"Att några ICA-handlare har ägnat sig åt insideraffärer är väl inte så märkligt. Det är väl business as usual?”

Jag ska tydligt och villigt erkänna att jag sedan barnsben har några oplockade gåsar med just ICA-handlare. Det första ledet i uppbyggandet i denna missaktning började när jag i tioårsåldern delade ut reklamblad för en ICA-handlare i Ludvika. Denne hade två butiker, Magnetens Livs och EssGes Livs. I det senare namnet hittar ni initialerna till den som fick mig att börja hysa ett snart livslångt agg mot Ica.

När jag en onsdagseftermiddag kom till Magneten för att hämta reklambladen så fick jag frågan om jag inte kunde ta ett område till. Jag hade egentligen inte tid, hade fotbollsträning senare på kvällen, men jag kunde inte säga nej. Några veckor senare tog SG in mig på sitt kontor igen. Ännu en utdelare hade sagt upp sig. De tyckte att det var för dåligt betalt. ”Du kanske också tycker att jag är en snål djävel och egentligen vill ha bättre betalt?”, dundrade han. Som elvaåring upplevde jag att min förhandlingsposition var rätt bräcklig och det fanns också något hotfullt i situationen, så jag pep ett svagt ”nej”. ”Bra då kan du ta ett område till och då ger jag dig även torsdagar att dela ut bladen på”, konkluderade denne handlare.

Jag fortsatte att dela ut dessa blad i ett par år, tills jag hittade ett annat knäck ”Bergslagspostens Extrabilaga”. Ersättningen för mitt ICA-bladsutdelande höjdes aldrig under min tid. Och detta var ändå 70-tal, så även SG måste veta att vi då hade en ganska hög inflation. Knäcket åt Bergslagsposten gav tre gånger så bra betalt.

”Agget mot ICA satt i. När jag pluggade och bodde på Östermalm brukade jag roa mig med att titta in på ICA Esplande och ICA Narva, men bara för att få mig ett gott skratt. Folk måste vara tokiga tänkte jag. Vilka höga priser! Jag handlade ingenting.”

När jag nu tänker tillbaka på denne SG så ser jag bilden av fabrikör Höglund i Hasse Alfredssons film ”Den enfaldige mördaren” framför mig och hör repliken ”Det är inte pengarna Herr Andersson. Det är principen”, när han luggade statare Andersson på sina sista slantar. Det är kanske orättvist, men så kan en hjärna fungera.

Agget mot ICA satt i. När jag pluggade och bodde på Östermalm brukade jag roa mig med att titta in på ICA Esplande och ICA Narva, men bara för att få mig ett gott skratt. Folk måste vara tokiga tänkte jag. Vilka höga priser! Jag handlade ingenting.

Men under en tid mjuknade min inställning till ICA. Min familj flyttade till en by Dalarna, där det även fanns en verkligt kämpande ICA-handlare. Jag föll till föga. Skaffade mig även ett ICA-kort, för att samla poäng och få del av rabatterna. Men som lite halvstressad småbarnsförälder, som hade missuppfattat ordet ledighet i begreppet föräldraledighet, och sagt att ”visst kan jag skriva någon artikel per vecka”, så slängde jag och min sambo all reklampost, även den från ICA. Men en dag fick jag ett brev från Kronofogden (Hej Anita Strandhäll), där brukar jag sällan handla. När jag öppnar det får jag se att ICA har skickat mig till denna myndighet. Trots att jag inte hade någon kredit kopplad till kortet hade det ramlat in en skuld på mitt kontosaldo på 50 öre! Denna skuld hade nu via Kronofogden klättrat upp till 1 100 kronor. (Här kanske någon hittar roten till en annan av mina ”no-go-zoner” Klarna och deras affärsidé.) Jag försökte ringa dem och förklara att detta var helt absurt. Men ICA visade ett totalt oförstående. Jag orkade inte bråka och betalade skulden, men det var förstås en krigsförklaring.

Okej, jag vet att det finns åtminstone handfull reko ICA-handlare, som Mats och Anders. Och jag delar också föreställningsvärld med en kompis som är son till en ICA-handlare och som är uppfödd på ”bäst före, men ätbart efter”. Jag kryddar sjäv min julgröt med kanel med utgångsdatumet 811231. Jag har ju både smak och luktsinne.  

Men som samlad institution har jag mycket svårt för dem. Kalla det gärna ”confirmation bias” men ICA har för mig blivit arketypen för den skadliga oligoplisten. Och deras trixande med marknadsandelar, för att få ner dem, är naturligtvis typiskt. ”Nej, ICA är inget oligopol. Handelsledet utgörs av självständiga handlare som konkurrerar med varandra, brukar det heta”. ”Regulatory capture” och undanglidningar säger jag.

Och dessa ”oberoende” ICA-handlare symboliserar också vad som är sjukt med de så kallade 3:12 reglerna och hur dessa regler till 99 procent är ett instrument för att omvandla arbetsinkomster till lågbeskattade kapitalinkomster. Dessa 3:12 regler, som de är utformade och som de utnyttjas, är inget som driver investeringar i fåmansbolag eller tillväxt. Nej, de är ett skatteundandragande i 90-miljardersklassen. De är också förklaringen till att det står en Porsche Cayenne och inte ovanligt en Ferrari vid personalingången till alla ICA Maxi-butiker. (Jag har låtit Ian Hammar räkna dem.)

Så att några ICA-handlare har ägnat sig åt insideraffärer är väl inte så märkligt. Det känns mest som ”business as usual”. Det är väl ett axiom. För här kanske det passar med ett citat som den gamle finansräven Anders Wall ska ha sagt. ”Alla säger att jag luras, men om det stämmer, då är det ju ett axiom! Då är det väl inget att prata om.”