Bitcoin är en meningslös valuta

Framgångsreceptet för de så kallade kryptovalutorna med Bitcoin i spetsen bygger alla på storyn om att de skuldbaserade men etablerade valutorna (så kallade fiatpengar) skulle ha någon slags inneboende svaghet som till slut kommer att leda till deras kollaps.

Vem har inte hört talas om Tysklands, Zimbabwes och det sönderfallande Jugoslaviens hyperinflation? Motargumentet där handlar om att det rör sig om djupt krisande stater, med mycket instabila banker och stater som har svårt att driva in skatt. I dessa ekonomier blir riskerna för i stort sett alla ekonomiska kontrakt, oavsett vad de skrivits i för valuta, extremt höga. Där blir det istället byteshandel som gäller.

Motargumentet från kryptokramande libertarianer är att det finns en mer krypande, eller snarast tjuvaktig, urholkning av en valutas köpkraft.

”Regeringar har en inbyggd vilja att sänka värdet på valutan”, är ett vanligt argument. Det hördes så sent som under den amerikanska valrörelsen för drygt ett år sedan. En graf som visade att dollarn hade tappat 96 procent av sin köpkraft på drygt 100 år dök upp för att bevisa detta. Synar man argumentet och grafen närmare så faller det emellertid ihop som en sufflé. 

För hälften av denna urholkning ägde rum under första världskriget, då dollarn fortfarande var knuten till guldet. ”Köpkraften” steg sedan under det deflationistiska 30-talet, vilket kanske var det historiska tillfälle när den amerikanska ekonomin varit närmast kollaps. Den sjönk sedan kraftigt igen under andra världskriget.

”Urholkningen” har sedan andra världskriget varit en mera utdragen process, där sambandet mellan den allmänna ekonomiska utvecklingen, människors verkliga köpkraft och inflationen snarast har varit positivt. Och att inflationen skulle ha holkat ur köpkraften för de mer konservativa spararna är också en myt. Som Steve Waldman visar på sin blogg Interfluidity så har den som placerat i korta räntebärande statspapper, med noll kreditrisk, fördubblat sin köpkraft under denna period. 

Köpkraftsutvecklingen för bitcoin har däremot varit mera slumpartad och har ingen koppling till den underliggande ekonomiska utvecklingen. Den som försökte bevara sin köpkraft genom att köpa bitcoin tappade 75 procent av denna från januari 2014 till januari 2015. Därefter har den femtiodubblats till den senaste toppen, för att sedan sjunka med nästan 50 procent under årets inledning.

Påståendet att en valutas styrka har något egentligt samband med köpkraftsutvecklingen är nys. 

Dessa argument handlar också bara om en av en meningsfull valutas egenskaper, att bevara köpkraft, ”store of value”. Men för att vara en valuta så förutsätts att denna köpkraft har god förutsägbarhet. Det är det som gör ett inflationsmål och dess uppfyllande viktigt för alla ekonomiska aktörer. Inflationen i Sverige mäts som konsumentprisindex och är i alla fall en hyfsad uppskattning av den prisutvecklingen för den korg av varor och tjänster som de flesta slutliga konsumenter nyttjar.

Att ett land vill ha en viss inflation handlar inte om att dess regeringar vill urholka sina medborgares köpkraft. Det handlar om att en ekonomi ska fungera så smidigt som möjligt, där prisanpassningarna för vissa kontrakt, framförallt löner, har visat sig svåra att sänka i nominella termer.

En viss inflation och köpkraftsurholkning av nominella riskfria betalningsmedel kan ibland också vara nödvändig för att förhindra en deflationsdrivande ”hamstring” av pengar, därav den aktuella minusräntan.

Denna förutsägbarhet är en nödvändighet för att en valuta ska vara ett fungerande transaktionsmedel, inte minst då den kan användas både som mått och som medel för att fullfölja betalningen av ingångna betalningskontrakt. Få skulle idag vilja betala hyra eller hyra ut en lägenhet, få lön eller betala lön, i bitcoin eller någon annan av den uppsjö av kryptovalutor som finns.

Kort sagt skulle en bitcoinbaserad ekonomi, (eller för den delen en guld, silver eller kopparbaserad valutaekonomi), omöjliggöra mycket av den ekonomiska aktivitet som vi har idag.

Därmed inte sagt att det nuvarande penningsystemet, som mest bygger på att vi utbyter fordringar på våra affärsbanker, så kallad inlåning, med varandra, inte har stora brister.

En brist, som berördes i en tidigare krönika, är att många länder, däribland Sverige, har överlåtit uppgiften att öka den nominella penningmängden för att skapa rätt inflationsnivå till bankerna. Det har, som den brittiske ekonomen Adair Turner visat, lett till en än större ökning av den privata skuldsättningen, något som kan innebära stora makroekonomiska risker i sig.

Men att gå över till Bitcoin för att undslippa de riskerna vore att kliva ur askan och in i den ekonomiska skärselden.