Amorteringskraven skapar obehagliga klyftor

En extremt enögd syn för den som funderar lite djupare. I värsta fall tvingas unga nykomlingar på bostadsmarknaden, som eldats på av Riksbankens ultralåga räntor, amortera 3 procent av sina bostadslån per år.

I storstadsregionerna har regelverket effektivt stängt möjligheterna för stora grupper av unga människor, nyinflyttade och nyanlända från att etablera sig på bostadsmarknaden. Dessa människor hänvisas till extremt dyra andrahandskontrakt på en dysfunktionell bostadsmarknad.

För de som ändå lyckas etablera sig väntar en finansiellt mycket mager framtid med ytterst små möjligheter att bygga en ekonomisk buffert. Betydande delar av förstagångsköparens disponibla kassaflödet slussas till banken för att amortera på ett lån som kostar under 1 procent efter skatt. Vem tycker det är ett bra sparande? 

Inte många, förutom FI och finansdepartementet. Ännu värre blir det av att amorteringskraven förändrat belåningsstrukturen hos många av de nyetablerade bostadsägarna. Lån utan säkerhet, så kallade blancolån, har vuxit radikalt sedan 2016, det vill säga då det första amorteringskravet infördes. Samtidigt har, vilket var syftet med amorteringskraven, tillväxttakten i den svenska bolånestocken minskat. Blancolånen utan säkerhet är betydligt dyrare än traditionella bolån.  

Dessa lån används som en del i bostadskalkylen eftersom de inte omfattas av amorteringskraven som enbart gäller bostadskrediter. Fi, och finansdepartementet, ökar därför risktagandet och minskar kassaflödet hos via högre räntor för framför allt unga människor trots att de hävdar motsatsen om amorteringskravets effekter. Som sagt har FI en mycket enögd syn på sin omgivning. 

Detta märks FI:s resonemang kring amorteringskravet; det handlar uteslutande om skuldsidan hos hushållen. Det finns ofta tillgångar i hushållens balansräkningar, men det verkar vara av mindre intresse för myndigheten. Att få dessa att tillgångar att växa till en högre ränta än bostadslåneräntan är en betydligt mer potent väg för att stärka bostadsägarens finansiella ställning. En större spridning i tillgångsallokeringen sänker naturligtvis också bostadsägarens totala risk. Amorteringen ökar enbart ägandet i en specifik tillgång, det vill säga bostaden. 

Amorteringskraven skapar en obehaglig generationsklyfta där den äldre delen av befolkningen ofta har en betydande andel eget kapital i bostaden, framför allt tack vare 20 år av fallande marknadsräntor, och därför inte påverkas av regelverket. Ofta har samma grupper en betydande buffert av tillgångar i aktier och andra värdepapper som stigit kraftig under lång tid. 

Generation Z, personer födda i mitten av 1990-talet och framåt, är nu i en etableringsfas där det måste till en betydande belåning mätt i kronor och ören på grund av en radikal prisutveckling på bostäder under deras livstid och samtidigt tvingas till olönsamma amorteringar som stänger dörren till möjligheten att bygga en finansiell trygghetsbuffert. En ny social klass bildas bland de unga som inte har föräldrar som kan använda sitt ackumulerade egna kapital i bostaden för att hjälpa. Det är svårt att förstå varför en socialdemokratisk regering vill skapa nya klyftor.