Brummer & partners grundare: “Jag ger till det jag brinner för”

Visby/Almedalen I ett mer än välbesökt Almedalsseminarium i spegelsalen på Wisby hotell på tisdagseftermiddagen diskuterades den svenska filantropin (välgörenhet), hur den utvecklats över tid och hur nuläget ser ut. Bakom arrangemanget stod företaget Novamedia Sverige, som driver Postkodlotteriet i Sverige.
 
I panelen satt tunga och namnkunniga svenska finans- och affärsprofiler, som alla har ett starkt filantropiskt engagemang vid sidan av karriären i yrkeslivet.
 
Det var Niklas Adalberth som är grundare av Klarna och efter det den filantropiska stiftelsen Norrsken Foundation. Per Josefsson, som är en av hedgefondbolaget Brummer & Partners medgrundare, och engagerad i olika samhällsprojekt med inriktning mot framförallt konst och kultur.
 
Berättade om sina erfarenheter gjorde också Gunilla von Platen. Hon är grundare och tills nyligen ägare av kundvårdsföretaget företaget Xzakt Kundrelation, som för bara någon vecka sedan såldes till Altor, och är en av initiativtagarna till stiftelsen 100%. (De två övriga medgrundarna till stiftelsen är affärsmännen Douglas Roos och Mats Qviberg.)

Vid sidan av dem satt Tove Lifvendahl som är chef för ledarredaktionen på Svenska Dagbladet och har skrivit boken ”Att ge”, som handlar om svenska filantroper som alla har det gemensamt att de själva arbetat ihop de pengar som de nu delvis ger bort till olika slags sociala projekt.
 
Frågan är vad som egentligen menas med filantropi, och på den hade Tove Lifvendahl ett svar.
 
– Du ger ekonomiska medel utan att förvänta dig att få något tillbaka, och du ger det till samhällsnyttiga ändamål.
 
Det är svårt att kvantifiera hur mycket pengar som totalt ges bort i filantropiskt stöd varje år. Ett riktmärke är de pengar som samlas in till olika välgörenhetsorganisationer som har så kallade 90-konton, och som därmed kontrolleras av stiftelsen för insamlingskontroll. Där framgår tillväxten tydligt.
 
De senaste tio åren har de insamlade medlen ökat årligen från 10,5 miljarder kronor år 2006 till 19,5 miljarder kronor 2015 (senaste året som redovisats).
 
En nedbrytning på 2015 års redovisning visar att av totalsumma 19,5 miljarder kom cirka 45 procent från allmänheten, 34 procent från olika myndigheter, 13 procent från organisationer och 8 procent från företag.
 
Men detta gäller enbart de så kallade 90-kontona.
 
– Till detta kommer stora summor från alla de stiftelser och andra givare som inte har 90-konton. Till exempel betalar enbart Wallenbergstiftelserna ut drygt 2 miljarder kronor varje år, säger Per Josefsson till Realtid.se i en intervju efter seminariet.
 
Sedan grundandet av den första stiftelsen 1917 har de olika Wallenbergstiftelserna (som är Wallenbergarnas maktverktyg över Investor, som i sin tur kontrollerar bolagssfären) betalat ut sammanlagt 28 miljarder kronor till olika forskare och forskningsprojekt.
 
Seminariet i spegelsalen och den påföljande intervjun med Realtid.se var faktiskt bara andra gången som Per Josefsson berättat öppet om sitt filantropiska engagemang. Första gången var när han intervjuades av Tove Lifvendahl för hennes ovan nämnda bok.
 
Han påpekar också, delvis i polemik med Lifvendahl, att filantropi inte nödvändigtvis behöver handla om pengar. Det kan också handla om att ge av sin tid och kompetens, vilket exempelvis alla volontärer av olika slag gör.
 
– Det som kännetecknar mitt engagemang är också att när jag går in i något gör jag det för en längre tid, minst fem år, säger Josefsson.
 
– Jag håller på med framförallt bildkonst, i vid bemärkelse. 
 
Josefssons engagemang tar sig dels uttryck i att han ingår i Stockholm Philanthropy Symposiums (SPS) advisory board. SPS grundades 2012 av den svensk-amerikanska affärsmannen O. Roger Svensson, men framförallt i att han är bidragsgivare till, och engagerad i, olika slags konst- och kulturinstitutioner samt konstprojekt. Bland dessa återfinns Moderna museet i Stockholm, Museum of modern arts i New York, Tensta konsthall och Berättarministeriet. Han ligger också bakom ljudteatern Audiorama ute på Skeppsholmen i Stockholm.
 
– Det är en konstform som inte fanns i Sverige innan dess, berättar Josefsson.
 
– Ett samhälle utan kultur är ett dött samhälle, motiverar han sitt kulturfilantropiska engagemang med.
 
Filantropers engagemang kan ta sig olika uttryck konstaterade panelen, men det gemensamma nämnaren för projekten är att de bidrar till saker de brinner för på det personliga planet.
 
– Jag ger tillbaka till samhället för att Sverige gav mig en andra chans, säger Gunilla von Platen. 
 
Hon berättade att hon kom hit till Sverige som fyraåring, efter att hennes kristna syrianska familj tvingades fly från Turkiet. Den akuta flykten tvingades fram efter att hennes mor blivit svårt skottskadad när hon handgripligen förhindrade att en av hennes döttrar blev kidnappad under dotterns bröllop.
 
Gunilla von Platen blev känd som filantrop i en större krets när hon tillsammans med journalisten och aktivisten Nuri Kino från Södertälje arrangerat en stor insamlingsgala i Stockholm för att bygga ett barnhem för 120 föräldralösa barnhem i Damaskus.
 
– Jag ville inte bara ge av mina egna pengar. Lika viktigt för mig var att upplysa om situationen i Syrien. Det här var tiden före det att folk börjat bry sig om hur det är där nere. Därför genomförde vi den här galan, säger Gunilla von Platen.

Klarnagrundaren Niklas Adalberth arbetar med en annan form av filantropi. Stiftelsen Norrsken Foundation investerar i tech-fokuserade sociala företag med en bra affärsidé, men som bedöms sakna egen ekonomisk bärkraft.
 
– Jag besökte en rad olika frivilligorganisationer som bedriver mycket bra verksamheter, men som inte vågade ta risker. De kan alltså inte investera i till exempel startups. Om de gör det och projektet misslyckas blir de hudflänga i media, säger Niklas Adalberth, som där alltså såg en öppning och ett behov.
 
– Med min tech-bakgrund vet jag att 99 av 100 teknik-idéer sannolikt misslyckas. Men den som lyckas kan bli en riktig succé som påverkar rejält, till det bättre. Där såg jag att vi kunde göra en insats genom att bli bidragsgivare och investerare som satsar i techföretag utan att förvänta oss någon direkt finansiell avkastning av projektet.
 
Avslutningsvis konstaterade paneldeltagarna gemensamt att filantropi är en verksamhet som växer, men som alltid är i behov av, och har utrymme för, fler givare och engagerade personer.
 
– Man blir frustrerad. Det jag gör känns som en droppe i havet, säger Gunilla von Platen.