Lönsamhetspressen för bankerna kryper närmare – "riktningen är fel"

Denna positiva tes bygger på iakttagelsen att bankerna i en stigande räntemiljö snabbt kan vidga sina marginaler, genom att de dröjer med räntehöjningarna på sina egna upptagna lån, i första hand inlåning, medan de är snabba på att höja sina utlåningsräntor. Det vill säga att de har en ganska stor marknadsmakt.

Så kan vi konstatera att fallet har varit i Sverige, fram till nu. Riksbankens styrränta är uppe på 3 procent. Inlåningsräntorna snittar på 1,2 procent medan den genomsnittliga räntan på nya bolån är uppe på 3,78 procent. Detta enligt SCB:s senaste statistik. Tionde månaden i rad med fallande lånetillväxt (realtid.se)

Vill man se detta ur det positiva perspektivet så kan man hävda att bankerna agerar förlängd arm åt Riksbanken och dess penningpolitik. Räntehöjningarna får omedelbart effekt på utlåningen, vilket ger en ordentlig åtstramning åt de hushåll och företag som är belånade. De släpar med räntehöjningarna för de som har fordringar på banken. Det kan ses som att de även stramar åt hos nettofordringsägarna, spararna, då nog deras vakande ögon mera är riktade mot det faktum att inflationen äter upp långt mer av kapitalet än vad bankräntorna ger.

Något som förstärker de betraktare som tycker sig se att staten och (bank)kapitalet ”sitter i samma båt” är att Riksbanken och därmed staten betalar bankerna rundligt för att de agerar betalningssystem. För i takt med att Riksbanken har höjt sina räntor har de också höjt räntorna i samma stora steg på sina egna skulder. Det handlar om de så kallade reserverna och certifikaten. Riksbanken började ju köpa på sig obligationer och andra värdepapper, inte minst då bankernas bostadsobligationer, under finanskrisen 2008 och ännu mer under pandemin. Totalt kom de upp i närmare 1 000 miljarder kronor, varav i grova drag ungefär hälften statsobligationer och andra hälften bostadsoblligationer.

Dessa finansierades med Riksbankens reserver och certifikat. För bankerna har detta varit mumma. De får närmare 3 procent i ränta på dessa reserver och certifikat, medan deras egna matchande skulder, inlåningen, som nämnts kostar 1,2 procent. Vi pratar i runda slängar 15-18 miljarder kronor i ökat räntenetto på årsbasis. Extra krax i kråksången är att fordringar på Riksbanken har 0 i kapitaltäckningskrav.

Men i takt med att Riksbanken krymper balansräkningen så klingar denna källa till intjäning av. Det faktum att Riksbanken inte säljer just sina bostadsobligationer utan behåller dem till förfall kan, återigen, ses som att staten vill vårda sina bankrelationer. ”Vän av ordning” undrar hur bankerna har mage att gnälla om bankskatten. Att Riksbankens balansräkning på kuppen har blivit en riktig sörja får vi ta en annan dag.

Så långt det positiva för bankerna. Men de snabba räntehöjningarna har också en baksida. De som praktiserat bankernas originalsynd att finansiera sig kort och låna ut långt i rådande klimat har ju hamnat rejält på bakfoten. Där hamnade ju de kollapsade amerikanska bankerna Silicon Valley Bank och Signature Bank. Svenska banker har varit bättre positionerade för detta. Den enda bank som ordentligt klivit i fällan är nämnda Riksbank. Vi lär dock hitta någon europeisk bank som kan ha klampat snett och kanske någon svensk så kallad ”uppstickare” som helt har finansierat sig med inlåning, men där tillgångssidan har blivit allt mer porös.

Men återigen så sitter svenska storbanker i en bättre sits än sina amerikanska kollegor. För de som vill ha en musikalisk beskrivning till detta så hittar ni det här, Martha Reeves and the Vandellas- Nowhere to Run – YouTube. Medan amerikanska sparare lätt kan flytta sina pengar för att få del av Feds räntehöjningar till så kallade penningmarknadsfonder så finns knappt det alternativet i Sverige. En viktig förklaring är att det knappast finns några ”riskfria”  tillgångar att bygga upp sådana fonder med i Sverige. I USA är det statspapper som utgör huvuddelen av tillgångsmassan i dessa fonder. I Sverige har vi istället helt förlänat kreditbildningen till bankerna.

Men här har vi åter ett problem för bankerna. Kredittillväxten har stannat av. Enligt SCB så ökade hushållens lån med 2,8 procent i årstakt. En inte alltför djärv gissning är att den kommer att gå mot noll och sannolikt krympa framåt hösten. Om Riksbankschefen Erik Thedeén vågar hålla sin utlovat ”strama kurs”. Och det är här som den verkliga lönsamhetspressen kommer att sätta in mot bankerna.
Svenska banker och då i synnerhet Swedbank och Handelsbanken är numera att betrakta som bolåneinstitut med olika mer eller mindre riskfyllda och lönsamma bisysslor. Men mycket talar för att de gyllene dagarna är nu över. En indikation på detta är Finansinspektionens redovisning av bruttomarginalen på bolån. Från att ha toppat på runt 1,7 procent under 2018 så har den nu fallit ner till 0,81 procent under sista kvartalet i fjol. Från att ha varit extremt lönsam, på marginalen gav nyutlåningen av bolån en avkastning på eget kapital på runt 40 procent 2018.

”Dessutom lär, eller bör, bankerna utsättas för samma mediala och politiska tryck som alla Ica-handlare och Konsumföreståndare har fått utstå under de senaste månaderna.”

Här har vi för övrigt förklaringen till den svenska bostads- och bolånefesten, och en påminnelse till andra kommentatorer och nationalekonomer,  om hur ökade lån och inlåning går hand i hand och inget annat Money creation in the modern economy | Bank of England. Nu är lönsamheten nere på runt 15 procent. Fortfarande bra, men riktningen är fel.

Under finanskrisen så föll marginalen ner mot 0,2 procent. Det är nog dit vi är på väg. För bankerna finansierar sig inte bara genom inlåning, utan även med obligationer och för dessa är det mycket svårare att hålla uppe spreadarna. Dessutom lär, eller bör, bankerna utsättas för samma mediala och politiska tryck som alla ICA-handlare och Konsumföreståndare har fått utstå under de senaste månaderna.

Till det ska läggas att snabbt stigande räntor och inflation har lett till stora kast i betalningsflödena i ekonomin. Det gör att kreditriskerna har ökat påtagligt. Dessa följer inga linjära samband utan mera författaren Ernst Hemminways beskrivning av konkurser. De kommer ”först gradvis och sedan plötsligt”. För en högt belånad ekonomi som den svenska är detta inte så vackert. Inte ens för bankerna.