, Ungern visat på en stabilare och bättre ekonomisk utveckling än de länder som har varit med i Euron, typ Portugal, Italien och Grekland.

Samma sak kan man säga för Kanada som fortfarande har en egen valuta trots att närmade 80 procent av handeln sker med grannen USA. Nya Zealands handelsrelation med Australien skulle också motivera att de hade samma valuta. De klarar sig utmärkt ändå.

En anslutning till euron handlar mer om politik än ekonomi. Att Finland och de baltiska statterna tog klivet in i euron ska mest ses som deras numera mycket välmotiverade ambition att politiskt och ekonomiskt förankra sig västerut och ta de chanser som givits att skapa distans till den oberäkneliga grannen i öst.

Så en anslutning till euron eller inte handlar mest om en geopolitisk positionering, än om ekonomi. Samtidigt är det fortfarande så att euron har kvar sin inbyggda instabilitet, trots det senaste decenniets lappande och lagande. Euroländernas samlade balansräkning, i synnerhet om man beaktar de interna obalanserna, är inte vacker. Och Christer Gardell borde ha en viss insikt om att euroländernas banksystem inte är de mest stabila, där det knappast finns någon bank, förutom de finska, som värderas till sin substans – utan hovrar runt 50 procent och ner mot 30 procent av eget kapital. Det säger en del om den ekonomiska dynamiken inom euron. Och det är innan de högre räntorna har börjat få ”tvättmaskinen i självsvängning”.