50 år utan guldbackning för kronan

När den svenska kronan ersatte den gamla ”riksdalern” 1873 anslöt sig Sverige samtidigt till det internationella valutasystem som kallas för den klassiska guldmyntfoten.

Före 1914 byggde det internationella valutasystemet på guldmyntfoten. Varje deltagande centralbank skulle upprätthålla en fast växelkurs mellan sitt lands valuta och guldet. På så sätt upprätthöll länderna även fasta växelkurser sinsemellan. Sverige hade en myntlag som föreskrev att en tiokrona skulle vara värd 1/248 kilo eller motsvarande drygt fyra gram fint guld. Vem som helst hade också rätt att lämna in obearbetat guld till Riksbanken och få ut motsvarande vikt i guldmynt. För detta tog Riksbanken ut en mindre avgift kallad slagskatt. Enligt myntlagen var Riksbanken också skyldig att lösa in svenska sedlar mot guldmynt.

Det som utlöste sammanbrottet var den globala depressionen vars startskott var den stora börskraschen i New York i november 1929.

Men den klassiska guldmyntfoten havererade helt i och med Första världskrigets utbrott i augusti 1914. De flesta av världens centralbanker, inklusive Sveriges Riksbank suspenderade då allmänhetens rätt att växla in sedlar mot guld. Utan krav på guldbackning kunde de krigförande länderna använda sedelpressarna för att finansiera krigsinsatserna, något som ledde till kraftig inflation.

Guldmyntfoten gjorde en kort comeback efter första världskrigets slut. År 1924, efter en kort men djup deflation och depression då de ”gulaschbaroner” och spekulationsbolag som frodats i avspärrningarnas unkna drivhusklimat vissnat vid mötet med den friska luften lyckades Sveriges Riksbank återställa den gamla förkrigspariteten på 2,48 kronor per gram. Men det dröjde bara några år innan systemet brakade samman igen. Det som utlöste sammanbrottet var den globala depressionen vars startskott var den stora börskraschen i New York i november 1929.

I september 1931 slutade Bank of England att växla in sedlar mot guld. Hela 25 länder följde efter, däribland Sverige. Under resten av trettiotalet tvingades allt fler länder, bland dem Tyskland, USA och Frankrike, att ge upp sina valutors kopplingar till guldet.

I slutet av andra världskriget bestämde sig världens länder för att göra ett nytt försök med fasta växelkurser. Vid västmakternas ekonomiska konferens i Bretton Woods, New Hampshire på sommaren 1944, åtog sig USA att upprätthålla en fast växelkurs mellan dollar och guld på 35 dollar per troy ounce (1 troy oz = 31,1 gram). De västeuropeiska länderna i sin tur åtog sig att upprätthålla fasta växelkurser mellan sina valutor och dollarn. Därigenom fick de, om än indirekt, fasta växelkurser även mot guldet. När Sverige gick med i Bretton Woods-systemet 1951 fastställdes en officiell växelkurs på 5,17 kronor per dollar, motsvarande 5,82 kronor per gram fint guld.

Systemet trädde egentligen inte i kraft förrän 1958 då de europeiska valutorna blev fritt växlingsbara (konvertibla) mot dollarn. Redan vid starten började systemet knaka i fogarna. Kring 1960 vändes överskottet i de amerikanska utlandsaffärerna i ett underskott, dels beroende på John F Kennedys ambitiösa välfärdsprogram (”The Great Society”), som hans efterträdare Lyndon Johnson baxade  igenom kongressen efter Kennedymordet 1963, dels på NASA’s rymdprogram med målet att göra en lyckad amerikansk månlandning före 1970, men framför allt var det kostnaderna för kriget i Vietnam som fick USA:s löpande affärer med omvärlden (bytesbalansen) att vändas till underskott. Dollarns roll som ankare i växelkurssystemet gjorde emellertid att USA i praktiken kunde finansiera sina underskott via andra länders sedelpressar. De europeiska länderna tvingades trycka pengar för att stödköpa dollar, för att på så sätt upprätthålla den officiella växelkursen.

Den 15 augusti 1971 förklarade USA:s dåvarande president Richard Nixon att dollarn inte längre var konvertibel mot guld.

Franska och tyska krav på en amerikansk devalvering klingade ohörda men när den franska centralbanken Banque de France tröttnade och började växla in sina dollarinnehav mot guld blev USA:s ställning ohållbar. Den 15 augusti 1971 förklarade USA:s dåvarande president Richard Nixon att dollarn inte längre var konvertibel mot guld.

I början av 1973 kollapsade Bretton Woods-systemet helt och de stora världsvalutorna började flyta fritt mot varandra. Det dröjde alltså ända till 1973 innan kopplingen mellan världens valutor och guldet försvann helt och hållet.

Men de europeiska länderna ville ändå fortsätta med fasta växelkurser mellan sina respektive valutor, främst i syfte att förenkla och underlätta handeln inom den gemensamma europeiska marknaden. Lösningen blev ett samarbete kallat ”valutaormen”, där den västtyska valutan (D-marken) fungerade som ankare.

Även EU:s överstatliga jordbrukspolitik (CAP eller Common Agricultural Policy) förutsatte fasta växelkurser för att jordbruksstöd och subventioner skulle  kunna fördelas enhetligt och rättvist. Lösningen blev att införa en europeisk räkneenhet EUA (European Unit of Account) som sedan efterträddes av korgvalutan ECU European Currency Unit) som så småningom omvandlades till dagens euro.

För många nationalekonomer, politiker och centralbankirer framstår den klassiska guldmyntfotens dagar i ett nostalgiskt skimmer (Kallad ”The Good Old Days”, ”La Belle Epoque”, ”Die Gute Alte Zeit”, ”The Gilded Age” eller ”Den Gamla Goda Tiden”, beroende på om det är britter, fransmän, tyskar, amerikaner eller svenskar som talar). Halvseklet närmast före 1914 var också en tid av spektakulära ekonomiska framsteg, inte bara för Sverige utan för så gott som hela världen.

Finns det då något som talar för en come-back för den klassiska guldmyntfoten?

Många ”guldkramare” på båda sidor av Atlanten förespråkar det, tyst påhejade av stora guldproducenter som Anglo-American i Sydafrika och kanske även Boliden i Sverige.

En ensidig svensk återgång till guldmyntfot är i alla fall så gott som utesluten.

Riksbankens guldreserv var värd 60,4 miljarder kronor enligt balansräkningen per den 30 april i år. Det motsvarar i och för sig  nästan hela värdet av alla utelöpande sedlar och mynt på 61,7 miljarder. Men denna guldreserv skulle ändå inte räcka till för att backa upp en fast växelkurs mellan kronan och guldet. Större delen av den svenska penningmängden består inte av papper och metall utan av allmänhetens banktillgodohavanden, alltså pengar som inte existerar rent fysiskt utan bara finns i form av ettor och nollor i bankernas datasystem.

Någon internationellt samordnad återgång till guldmyntfot är också ytterst osannolik.

USA:s tidigare centralbankschef Alan Greenspan hade i och för sig ”guldet i ryggmärgen” enligt egen utsago, men han gick aldrig längre än att han höll ett öga på guldpriset som en indikator på omvärldens förtroende för USA-dollarn.

Kina då? Den kinesiska centralbanken Folkets Bank har utnyttjat tillfälliga prisfall på guld för att fylla på sin egen guldreserv. Skulle Kina passera USA och bli världens största ekonomi kanske ledarna i Peking känner sig frestade att knyta den kinesiska valutan (renminbin eller yuanen) till guldet i ett försök att uppnå monetärt världsherravälde genom att försöka få yuanen att överta dollarns roll som Världens ledande reservvaluta? Men det är ytterst tveksamt om de vågar utsätta sig för en global rusning efter att växla in kinesisk valuta mot guld.

Kinas guldreserv är inte ens en fjärdedel så stor som USA:s, även om man skulle räkna in vad som ibland kallas ”Greater China” där även Taiwan och Hongkong ingår.

Skulle Kina ändå knyta sin yuan till guldet är det inte otänkbart att USA och EU gör gemensam sak och gör som den franska centralbanken Banque de France gjorde för ett halvsekel sedan, det vill säga börjar växla in sina innehav av kinesisk valuta mot guld, vilket snabbt skulle göra Folkets Banks ställning ohållbar.

Slutsatsen är att vi får fortsätta leva med ”pappersmyntfot” där kronans och dollarns värde avgörs av de svenska respektive amerikanska centralbankernas förmåga att hålla penningmängden och inflationen under strikt kontroll.