Allt vittnar om en osund ledningskultur

Ingen kan säga att Swedbanks plötsligt tillförordnade vd och tidigare CFO Anders Karlsson klarade sitt publika elddop särskilt väl när han talade på Swedbanks bolagsstämma. Genom att betona bankens starka kultur och de starka lojalitetsbanden inom banken, samt förminska höstens och de senaste veckornas kommunikationshaveri så borde hans tillförordnande bli så kort som möjligt.

Kommunikationsmisslyckandena liksom de många graverande uppgifter som har läckts till media, så kan väl inte ens Swedbanks ledning tro att grävande journalister jobbar i ett vakuum. Allt vittnar ju istället om en allt annat än sund ledningskultur, där några modiga ändå känt sig nödgade att blåsa i visselpiporna. Att Anders Karlsson innan han tillträdde som koncernfinanschef 2016 var Riskchef från 2013 gör ju att hans egen byk inte framstår som särskilt väldoftande. 

Ledningshaveriet, där Birgitte Bonnessen till slut fick foten före stämman, med Ekobrottsmyndighetens utredning om insider- och svindleribrott som förevändning, gör ju också att Swedbanks, genom storägarnas försorg omvalda och för 2018 ansvarsbefriade, styrelse framstår som en tafflig skara. De borde nog med skriftställaren Svens Stolpes ord ”bäras ut på avhängda dassdörrar”. Bonnesens steg ut i minfältet togs ju redan i höstas genom sina tvärsäkra uttalanden om Swedbanks oskuld när omfattningen av Danske Banks tvivelaktiga affärer uppdagades.

Att det nu framkommit i Swedbanks interna rapporter, den första togs fram redan under hösten 2018, att volymen tveksamma transaktioner i Swedbank kan uppgå till så mycket som 1350 miljarder kronor så placerar sig Swedbank inte bara i världsklass vad gäller lönsamhet, vilket de till fullo ska tacka sina lojala svenska bolånekunder för, utan även när det gäller penningtvätt. Avståndet vad gäller den andra mindre smickrande positionen har därmed krympt väsentligt till Danske Bank, som, än så länge, innehar första platsen med sina 2000 miljarder kronor. (Man kan också peka på att SVTs Uppdrag Granskning i sitt första program hade spårat 50 miljarder kronor av Danske Banks misstänkta transaktioner till Swedbank.)

Att ordförande Lars Idermark och kompani säger att de inte tagit del av eller läst den senaste så kallade Grimstadsrapporten beror antingen på att ledningen undanhållit dem dessa eller egen försumlighet. Sannolikt är det det senare, för när proportionerna av Danske Banks tvättande blev känt och med det den mycket höga sannolikheten för att det skulle stänka på Swedbank, som marknadsledare i Baltikum, så borde initiativet till att ta reda på sanningen ha fallit på styrelsen. 

Swedbank har numera ingen arbetande styrelseordförande, men med den höga ersättning som Lars Idermark uppbär, höjt till 2,63 miljoner kronor i år och 2,53 miljoner kronor i fjol, så kan man kräva att han lägger allt fokus på banken när så krävs. Det har han inte gjort. Nej, förtroendet för Idermark följer samma parabel som Bonnesens och det borde inte dröja innan de tangerar varandra. Att han själv säger sig aldrig ha övervägt att ställa sin plats till förfogande, vittnar inte om någon större självkritik eller insikt.

Och att tro att det räcker med att förstärka styrelsen med en ytterligare ledamot, den sannolikt klart kompetent Kerstin Hermansson, är nog en grov felräkning från valberedning och storägare. Denna skadskjutna styrelses viktigaste uppdrag är nu att rekrytera en ny vd och koncernchef.  Av allt att döma så måste sökarlyktan riktas externt och det är klart tveksamt om denna numera bedagade styrelse är de bästa att sköta detta.

Storägaren Alecta som säger att de inte utesluter att kalla till en extrastämma är helt rätt ute. Förhoppningsvis kan de få med sig AMF och Folksam, som åtminstone sagt att valberedningen behöver komma igång snabbt för att se över Swedbanks styrelses sammansättning och storlek.