2020: Hiss för macro-hedgefunds, diss för multi-strategy-fonderna

Det handlar om mer än 200 miljarder kronor som överger fonderna. Att kapitalet rinner ut beror på en kombination av en oförmåga att uppfylla löften om positiv avkastning oavsett om tillgångsmarknaderna stiger eller faller och svag avkastningsutveckling i allmänhet under flera år. 

Däremot är det andra delar av hedgefondsindustrin som lyckats locka rejält med kapital via god riskjusterad avkastning under det mycket turbulenta börsåret 2020. Det handlar bland annat om så kallade “macro-hedgefunds”, makroanalys-drivna förvaltningsorganisationer som försöker förutsäga den globala ekonomiska utvecklingen, men även rena aktiebaserade hedgefonder har haft fina inflöden. Å andra sidan är det i många fall missvisande, i varje fall om man gör en bokstavstrogen tolkning av begreppet, att benämna alla fonder i industrin för hedgefonder trots att de kategoriseras som hedgefonder och säljer in sig själva som just detta. 

I sin mest ursprungliga och rena form är ju en hedgefond en produkt där investeringsstrategin handlar om att minimera marknadsrisken i portföljen. Detta sker genom att alla långa (ägda) positioner motsvarar en kort (blankad) position i en annan aktie. Därigenom tar hedgefondförvaltaren på sig enbart företagsspecifik risk. Det är därför hedgefonder ofta har en ränta som jämförelse för sin förvaltning. Vinsterna för förvaltaren kommer via performanceavgifter på allt som överstiger denna ränta – just denna avgiftsstruktur är ett gemensamt drag hos alla de fonder som kategoriseras som hedgefonder. 

Denna typ av förvaltningen finns fortfarande, men har haft svårt att locka investerarkollektivet när aktiemarknaden klättrar med kraft. Industrin har utvecklats radikalt sedan den uppstod på 1950-talet. Nu finns hedgefonder inom alla tillgångsslag med oöverskådligt många investeringsstrategier. 

Att de aktiebaserade hedgefonderna drar till sig intresse från investerarkollektivet bottnar i att många av förvaltningsbolagen ändrat inriktning genom att ta på sig mer risk. Många av fonderna innehåller numera inte bara företagsspecifika risker, alltså i linje med den ursprungliga lång/kort-modellen, utan även marknadsrisk. Det gör att fonderna ofta har en nettoexponering mot marknadsutvecklingen och i kombination med att de har ett blankningsmandat är denna modell en lockelse för både defensiva och offensiva investerare. 

”Att de aktiebaserade hedgefonderna drar till sig intresse från investerarkollektivet bottnar i att många av förvaltningsbolagen ändrat inriktning genom att ta på sig mer risk.” 

Flera av de hedgefonder som arbetar med denna “förvaltningsmodell” har i år, men även tidigare, skapat mycket fin riskjusterad avkastning. I Sverige har, till exempel, hedgefondförvaltaren Alcur haft en stark utveckling där avkastningen kommer både från långa och korta positioner. I en vanlig aktiefond, i synnerhet en indexfond, kan fondavkastningen helt blåsas bort om aktiemarknaden kraschar eftersom de inte har blankningsmandat och normalt följer ett underliggande index vilket hedgefonderna helt undviker. 

Att hedgefondsindustrin, i synnerhet de aktiebaserade fonderna, fortsätter att locka kapitalflöden är inte bara bra för industrin utan gör sannolikt prissättningen i aktiemarknaden bättre. Den stora megatrenden på börsen de senaste 10-20 åren har ju varit indexförvaltningsindustrins explosiva tillväxt på bekostnad av främst aktiva “long-only”-mandat som har haft stora bekymmer att leverera tillräckligt med avkastning till kunderna men även hedgefonderna. Detta skapar en snedvridning av prismekanismen i marknaden eftersom indexfonderna köper enbart utifrån hur index är sammansatt. En viktig motkraft är den analysdrivna delen av förvaltnings industrin. Ibland säger man att indexfonderna vet priset på allt men värdet av ingenting; det är en förvaltningsstrategi som leder till felallokering av kapital, vilket är aktiemarknadens viktigaste uppgift.