Riksbanken kanske (fläckvis) får för mycket kritik

Hade världens centralbanker med den penningpolitiska hammare som de har till sitt förfogande, räntan,  lyckats banka ner inflationen till 2 procent under fjolåret så hade vi högst sannolikt varit mitt uppe i en djup recession, möjligen med depressionssmak. Det hade också högst sannolikt varit ett recept för en mycket stor politisk oreda, inte minst mot bakgrund av den geopolitiska krisen manifesterat av Rysslands vedervärdiga krig mot Ukraina.

Lyssnar man till kritiken av centralbankerna så är det ganska många röster som inte bara ifrågasätter centralbankerna för att de grovt missat sitt inflationsmål utan även att de tillåter inflation överhuvudtaget. Den kommer ofta från så kallade ”guldbaggar” (eng. gold bugs) eller i modern form ”bitcoinentusiaster”. De hävdar att centralbanker och politiker på sikt kommer att göra alla ”fiat-valutor” värdelösa genom denna inflation. Enligt dessa kritiker befinner vi oss alla i ett ”Slow motion Zimbabwe” där värdet på kronan, euron och dollarn på sikt kommer att gå mot noll.

Det är naturligtvis helt galet och visar på en bristande insikt om hur en modern ekonomi fungerar. Anledningen till att vi har ett positivt inflationsmål är för att relativpriserna på varor och tjänster ska kunna slå igenom beroende på de klassiska variablerna utbud och efterfrågan utan att ekonomin går i stå. Vi vet också att många priser i ekonomin har mycket svårare att anpassa sig nedåt, med nominella prissänkningar, än att ligga still och öka. Löner är det bästa och vanligaste exemplet, och löner står ju för en mycket stor del av förädlingsvärdet i en modern ekonomi. Den grekiska krisen visar att den anpassningen mest tar vägen över massarbetslöshet än nominella lönsänkningar.

En bitcoin-baserad ekonomi är ett recept på ständig deflation och högst sannolikt depression, efter som det ger incitament att ”investera” i ett det som ska vara ett transaktionsmedel, bitcoin, i stället för att låta pengarna cirkulera för konsumtion och produktiva investeringar, som driver ekonomin framåt och distribuerar köpkraft ut i densamma.

Att många något mer ”progressiva” ekonomer, med visst fog, anser att 2-procentsmålet är för lågt beror just på att det ger för litet utrymme för relativpriserna att ändra sig utan att centralbankerna tvingas till drastiska och ineffektiva, och som det visat sig mycket kostsamma åtgärder, (”kvantitativa lättnader”) när inflationstrycket är för lågt. Ett högre inflationsmål skulle också göra det lättare att klara målet i en omvärld där utbudsbegränsningar/störningar blir allt vanligare.

”De skulle ha erkänt och sagt att det är finanspolitiken som skulle ha fixat detta och därmed pekat ut att det svenska ”överskottsmålet” var helt igenom feltänkt och destruktivt.”

Den senaste inflationsvågen är ett paradexempel. Det finns ju flera orsaker till att inflationen plötsligt skenade. Vi hade utbudsbegränsningarna till följd av covid-nedstängningarna, men framför allt att Rysslands fullskaliga invasion av Ukarina, som gav en prischock för olja, naturgas, med snabb spridning till livsmedel och elpriser. Eftersom det är nödvändighetsvaror där det är svårt att snabbt styra om sin förbrukning så är det svårt/omöjligt att hindra dessa prisökningar från att slå igenom i ekonomin. Det skulle ha krävt närmast en nedstängning av ekonomin för att undvika dessa prishöjningar, alternativt att andra priser skulle ha sänkts för att de samlade prisökningarna skulle ha hamnat runt 2 procent. Det vill säga Riksbanken skulle ha tvingats till mycket stora räntehöjningar, alternativt att de nominella lönerna skulle ha sänkts.

Vi som inte lever på att sälja olja och gas skulle då, relativt sett, i bästa fall vara vara lika fattiga som nu, men i värsta fall och mer sannolikt så skulle vår skulduppbyggda ekonomi ha kollapsat. Vi skulle ha hamnat i en debt-deflation-spiral.

Så min mening är att Riksbanken, och andra centralbanker har klarat att hantera denna situation mycket bättre än vad man kunde ha förväntat. Sedan kan man kritisera dem för andra åtgärder. Det gäller inte minst de storskaliga tillgångsköpen, där effekten har blivit att många centralbanker, inte minst Riksbanken, har spekulerat bort sitt finansiella oberoende. Det handlar om de stora prisfallen på obligationsportföljerna som har gjort att de har ett negativt eget kapital, men inte minst att de ökade ränteutgifterna på sina egna skulder, reserverna, har gjort att de har ett stort negativt kassaflöde som både motverkar den egna penningpolitiken och fortsätter att urholka det finansiella oberoendet.

Avslutningsvis vill jag plocka fram min egen käpphäst och kritisera Riksbanken för att de under perioden av mycket låg inflation inte erkände att de egentligen inte hade några bra verktyg för att hantera den. De extremt låga räntorna drev på en mycket stor ock riskfylld skulduppbyggnad i den privata sektorn och med det en tillgångsinflation, inte minst vad gäller bostäder. De skulle ha erkänt och sagt att det är finanspolitiken som skulle ha fixat detta och därmed pekat ut att det svenska ”överskottsmålet” var helt igenom feltänkt och destruktivt.