Ökad försvarsbudget befogad och bankerna har ingen anledning att gnälla

De ökade försvarssatsningarna handlar ju om att bevara vår frihet, våra rättsliga institutioner, och därmed fundamenten för äganderätten och förutsättningarna för att bedriva vinstdrivande verksamheter.

Det kan synas vara lite av en sinkadus, att dagen innan regeringen deklarerar denna försvarssatsning, för vilken det finns en närmast unison enighet i riksdagen, så lämnar Bankföreningen in en överklagan till EU-domstolen för att få den att stoppa den svenska bankskatten, som infördes vid årsskiftet. Bankskatten, eller riskskatten som var en del av den famösa januariöverenskommelsen, motiverades ju just med att intäkterna från dessa, beräknat till 6 miljarder kronor, skulle gå till ökade försvarsinkomster.

Jag tycker inte att bankskatten är någon särskilt bra skatt eller att idén att koppla ihop vissa intäkter med andra specificerade utgifter är särskilt klok. När Magdalena Andersson öppnar munnen ångrar jag min röst på S 

Jag har dock inte mycket sympati med Bankföreningens överklagande. Deras argumentation att denna skatt skulle missgynna svenska storbanker, skatten omfattar ju bara institut som har en kreditstock som överstiger 150 miljarder kronor, till förmån för utländska banker och därmed indirekt utgöra ett statsstöd för de senare är i det mesta rent nys.

Det är bara att titta på strukturen på den svenska bankmarknaden. Det utländska inslaget vad gäller kreditgivning i någon större skala inskränker sig till Nordea och Danske Bank, vilka båda drabbas av skatten och deras etablering bygger på att de köpt upp/bildats av sedan länge etablerade svenska banker, som Östgöta Enskilda Bank och Bohusbanken för Danske Banks del och gamla Nordbanken för Nordeas del.

Det är i stället uppenbart att det finns stora inträdeshinder för att utländska banker ska kunna etablera sig på den svenska kreditmarknaden. En skatt på sex räntepunkter lär inte ändra på detta.

”Så det finns ingen anledning för bankerna att gnälla över hög beskattning.”

Den andra sidan av dessa inträdesbarriärer är att de svenska storbankerna sitter på mycket gynnsamma positioner. För lönsamheten i det svenska banksystemet är klart högre än i vår europeiska omvärld. Huvudförklaringen till denna överlönsamhet ligger, om man ska vara krass, i att de har ”förlänats en bekattningsrätt” , det som i gamla tider kallades för seniorage, över svenska medborgare genom att de totalt dominerar skapandet av våra betalningsmedel denominerade i kronor.  Det vill säga skapandet av de bankskulder vi kallar inlåning.

På motstående sida i bankernas balansräkning, det som de finansierar genom att skapa denna inlåning, hittar vi nästan bara bolån.  Lönsamheten mätt i avkastningen på det egna kapital som de behöver skjuta till för dessa bolån, ligger på runt 30 procent. Man behöver inte vara marxist för att inse att detta är en stor överlönsamhet, som är kopplade till ett privilegium. Så det finns ingen anledning för bankerna att gnälla över hög beskattning.

Bankföreningen har dock i en poäng i att bankskatten inte är särskilt väl utformad. Det handlar inte om att det skulle möjliggöra för utländska konkurrenter att ta marknad, utan just för att bankernas marknadsposition är så stark att de kan rulla över hela denna skatt på sina kunder.

Vill man matcha de ökade statsutgifterna för försvaret med nya intäkter är det bättre med en bredare höjning av bolagsskatten, eller skruva åt 3:12-privilegierna och öka kapitalskatterna. För det finns en pedagogisk poäng i att koppla dessa till behovet av ökade försvarsutgifter. Vårt försvar är kort och gott en försäkring för vårt rättssystem ska vara intakt framöver, vilket i en rationell kalkyl sänker riskpremien och därmed bidrar till att underbygga alla finansiella tillgångars framtida värden.

Och så en avslutande punkt om det förment resursskapande svenska överskottsmålet och strama finanspolitiken under de senaste decennierna. Sänkta försvarsutgifter står för en betydande del av denna periods statsfinansiella ”sparande”. Men som mycket annat så visar detta sparande vara en chimär. Kostnaderna för att bygga upp vår försvarsförmåga igen kommer att bli klart dyrare än om vi kontinuerligt hade valt att vidmakthålla den. Detta” sparande” visade sig egentligen vara en växande skuld.  (Detta gäller för övrigt på många ”sparområden”, som infrastruktur, utbildningsväsendet, där man ”samlat i ladorna” sedan prokuratorn Göran Perssons dagar. )