Michael Grahn: Riksdagens finansutskott är alldeles för flat i sina utfrågningar

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) vill inte rucka på Riksbankens oberoende – det var hon tydlig med i en exklusiv intervju med Realtid nyligen.  Samtidigt hävdar Realtids krönikör Per Lindvall att det är helt sjukt att Riksbanken kan hålla på att subventionera storbankerna och menar att det är dags att politikerna börjar styra skutan i rätt riktning. 

Michael Grahn, chefsekonom på Danske Bank, har också läst Per Lindvalls krönika – men han vill inte se någon detaljstyrning utan förordar ett fortsatt oberoende för Riksbanken.

– Frågor om Riksbankens oberoende brukar ju främst handla om att politiker/regering/finansministern inte får ge instruktioner om hur penningpolitiken bör agera. Och så har det ju i praktiken varit länge, ända sedan inflationsmålet infördes. I den meningen tycker jag inte man kan hävda att det fungerat på något annat sätt än som det var tänkt, säger Michael Grahn till Realtid.

Däremot håller han med om att Riksbanken emellanåt fört en politik som går att ifrågasätta, bland annat vacklandet vad gäller målbilden.

– Beroende av vilka medlemmar som suttit i direktionen så har målet ibland varit enbart 2 procent inflation, en blandning av 2 procent inflation och resursutnyttjande, och under en viss period talade man även om att ”luta sig mot vinden”  vad gäller kredittillväxt och bostadspriser, säger han, och fortsätter:

– På senare år har ju centralbankerna börjat med ”kvantitativ politik” det vill säga obligationsköp och/eller försäljning. Förutom att påverka obligationer med längre löptid så har man ju samtidigt påverkat likviditeten i banksystemet eftersom man valt att ”sterilisera” köpen. I praktiken innebär det ju att när Riksbanken köper en obligation på marknaden så tillförs ju banksystemet likvida medel i motsvarande mån. Den likviditeten har Riksbanken velat hålla inne genom att erbjuda veckovisa Riksbankcertifikat, till reporäntan, och det som inte sugits upp har bankerna tvingats placera på dagslånemarknaden där Riksbanken erbjuder repan minus 10 bp, säger han.

Michael Grahn säger sig också vara lite osäker på vad det är som Per Lindvall egentligen kritiserar.

– Jag har svårt att ta till mig idén om att Riksbanken subventionerar bankerna. Om bankerna lånar korta pengar på en viss ränta, så är det rätt självklart att man vill låna ut på högre nivå. Annars blir det ju Ebberöds bank av det hela. Det är svårt att få lönsamhet av att sälja en produkt under själva tillverkningskostnaden, eller hur? Man kan naturligtvis diskutera hur stor spreaden ska vara och det gör väl till exempel FI som håller koll på bolånespreaden, säger han.

Han är tydlig med att han vill ha kvar Riksbankens oberoende. Däremot så skulle han gärna se att vi inspireras av USA:

– Jag tycker att man i Riksdagens finansutskott är alldeles för flat i sina utfrågningar. Det är ju ändå Riksdagen i slutänden som Riksbanken och andra myndigheter ska svara upp emot. Det finns nog mycket att lära från utfrågningarna av Fed i den amerikanska kongressen. Man får en känsla av att de verkligen grillas och måste vara skärpta. Detta är verkligen något vi borde pröva här. Mer ifrågasättande, helt enkelt, säger han, och fortsätter:

– Den kvantitativa politiken har haft få fördelar, om några, och många nackdelar. Det är ytterst tveksamt om det påverkat inflationen alls. Och samtidigt tydligt att den bidragit till kraftig tillgångsinflation i och med att man tryckt ner riskpremier i långa obligationer (till och med blivit negativa) vilket antagligen lett till felallokeringar. Dessutom köpte ju Riksbanken på låga räntenivåer och nu när räntorna stiger så gör man stora förluster på sina innehav och försäljningar. Om detta innebär att Riksbanken behöver en stor kapitalinjektion nästa år återstår att se. Möjligen kan justeringen ske via värderegleringskonton. Om inte så får man antagligen gå till Riksgälden och be om hjälp, säger Michael Grahn.