Bristen på valfrihet inte det värsta med nya premiepensionen

Kritiken mot omgörningen av PPM-systemet har varit frän tidigare, men i samtal med Realtid har kritiken från flera fondbolag förnyats när utredningen nu är klar. Allt visar på att pensionsgruppen, och framför allt socialdemokratin, inte vill att svenska premiepensionssparare skall få välja fritt hur deras surt förvärvade PPM-pengar skall förvaltas. 

Det är mycket oklart varför. Visst har premiepensionssystemet plågats av flera svindleriskandaler, men dessa beror på extremt usel statlig styrning. Detta problem är förmodligen åtgärdat genom det första steget i reformeringen av systemet. Det överordnade målet tycks istället vara att minska valfriheten eftersom det – kanske av något diffust socialistiskt skäl – kan vara skadlig för premiepensionsspararna. 

Ett bevis för detta är att systemet blir upphandlat via tjänstepersoner inom AP7, som föreslås omvandlas till en ny statlig myndighet för att hantera fondtorget. AP7 döps då om till “myndigheten för premiepensionens fondförvaltning”. Staten tar därmed i sann socialistisk anda tillbaka ansvaret från den “okunniga” individen. 

Detta trots att det nuvarande systemet tjänat premiepensionsspararen väl, i synnerhet efter att de brister som tidigare fanns förhoppningsvis avlägsnats. Avkastningen för genomsnittsspararen har sedan starten för 20 år sedan varit klart bättre än inom det andra statliga “pensionsbenet” inkomstpensionssystemet (AP-fonderna). 

De som inte velat välja inom det nuvarande systemet har dessutom haft en fin resa då förvalsalternativet AP7 levererat god riskjusterad avkastning. 

Ledande företrädare för pensionsmyndigheten, som idag förvaltar premiepensionssystemet, har utlovat bättre avkastning i och med omgörningen. Hur detta skall gå till är minst sagt dimmigt och oklart, på gränsen till ren populism. Risken är snarare att det blir tvärtom, vilket bottnar i att det nya systemet upphandlas av statliga tjänstemän.  

Det finns en påtaglig risk att det begränsade antal fonder som kommer att klara upphandlingen blir indexnära fondprodukter från de största svenska och utländska fondhusen. Utredningen ger ingen klar uppfattning om volymen även om en kraftig “decimering”, för att använda ett gammalt romerskt bestraffningssystem, är ett av de uttalade målen med omgörningen av PPM-systemet. 

Detta bottnar i att tjänstemännen inte vill ta på sig för stor “risk” för att fondtorget inte presterar som det skall; “stockpicking” är inte lätt. Därmed minskar pluralismen och möjligheterna för den informerade individen att träffa rätt; alla får ungefär samma avkastning i ett nytt grått och trist system. 

Märkligt är att det inte finns några som helst kreativa resonemang, varken i utredningsdirektiven eller i diskussionerna i pensionsgruppen om att snarare utveckla metoder att stödja och hjälpa pensionsspararna i selekteringsprocessen i det nuvarande systemet. 

Utvecklingen i fondindustrin de senaste åren visar ju på en stark innovationsutveckling. Ett exempel, som skulle vara fullt möjligt att applicera på premiepensionssystemet, är algoritmstyrda förvaltningsmodeller där algoritmer styr vilka fonder som skall ingår i pensionsspararens fondportfölj. Där ombalanseras portföljen automatiskt vid förändringar. Det skulle gå bra att utforma ett system där premiepensionsspararen får välja mellan ett litet antal faktorer som passar hans eller hennes prefrenser. 

Nu väljer staten att begränsa människors egna val via förslaget istället för att utveckla ett välfungerande system.