Till skillnad mot Bornold och Svantesson så vet jag hur banksystemet fungerar

Vår finansminister Elisabeth Svantesson vill eller kan inte förstå att vi förnärvarande inte har någon oberoende Riksbank, i finansiell mening. Finansministern vill inte rucka på Riksbankens oberoende (realtid.se) Det egna kapitalet är förbrukat. Riksbanken skriver själva att de räknar med att det egna kapitalet är minus 18 miljarder kronor vid utgången av 2023.

För att återställa det egna kapitalet, till den lagstadgade nivån enligt Riksbankslagen 2022:1568, så skriver Riksbanken själv att de behöver ett kapitaltillskott på minst 60 miljarder kronor under 2024. Ramverket för Riksbankens eget kapital i nya riksbankslagen | Sveriges Riksbank

Därför blir det lite ”god dag yxskaft” när finansministern i en intervju med Realtid ska svara på frågan om Riksbankens oberoende. Och det är lite skrämmande att vi inte har en finansminister som inte känner till/eller låtsas att inte känna till Riksbankens finansiella situation, eller den nya riksbankslagen och dess konsekvenser.

”Riksbanken ska vara så oberoende som den är idag. Det är ju en de viktiga delarna att vi faktiskt fått stabilitet i Sverige. Det handlar om ett ramverk i finanspolitiken. Vi har en oberoende riksbank och väldigt ansvarstagande parter. Med det sagt, så betyder det ju inte att vi inte kan prata med varandra och samspela. Men vi ska inte påverka vilken ränta som Riksbanken ska sätta”, sade Elisabeth Svantesson till Realtid.

Återigen, Riksbanken är inte oberoende idag.  Och faktum är att den inte heller kommer att bli det om staten skjuter till 60 miljarder kronor. Det egna kapitalet kommer visserligen att återställas, men balansräkningen är fortfarande i så illa skick att Riksbanken inte kommer att ha någon egen intjäningsförmåga, utan kommer att gå med stora löpande förluster så länge de sitter med den lågavkastande portfölj av obligationer som den köpte på sig under pandemiåren och tidigare.

Riskbanken skriver själv att när det egna kapitalet är ”tillräckligt stort blir intjäningen tillräckligt god för att Riksbanken ska kunna vara självfinansierad”.  Men 60 miljarder kronor räcker inte för att återskapa någon möjlighet till självfinansiering. Det är uppenbart att Riksbanken inte riktigt räknat med eller förstått konsekvenserna av sina egna åtgärder. Intäktsräntorna på obligationsportföljen ligger på runt 1 procent medan räntan på de matchande skulderna nu är 3,5 procent och den senare är i stigande. Ebberöds Bank.

Den traditionella intjäningen för en centralbank, ”seignioraget” kommer av den ränteskillnad som uppstår genom att de kan ge ut räntefria skulder i form av sedlar och mynt och de intäkter som de kan få från sina tillgångar, typ statsobligationer. Men den utestående mängden sedlar och mynt är i Sverige mycket liten, 63 miljarder kronor enligt den senaste veckorapporten. Det motsvarar 4 procent av Riksbankens samlade skulder. Den större delen av de övriga skulderna 1 174 miljarder kronor är bankernas fordringar på Riksbanken och de är inte räntefria. De kostar nu 3,5 procent i ränta och snart lite mer när Riksbanken höjer räntan nästa gång. (Att ge ut en e-krona skulle kunna återställa Riksbankens intjäningsförmåga, men det verkar inte betalningsutredningens ordförande Anna Kinberg-Batra vilja förstå Betalningsutredningen landade i en ”tummetott” (realtid.se))

Kostnaderna för att dra runt Riksbanken låg för 2022 på 1,1 miljarder kronor. Riksbanken är finansiellt självständig när den kan generera löpande intäkter som överstiger dessa kostnader. Tyvärr, då räcker inte 60 miljarder kronor.

Och så kan jag inte låta bli att kommentera Joakim Bornold på Levlers uttalande i samma intervju som ovan, där han anser att ekonomijournalister har någon ”bisarr hatkärlek till banksystemet”. Jag antar att det är mig han menar. Jag upplever inte att jag har någon större emotionell bindning till banksystemet som helhet. Men till skillnad mot Bornold så vet jag hur banksystemet fungerar.  Och idag får bankerna en helt riskfri ränta på sina fordringar på Riksbanken som är i linje med styrräntan. Bankerna har en matchande skuld till allmänheten, inlåning på denna fordran. De ränteskillnader som de kan krama ut ur detta, och som ligger runt 30 miljarder kronor i årstakt är en ren arbitragevinst. Subvention är ett annat namn på samma sak.

Bankerna, som helhet, kan visserligen inte påverka nivån på dessa fordringar utan det är en konsekvens av Riksbankens agerande. Jag utgår, tyvärr ifrån att Elisabeth Svantesson inte förstår detta heller. Men detta är en reell utgift ifrån en statlig myndighet. Och jag kan inte låta bli att tänka att försvaret eller skolorna vore bättre betjänta av dessa medel, än bankerna.

Både detta och Riksbankens balansräkningsproblem är en icke avsedd konsekvens av de så kallade ”kvantitativa lättnaderna”. Och så här i efterhand kan kanske fjolårets nobelpris i ekonomi till USA:s förre centralbankschef Ben Bernanke, de ”kvantitativa lättnadernas fader”, verka lite förhastat. Men det kanske är lite för mycket begärt att uppburna ekonomer som John Hassler, Per Strömberg, Tommy Andersson, Tore Erlingsen och Ingrid Werner i Nobelpriskommittén ska förstå hur något så profant som hur ett kreditsystem fungerar. För att det skulle bli problem för centralbankernas balansräkningar stod klart redan när inflationen började ta fart under våren 2022.