Vad är Riksbankens fokus? Storbankerna eller samhällsekonomin i stort?

Den nya svenska Riksbankslagen kräver att bankens kapital återställs till sin miniminivå på 40 miljarder kronor, men där det egna kapitalet ska överstiga 60 miljarder för att Riksbanken ska kunna ge utdelning till sin ägare svenska staten. Riksbanken har ju gått ut med ett behov av 80 miljarder kronor under 2024. Om det är för att ta höjd för ytterligare förluster eller för att nå 60 miljardersgränsen är inte helt klart.

Och för egen del tycker jag det är lite märkligt att detta stora kapitalbehov inte uppmärksammas mera.

För Riksbanken har inte bara att hantera fallande värden på sina obligationer utan den har ju ett stort löpande negativt kassaflöde, där räntan på bankens tillgångar ligger någonstans runt 1 procent, medan utgiftsräntan på sina egna skulder, reserverna, följer styrräntan. Det kassaflödesmässiga utflödet ligger nu på årsbasis runt 30 miljarder kronor. Riksbanken har visserligen inget som helst likviditetsproblem, då de kan finansiera betalningarna genom att öka de egna reserverna, men över tid leder detta till problem med sin egen trovärdighet.

Och för egen del tycker jag det är lite märkligt att detta stora kapitalbehov inte uppmärksammas mera. Beloppet kan ju jämföras med försvarsbudgeten för 2022 på 75 miljarder kronor. Men det är som om det i Riksbankens fall handlar om något slags abstrakta monopolpengar, men det är ett belopp som måste tas ur statens budget och är jämförbart med vilken löpande utgift eller investering som helst.

Ser man det som en investering är det nog inte mycket bättre än kalkylen för vilken höghastighetsbana som helst. För poängen med att återställa Riksbankens egna kapital är att banken ska ha en balansräkning som genererar ”en tillräcklig avkastning för att finansiera sin verksamhet”. Det vill säga Riksbanken ska vara finansiellt oberoende. Problemet är bara att det med den nuvarande balansräkningen är svårt att se att detta belopp ger någon större hjälp att återställa detta finansiella oberoende. Riksbanken kan visserligen lösa in sina egna skulder, reserver, för dessa 80 miljarder kronor. Men den utestående stocken av reserver var enligt den senaste rapporten 1093 miljarder kronor. Så att lösa in reserver gör i det korta perspektivet inte så mycket till eller ifrån vad gäller det egna finansiella oberoendet.

Den nuvarande ordningen, med den uppumpade balansräkningen med stora tillgångsköpen, har ju haft en tydlig vinnare, storbankerna. De har ju fått full utväxling på sina fordringar på Riksbanken men kunna släpa med höjningarna av sina egna matchande skulder, inlåningen. Det är den största förklaringen till storbankernas rådande vinstfestival.

Men även i ett längre perspektiv så är det dessa storbanker som har hört till de stora vinnarna på Riksbankens förda politik. Ett bra exempel är att Sverige numera har den minsta stocken av utestående kontanter relativt ekonomins storlek av alla länder. Kontanter, sedlar och mynt utgör endast 1,2 procent av den samlade penningmängden (M2) eller 1,6 procent om man eliminerar den inlåning i bankerna som matchas av Riksbankens reserver. Det kontrasterar mot exempelvis USA och  eurozonen där kontanter motsvarar 10 respektive 12 procent av penningmängden, inklusive reserverna. Backar vi 20 år så var kontanternas andel av den svenska penningmängden närmare 8 procent.

Att säga att bankerna har ”lidit” av Riksbankens tidigare noll- och minusränta är också en ren lögn.

Många vill tillskriva denna utveckling Sveriges och svenskarna stora ”digitala mognad”, men det är att göra det lite enkelt för sig. Det finns ett intresse som har haft det starkaste incitamentet att få bort kontanterna som betalningsmedel, bankerna. Detta dels för att kontanthanteringen i stort sett endast är en kostnad för bankerna och att alternativet till kontanter är just bankernas egna korta skulder, inlåning. Denna inlåning skapar bankerna genom att ge ut lån. Så krympande stock av kontanter har matchats av att bankerna har ökat sin utlåning, och sina räntenetton. Att säga att bankerna har ”lidit” av Riksbankens tidigare noll- och minusränta är också en ren lögn. Nollräntan har ju haft störst påverkan på just inlåningsräntan, som är bankerna skuldränta. Utlåningsräntorna har inte varit i närheten av noll, vad jag vet.

Så bankerna har varit de stora vinnarna på denna utveckling. Det finns flera förlorare. Det ena är samhällsekonomin i stort, där den sjunkande tillgängligheten för kontanter har gjort att det ”finansiella utanförskapet” har ökat, men även att sårbarheten för vår ekonomi som helhet har ökat när ett trots allt välfungerande och beprövat alternativ till elektroniska betalningar i stort sett har eliminerats.

Den nuvarande Riksbanksledningen med Erik Thedeén i spetsen har visserligen försökt dra i nödbromsen med sitt remissvar Remissvar om betänkandet Staten och betalningarna (SOU 2023:16) (riksbank.se) på Anna Kinberg-Batras betalningsutredning, som den konspiratoriske kan se som ett rent beställningsjobb från Bankföreningen.

För en stor förlorare på kontanternas försvinnande är just Riksbanken. Sedlar och mynt är ju Riksbankens skulder och räntan på dessa är ju definitionsmässigt noll. Skillnaden mellan avkastningen på de tillgångar som Riksbanken kan finansiera med kontantutgivningen, som statsobligationer, kallas ”seigniorage” och är det som historiskt har stått för centralbankernas finansiering och finansiella oberoende.

Men den låga andelen kontanter i den svenska ekonomin gör att Riksbanken i praktiken har minimerat denna intäktskälla. Att skjuta till 80 miljarder kronor gör i det sammanhanget inte så stor skillnad för Riksbankens intjäningsförmåga. Detta till skillnad mot exempelvis ECB och Federal Reserve där detta seigniorage kan förväntas återställas i takt med att balansräkningarna normaliseras.

Så för att återställa Riksbankens finansiella oberoende räcker det inte med 80 miljarder kronor, utan man måste försöka hitta andra intäktskällor, såsom att sänka räntan på en del av sina reserver till 0 procent, såsom ECB har gjort. En annan möjlighet är att införa en e-krona. Men det måste man enligt Anna Kinberg-Batra vara försiktig med, för det kan hota den finansiella stabiliteten, det vill säga storbankernas intjäning.

Men det är inte bara Riksbankens oförmåga att försvara sina skulder kontanterna som har motiverats av storbankernas verksamhet. Det gäller även en annan källa till Riksbankens risktagande, den stora valutareserven. För ett land med en flytande valuta, som Sverige, behövs i princip ingen större valutareserv, i synnerhet om landet har ett större bytesbalansöverskott, som Sverige har. Men Riksbankens valutareserv har sedan 2010 nästan fördubblats från 331 miljarder kronor till 635 miljarder kronor.

Motivet till att ha en valutareserv är dels för att Riksbanken ska kunna fullgöra sina åtaganden mot Internationella Valutafonden, IMF, dels att ha möjlighet att intervenera på valutamarknaden.  Men huvudskälet och förklaringen till att Riksbankens valutareserv har vuxit så mycket förklaras av att Riksbanken kan behöva ge likviditetsstöd till de svenska bankerna som har finansierat en stor del av sina obligationsfinansiering i utländska valutor. Riksbanken agerar helt enkelt försäkringsbolag om storbankerna skulle få problem att refinansiera dessa åtaganden.

Riksbanken kan med sin växande valutareserv sägas ha backat upp den snabba kreditexpansionen som har skett på den svenska finansiella marknaden, med storbankerna som motor, under de senaste tio åren. Huvuddelen av denna kreditexpansion har varit bolån och lån till fastighetsmarknaden. Sett så här i backspegeln har det kanske inte varit något som har ökat den svenska ekonomins slagkraft. Istället har det ökat riskerna i ekonomin, vilket vi blivit varse under det senaste året. Det är sannolikt också en av förklaringarna till att den svenska kronan har utvecklats så svagt.  Och den svenska ekonomiska utvecklingen har varit mycket svag under denna period. Mätt i dollar så har den svenska ekonomin, BNP, faktiskt gått baklänges under de senaste tio åren.