När en euroskeptiker tolkar Ingves och känner doften av bankskatt

Att Stefan Ingves väljer att försvara den penningpolitik som fördes under hans ledning får man förstås med sig som en mer standardiserad biprodukt. Det är också lite roligt att man kan höra hans knarriga finlandssvenska genom texten. (Själv skriver jag på dalmål.)

Det mest uppmärksammade är förstås att han argumenterar för att Sverige ska gå med i euron, men personligen tycker jag ändå att det mest intressanta är att han kliver fram på min egen välanvända käpphäst när han uttrycker att den höga privata skuldsättningen i Sverige är en funktion av att statens i mitt tycke helt enfaldiga och destruktiva överskottsmål. (I min låda hänger den svaga kronan även ihop med denna styvnackade enfaldighet.)

”Vi har ägnat 30 år av ekonomiska politik åt att amortera på statsskulden. Då måste man spara och spara på den offentliga sidan. Och då har hushåll och företag kompenserat genom att låna och låna”, säger Ingves.

Jag har själv hävdat den tesen i snart 20 år och blivit avfärdat av sådana upphöjda nationalekonomiska dignitärer och tamburmajorer som Harry Flam, John Hassler, Lars Jonung och även Stefan Ingves gamle kollega Lars E O Svensson. På frågan från artikelförfattaren om statsskulden har privatiseras? Så svarar Ingves. ”Jo det kan man säga”.

Och det är det som har hänt. Statens och det offentligas upphöjda kamrersideologi, där man har fört en rent deflationistisk finanspolitik har tvingat Riksbanken att ösa på med vad de kan. Sänka räntan in på minusterritoriet och experimentera med tillgångsköp (kvantitativa lättnader). De låga räntorna och den ineffektiva ”räntekanalen” har därmed stimulerat en lånefest på den privata sidan som vi aldrig har sett maken till. Och som vi faktiskt inte ännu vet hur vi ska ta oss ur. Stefan Ingves säger att att de framtida styrräntorna kommer att ligga mellan 2-4 procent så vi har en ”positiv realränta”. Jag är fortfarande inte säker på att den svenska balansräkningen tål en positiv realränta. Vi är som bekant ännu inte där.

För det är den höga privata skuldsättningen som är det stora makroekonomiska problemet i Sverige idag. På ”köpet” har vi fått en stat som har låtit infrastrukturen förfalla och andra investeringar, som i utbildning, rättsväsende och även försvar har hamnat för så kallad fäfot.

Det är också detta som visar på svagheten i det rådande systemet. Politiker får inte kritisera den självständiga Riksbanken och Riksbanken får inte kritisera den förda finanspolitiken, inte ens när de går på tvärs mot varandra. Vad en och annan radskrivare tycker har ingen större betydelse.

Kombinationen av att den svenska staten har kört med handbromsen i, samtidigt som den privata sidan har öst på med sitt kreditskapande är enligt mig också en förklaring till att kronan är så svag. Mest påtagligt blev detta när Riksbanken började höja räntan och kreditriskerna i den överhettade svenska fastighetssektorn kom i dagen under 2022. Men det finns också ett annat underliggande strukturellt problem med detta.

För att förstå hur det funkar så måste man veta att en balansräkning har två sidor, debet och kredit. För samtidigt som företag och hushåll har lånat mer och mer så har de förstås också byggt upp lika stora matchande fordringar, även om det inte är samma individuella enheter. De som sitter på fordringarna, framför allt den lågavkastande inlåningen i banksystemet, har naturligtvis inte velat ha sina fordringar parkerade där. De har lärt sig akronymen TINA. De har köpt aktier och andra värdepapper. Inlåningen, som är våra transaktionsmedel, har vandrat runt mellan köpare och säljare av värdepapper och har drivit upp dem till historiskt mycket höga höjder. Det är inte bara ett svenskt fenomen. Det problemet finns både här och där, inte minst i exempelvis Kina.

Och med den centrifug som finns i det finansiella systemet så har detta sparande, på nettobasis, drivits mot andra mer centrala dinansiella marknader än de svenska, framför allt den amerikanska marknaden. Det är ju där tillväxten och de så kallade ”magnifika” företagen, med Microsoft, Apple, Alphabet med flera har funnits och finns. Det har hjälpt föga att vi har haft ett stort bytesbalansöverskott sedan andra halvan av 90-talet, som enligt den gamla bondepraktikan borde stärka kronan över tid. Få har velat ta hem dessa överskott och växla in dem i kronor.

Den svenska finansiella marknaden, värdepapper som är denominerade i kronor, är helt enkelt för liten eller för oattraktiv för de stora flödena, även om vi har lyckats pumpa upp en hel del bubblor både här och där. Och en viktig faktor i detta är att den svenska staten inte har investerat tillräckligt. Och denna radskrivare vill också härmed försöka hävda att den gamla neoklassiska tesen om att statliga investeringar ”tränger ut” mer högavkastande privata investeringar är helt feltänkt. Det är och har varit precis tvärtom.

Samtidigt, eftersom vi är där vi är och har fört den politik som vi har fört, så kan även en gammal eurokritiker som undertecknad förstå att euron inte hade varit så tokigt alternativ. Vi har ju just fört en finans- och penningpolitik som om vi hade varit med i euron. Den frugala svenska finanspolitiken följer ju inte bara Maastrichtevangeliet utan även våra storväxta lutherska tyska kusiners ordoliberala katekes, som de har bankat in i sin konstitution. En annan sak är att dessa evangelier och katekeser är helt feltänkta. Har man och vill man ha en ”reservvaluta” (typ dollar), det vill säga att andra aktörer vill parkera sina fordringar där till låg risk, så kan man inte föra den finans- och penningpolitik som man för inom EU.

Sedan har euron fortfarande sina mycket stora inbyggda svagheter, framför allt att man inte har en gemensam finansiering, som poolar riskerna. Det är exempelvis fortfarande högst osäkert hur höga räntor som länder som tagit på sig att låna, typ Italien, Frankrike, Belgien med flera tål.

För en gammal euroskeptiker är det också uppenbart att det finns stora politiska fördelar med att vara med i euron. Att Finland och de baltiska länderna hoppade in i eurosystemet så fort de kunde kan ju till sin helhet förklaras av att de vill cementera sina ekonomiska relationer västerut. De har ju en granne som både super och slåss. Och deras oro är som numera bekant också vår oro.

Att sedan, som Stefan Ingves gör, hävda att det svenska motståndet mot euron kan förklaras av att svenskar föredrog och föredrar ”gula brevlådor framför prickiga” och att ”vi gillar kungen på sedlarna” är väl något som mest passar i radioprogrammet ”snedtänkt”. Stefan Ingves verkar ha glömt att eurosystemet höll på att kollapsa 2010 till 2012 och att de problem som då kom i dagen ännu inte är lösta utan ligger där och skvalpar strax under ytan.

Och paradoxen vad det gäller vår fäbless för ”kungen på sedlarna” och andra kontanter så kommer Stefan Ingves kanske gå till historien som den som såg till att vårt svenska finanssystem just avvecklade de penningpolitiska skulder som kontanter utgör. Det har inte bara gjort det svenska betalningssystemet mera sårbart utan har gjort att hans egen Riksbank i praktiken avvecklade sin egen ”finansiella självständighet” på längre sikt.

Att de stora tillgångsköpen under pandemin och Stefan Ingves ledarskap gjorde att den självständigheten gick upp i rök mycket snabbare och Riksbanken nu måste be politikerna om en rejäl kapitalinjektion är förstås också något att minnas.

Och det är intressant hur Stefan Ingves uttrycker det vad gäller dessa tillgångsköp; ”Riksbanken håller på med penningpolitik och då kommer intäkterna på andra konton än hos Riksbanken. När det är dåliga tider måste någon ta risk och det blev ju ingen finanskris av pandemin.”

Vad Stefan Ingves säger är ju att penningpolitiken har varit en direkt och indirekt subvention av några andra aktörer i den svenska ekonomin. Och man behöver inte tänka i så många led för att se vilka det huvudsakligen är. Det är de svenska storbankerna, som fått full utdelning på sina helt riskfria fordringar på Riksbanken, men inte höjt räntorna på sina egna matchande skulder, inlåningen, samtidigt som Riksbanken också tog på sig stora delar av de risker som annars hade hamnat hos bankerna.

Är det någon mer än jag som hör att Stefan Ingves säger att en ”bankskatt” låter helt rimligt?