Argumenten mot "helikopterpengar” saknar relevans

Argumenten mot ”helikopterpengar” är knappast giltiga när världens centralbanker och regeringar står inför ett betydande efterfrågebortfall som leder till katastrofala effekter på den globala ekonomin. Kvantitativa lättnader och ännu lägre räntor hjälper inte. 

”Helikopterpengar”, eller direkta stimulanser av nytryckta pengar till hushållen har en omedelbar positiv effekt på efterfrågan i ekonomin om programmen kalibreras för att uppnå ett visst syfte eller inflationsmål.

Sänkta räntor och, i synnerhet, kvantitativa lättnader, QE, har inte den kraftfulla effekten på efterfrågan. Det visar de senaste årens ultralätta penningpolitik från alla ledande centralbanker. Snarare blir effekten av ytterligare penningpolitiska lättnader försumbara. 

I det nuvarande apokalyptiska läget i den globala ekonomin krävs det en kraftfull efterfrågestimulans under den akuta fasen av virusspridning för att hindra snabbt stigande arbetslöshet, som riskerar att förvärra läget ytterligare, och en omfattande utslagning i företagssektorn som blir ödesdiger. 

Invändningarna mot ”helikopterpengar” är i dagsläget knappast relevanta. En sådan ofta utpekad risk med metoden är att inflationen löper amok, vilket inte är ett problem när omfattande deflation snarare hotar världsekonomin. Likaså är risken för att ”helikopterpengarna” förvandlas till ett politiskt instrument för att stärka den sittande regeringen inte heller ett giltigt argument idag. Det går också att undvika den ”politiska risken”, vilket bland annat den förre Fed-chefen Ben Bernanke pekat på, genom att låta centralbankerna ansvara för instrumentet utan politisk inblandning. 

Ett stimulansprogram riktat direkt till hushållen kan givetvis också regleras så att de ovan nämnda risker minimeras, eller att programmet avvecklas eller omkalibreras om det inte uppnår de mål som eftersträvas från centralbanken och regeringen. 

Om den svenska Riksbanken och den europeiska centralbanken, ECB, riktar sig direkt till konsumenterna med monetära stimulanser får detta, enligt ledande och tongivande nationalekonomer, en omedelbar effekt på efterfrågan och prisutvecklingen i ekonomin. 

Centralbanksledningarna kan konstruera ett nödprogram där det varje månad sker en penningöverföring till alla medborgare (det finns omkring 280 miljoner vuxna inom ECB-området) som omfattas av centralbankens penningpolitik. Alternativt kan de vända sig enbart till inkomstsvaga grupper eftersom det sannolikt är där som behovet är störst. 

Transfereringarna ökar respektive minskar i förhållande till inflationsutvecklingen och upphör när effekterna är tillräckligt stora för att kunna dras tillbaka eller minska. Hur stort ”helikopterprogrammet” bör vara är givetvis svårt att uppskatta. 

Viktigt, vilket tidigare försök med liknande program visar i bland annat Japan, är att utbetalningarna till hushållen inte leder till ökat sparande. De medel som betalas ut måste spenderas under en viss period annars kommer inga nya pengar; till exempel genom att de utbetalda medlen får ett ”bäst före datum”; det går förmodligen att lösa med den nya digitala tekniken.