In blanco-checken ett bevis för att den amerikanska banksektorn har mycket större problem än SVB

Men att amerikanska myndigheter med Federal Deposit Insurance Corporations FDIC i spetsen under söndagen utfärdade ”in blanco-check” till alla inlåningshavare, och inte bara de som försäkrade med en insättningsgaranti på max 250 000 dollar på inlåningskontot, vittnar om att de tagit höjd för långt större problem i den amerikanska banksektorn.

Och det finns anledning till detta. En alldeles färsk analys (som jag först hittade på Financial Times Alphaville) ”Monetary Tightening and US Bank Fragility in 2023: Mark to market losses and uninsured depositor runs” Monetary Tightening and U.S. Bank Fragility in 2023: Mark-to-Market Losses and Uninsured Depositor Runs? by Erica Xuewei Jiang, Gregor Matvos, Tomasz Piskorski, Amit Seru :: SSRN publicerad den 13 mars visar på att de båda bankerna är långt ifrån ensamma om dessa problem. Och att in-blanco-försäkringen från FDCI har sina motiv.

För som i fallet med SVB så finns det fler banker som har stora icke bokförda förluster på sina mycket stora obligationsinnehav. Enligt författarna så är marknadsvärdet för de amerikanska bankernas innehav av obligationer 2 200 miljarder dollar lägre än deras bokförda värde. Bankerna har kunnat undvika plocka fram dessa förluster i sin redovisning genom att betrakta dem som ”hold-to-maturity”, det vill säga att de ska behålla dem tills de löper ut och därigenom hämta hem den nominella investeringen och inte redovisa de förluster som skulle uppstå om de sålde dem i dag.

Problemet för många banker, inte bara SVB, är emellertid det klassiska inom bankväsendet, nämligen att de har finansierat sig kort och investerat långt. Den mest känsliga finansieringen är den icke försäkrade inlåningen, där spararna har starka incitament att snabbt flytta sina pengar till förment säkrare institut vid minsta antydan till kattdoft.

Enligt rapporten så hade 10 procent av de studerade bankerna större icke redovisade förluster än SVB, som hade 16 miljarder dollar i icke realiserade förluster i sina böcker vid årsskiftet.

”Bankrusningen” initierades efter att banken tvingats realisera 1,6 miljarder dollar av denna förlust, när de sålde obligationer för 21 miljarder dollar.

10 procent av bankerna har också en lägre andel riskbärande kapital än vad SVB hade. Sedan kan man tillfoga att kapitaliseringskraven och kapitaliseringsgraden inte gav någon indikation på SVB:s egentliga riskbärande förmåga. För kapitalkravet på investeringar i statsobligationer hade kapitalvikten noll. Det vill säga den enorma ränterisk som SVB byggt upp under 2022 när den amerikanska räntan steg från 0,08 procent i mars ifjol till dagens 4,75 procent, där räntan på statsobligationer har följt med upp, krävde inte en krona i riskkapital. Att SVB och Signature Bank gick från att vara systemviktiga till att vara icke systemviktiga med beslutet att lätta på Dodd-Frank-lagstiftningen 2018, och därmed undsluppit andra regulatoriska krav som skulle ha kunnat dämpa problemen, kan också få andra efterföljare.

Gränsen för att vara systemviktig höjdes därmed från tillgångar om 50 miljarder dollar till 250 miljarder dollar. Och det är just bland banker med tillgångar under 250 miljarder dollar som den största ansamlingen av orealiserade förluster finns, 1 400 av den nämnda totalen. Enligt rapporten har 2 315 banker med 11 000 miljarder i tillgångar egentligen ett negativt eget kapital om de tvingas realisera förlusterna på sina tillgångar.

Om en bank får problem så kan förstås aktieägarna ta den största smällen, vilket de gjort i SVB och Signature bank, sedan i första hand obligationsägarna och därefter inlånarna. Men trots detta så ser rapportförfattarna att runt 300 miljarder dollar av insättarpengar skulle kunna vara ”at risk”. Slutsatsen är väl att bankobligationer nu ser lite si så där ut, och att den allmänna stabiliteten fortfarande har lite is under fötterna.