"Att denna typ av samarbete inte redan är på plats är snarast en skandal"

”I sina olika roller har FI och Polismyndigheten mycket information och kunskap som tydligt skulle underlätta varandras arbete. Därför startar FI och Polismyndigheten ett nytt operativt samarbete kring penningtvätt och finansiering av terrorism inom den svenska finansiella sektorn.”

Beskedet om det nya samarbetet kablades ut i ett pressmeddelande i onsdags. På ytan känns det betryggande. Svenska myndigheter agerar mot ett allvarligt hot. Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen kommenterar:

– Penningtvätt är ett stort samhällsproblem och genom det här samarbetet kan vi vara ute tidigare och hindra att den finansiella sektorn utnyttjas av kriminella för att tvätta pengar.

Men den som funderar på saken bara en kort stund inser snabbt att omständigheterna inte på något sätt är nya. Beskrivningen av problemet, myndigheternas kompetenser och behovet av ett samarbete hade varit lika sant år 2010 eller 2000 – som det är idag 2020.

Att denna typ av samarbete inte redan är på plats är alltså snarast en skandal.

Att denna typ av samarbete inte redan är på plats är alltså snarast en skandal. Det kan också ses som ett exempel på varför organiserad penningtvätt blivit en naturlig del av det svenska finansiella systemet sedan finanskrisen 2008. Sanningen bakom myndigheternas utspel är att de har gjort alldeles för lite under alldeles för lång tid. Ytterst landar ansvaret hos budgetstyrande regeringar så långt bak som till 2006.

Få har insett vidden av de senaste två decenniernas fortsatta globalisering och digitalisering av det finansiella systemet, utvidgningen av EU och eurozonen och de svenska bankernas expansiva affärsmodeller. Kortfattat kan den nya spelplanen beskrivas som ett Klondyke för en organiserad brottslighet som både lanserat nya upplägg och förfinat gamla beprövade metoder och därefter tillämpat dem i stor skala. Och det handlar långt ifrån bara om skrupelfria oligarker. Problemet finns på hemmaplan.

Finansinspektionen behöver knappast ha något särskilt informationsutbyte med polisen för att förstå problemet. Det räcker med att läsa offentliga polisutredningar och domar från svenska domstolar för att inse att myndigheten har gått bort sig.

Nyligen åtalades flera personer i Västmanland för inblandning i ett storskaligt penningtvättsupplägg med svarta löner i byggbranschen. Det handlar närmast om ett standardmässigt förfarande där falska fakturor och kontantuttag används för att slussa ut oskattade pengar. Dom har inte fallit i målet, men bland de åtalade finns personer som tidigare dömts för brottslighet och mångåriga näringsförbud.

De misstänkta transaktionerna har pågått under 2018 och 2019 och har till stor del gått via konton hos ett flertal svenska storbanker i både Sverige och Baltikum. Swedbank och SEB ingår inte överraskande på listan av banker. Enligt förundersökningen slutar det hela med att 31 miljoner kronor kan tas ut kontant hos ett växlingskontor i Stockholm.

Innan Finansinspektionen drämde till med storsläggan mot Swedbank i mars har myndigheten hanterat storbankerna med silkesvantar

Som bekant är det svårt att upptäcka försök till penningtvätt, men frågan är om inte bankerna borde kunna se igenom detta tämligen standardmässiga upplägg och sätta stopp direkt. En förklaring att det inte skett är att de hittills inte har behövt agera. Innan Finansinspektionen drämde till med storsläggan mot Swedbank i mars har myndigheten hanterat storbankerna med silkesvantar trots den egna personalens invändningar, vilket Svenska Dagbladet beskrivit i en rad artiklar.

Här har vi en av förklaringarna till varför den svenska penningtvätten tillåtits grasera. Finansinspektionen har alldeles för länge låtit de svenska bankerna se mellan fingrarna med penningtvättsupplägg. För exemplet i Västmanland är inte nytt, det är bara att gå till raden av offentliga fall bakåt i historien.

Under åren 2011-2012 tillhandahöll Swedbank och SEB konton till en penningtvättsgrupp med bas i Småland och förgreningar till Baltikum och Storbritannien. Navet var en ny sorts betalningsförmedlingsbolag som utan några som helst tillstånd kunde slussa mångmiljonbelopp åt sina kunder via de två svenska storbankernas konton.

Huvudmännen dömdes senare för sin inblandning till fängelse och näringsförbud. Av förundersökningen framgår att bankerna fattade misstankar men trots detta fortsatte att godkänna transaktionerna. Innan de till slut satte stopp hade över 100 miljoner kronor skickats in och sedan ut från bolagets konton. I efterhand verkar bankpersonalen ha svårt att förklara hur detta kunde ske.

Det finns ingenting som tyder på att bankerna fick någon reprimand från FI för sin inblandning i härvan. Trots att de alltså hjälpte en aktör utan tillstånd, vilket inte är något litet övertramp. I all sin tydlighet hade detta fall kunnat bli ett mycket talande exempel över behovet av skärpta rutiner.

Systemfelet är djupgående och långvarigt och har inneburit att organiserad kriminalitet fått fäste djupt in i samhällskroppen.

Om vi återgår till situationen 2020 med myndigheter som ska ta ’krafttag’ och storbanker som ’ska bli bäst i klassen på att motverka penningtvätt, framstår det hela som närmast tragiskt. Systemfelet är djupgående och långvarigt och har inneburit att organiserad kriminalitet fått fäste djupt in i samhällskroppen. Det förtjänar åtgärder på en helt annan nivå än ett nytt samarbete mellan myndigheterna.

Kanske vore det på plats med en penningtvättskommission som kunde utreda frågan ordentligt. En sådan kunde gå in på de olika aktörernas ansvar och den känsliga frågan varför så lite gjordes under så många år. Det gäller både bankernas roll, tillsynsmyndigheternas agerande och beslut fattade på politisk nivå.

För utan en ordentlig kartläggning och djupare insikt om problemet är risken stor att vi bara kommer att upprepa gamla misstag och samtidigt göra livet svårare för skötsamma individer och företag när framstressade åtgärder från bankernas sida slår vitt och brett utan urskiljning.