"Avväpna Trump"

Snön faller och vi med den.

Känslosvallet när det stod klart att Donald Trump skulle bli den fria världens nästa ledare blev kraftigt. Hillary Clintons supportrar grät, en alldeles begriplig reaktion oavsett vem som besegrat henne. Presidentkampanjer är brutala med närmare ett år av sjuttiotimmarsveckor i högstressmiljöer. Att med några dagar kvar till valet känna sig trygg i att valet kommer att vinnas och sedan krossas—vem skulle inte gråta? Att förlusten kom emot en föraktad seriefigur hade kunnat knäcka vem som helst.

Bland många republikaner var känslan snarare sorg. Partiet—the Grand Old Party—är världens äldsta och vad man än tycker om dess politik har det präglats av tradition och värdighet. Nu fick de se sitt parti kidnappas av en person som inte bara saknar stil, utan spottar på sitt eget partis etablissemang.

Vilken svensk jämförelse kan vara passande? Att Bert Karlsson blev Liberalernas nya partiledare? Vad hade Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson känt då? Sorg, förmodar jag, och skam.

Politiska ledare i USA och världen har sänt den konventionella gratulationen, men många kommentarer har varit omedelbart fientliga eller hånfulla. I Tyskland meddelade justitieministern omdömeslöst att världen blivit galnare. Så är det, men Tyskland måste samarbeta med president Trump. Var det en klok första signal till landets viktigaste allierade?

I Ekots sändning kallade LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson resultatet för den ”största politiska jordbävningen i vår livstid”.

Verkligen? Var valet av president Trump mer omvälvande än det kommunistiska blockets fall? 9-11 och Irakkriget? Arabiska våren? Isis framväxt?

Jag känner mig djupt illa till mods av att USA nu kommer att ledas av en karikatyr av en politiker med en synbart narcissistisk personlighet. Den känslan kan dock inte få styra de politiker med vilka han nu måste samarbeta. I sitt segertal sträckte Trump ut en hand till politiska motståndare och ägnade minuterna åt att prata om att läka sår och samarbeta—helt väntat, vad annat skulle han gjort?

Att han vill in i etablissemanget är självklart. Frågan är: Släpper etablissemanget in honom? En kränkt Trump, och att han är lättkränkt vet vi, är en långt sämre president än om han fångas in av politikens konventioner. USA äger starka korrektiv för att hålla honom i schack. Inrikespolitiskt kan han inte göra mycket utan senatens och representanthusets godkännande. Delstaterna har stor självständighet och styrs av sina guvernörer och parlament. Utrikespolitiskt verkar försvarsdepartementet, utrikesdepartementet, säkerhetsrådet och en mängd tjänstemän som buffert mellan en presidents impulser och dennes handlingar. När en president fattar beslut är de nästan alltid resultatet av ett omfattande grupparbete.

Hur klokt är det då att stänga Trump ute från gruppen?

Det finns ingen anledning att hymla. USA har fått en president som saknar kunskapen, karaktären och värderingarna för att vara en god ledare. Dåliga saker kommer att hända. Men det är också tydligt att—låt mig psykologisera—om den svaga självkänsla som drivit Trump ges ytterligare näring lär det inte göra hans tid vid makten stabilare.

Bakom sig har Trump en vice president, Mike Pence, som stöter många politiska motståndare genom sina åsikter: Han är starkt konservativ. Ingen förnekar dock att han är en kunnig och konventionell politiker, van att förhandla, van att läsa in material, van att lyssna på rådgivare. Han kan fungera som ett filter mellan Trump och den gemenskap av politiker, institutioner och nationer i vilka denne nu måste ges tillträde.

Politiker i USA och världen må tycka illa om president Trump, men det är deras plikt att hålla för näsan och göra sitt bästa för att leda in honom i en normal politisk vardag. Ju fler förolämpningar han utsätts för, desto värre kommer han att fungera som president. Det innebär givetvis inte att någon ska böja sig för hans förslag för fridens skull, men motståndet bör bedrivas med den värdighet Trump saknar.

Kanske smittar den då av sig.

Roland Poirier Martinsson är kolumnist på Realtid.se. Varannan vecka skriver han om människor, kultur och samhälle. Han är doktor i filosofi och författare. Roland Poirier Martinsson har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.