Efter bankkollapsen – stor risk för press på tillgångspriserna

Kollapserna för SVB, med tillgångar på 212 miljarder dollar, och sedan Signature Bank, med tillgångar på 110 miljarder dollar, skapade snabbt stor oro för hur först tryckvågen och med viss fördröjning även smittkedjan skulle kunna sprida sig och få fäste i det finansiella systemet. Den åtföljande breda nedgången för framför allt bankaktier under fredagen, visar att den för banksystemet toxiska känslan av att ”ingenting är säkert” snabbt kan etablera sig.

Redan under fredagen stod det klart att kollapsen för SVB skulle få stora och snabba konsekvenser för den amerikanska ”Start-up-biotopen” då kunderna bland insättarna var mycket koncentrerade till denna grupp. FDIC har visserligen insättningsgarantier för belopp upp till 250 000 dollar, men det täckte endast 4 procent av SVB:s insättningar. En stor del av SVB:s kunder kunde inte veta om de skulle kunna genomföra sina betalningar från idag, måndag.

Uppenbarligen bedömde de amerikanska myndigheterna att båda dessa kollapser skulle kunna få ett större och allvarligare spridningsförlopp än vad många ansåg på torsdagen och fredagen då det rullade i gång. För på söndagen meddelade FDIC att insättningsgarantin ska omfatta alla insättningar i dessa banker.

”Swedbank hade inte stått på benen utan dessa lån.”

FDIC:s räddningsaktion har naturligtvis omedelbart dragit på sig kritik, inte minst från det klassiska ”moral hazard” lägret. Deras stående fråga sedan finanskrisen 2008 har varit – Hur ska marknaden kunna självkorrigera sina felsteg och överdrifter, när de federala myndigheterna alltid kliver fram när det börjar blåsa snålt?

Det finns nog inget bra svar på den frågan, utan den lär hänga med fram över. Och myndigheterna har tydligt deklarerat att inga skattepengar ska användas för att stötta dessa banker utan aktieägarna, som redan är bortblåsta, och andra kreditgivare ska ta smällen. Det senare kan vara sant, men det hindrar naturligtvis inte att detta ändå till stor del är en ”socialisering av risk” då åtgärden lyfter av risk från insättarna. Det vill säga, de får ett försäkringsskydd som de inte har betalt för.  En svensk parallell är Riksgäldens stöd till Swedbank under vintern 2008-2009. Riksgälden och regeringen deklarerade då tydligt att detta inte var någon subvention av Swedbank utan banken betalade ”marknadsmässig” ränta på dessa lån. Men det var naturligtvis en mycket stor subvention. Swedbank hade inte stått på benen utan dessa lån.

”Att SVB lobbade hårt för denna förändring ger en tydlig smak av bittermandel (cyanid).”

Många har redan ifrågasatt Trump-adominstrationens partiella tillbakarullning 2018 av den så kallade Dodd-Frank-lagstiftningen som tillkom efter den senaste finanskrisen. Bland annat så höjdes nivån på de samlade tillgångarnas storlek från 50 miljarder dollar till 250 miljarder dollar för att en bank skall klassas som ”systemkritisk” och därmed ha extra buffertar vad gäller exempelvis likviditet. Att SVB lobbade hårt för denna förändring ger en tydlig smak av bittermandel (cyanid).

Men oron lär knappast försvinna bara genom att insättarnas pengar är garanterade. En stor fråga är vad som händer med bankernas övriga tillgångar. Om det inte kliver fram någon större aktör och direkt tar över dem, som den brittiska banken HSBC har meddelat för SVBs brittiska dotterbolag, så kan det sätta press på tillgångspriserna, som kan skapa ytterligare problem. Det gäller i synnerhet inom den av fallande priser hårt pressade start-up-marknaden. Det vill säga företag vars affärsmodell har byggt på att löpande ta in pengar för att finansiera sin expansion. Dessa bolag är gravt olönsamma och i behov av nya pengar. Den visionen kanske kan realiseras redan till sommaren. Det sätter också mycket stor press på en aktör som Klarna att inte bara utlova utan verkligen leverera lönsamhet till sommaren.

Vill man koppla kollapsen för SVB och Signature Bank till en avart inom det svenska finansiella systemet så är det att mycket riskfyllda verksamheter som Klarna, Hoist och många mindre så kallade ”nischbanker” nästan uteslutande finansierar sin verksamhet med insättningsgaranterad inlåning från allmänheten. Det är uppenbart att premierna för denna insättningsgaranti har mycket liten koppling till den underliggande risken i verksamheten.  

Men kollapsen sätter naturligtvis också fokus på centralbankernas agerande. Kollapsen visar att effekterna av genomförda räntehöjningar inte är linjära och omedelbara utan de tar tid och att stora förändringar med viss säkerhet leder till det som filosofen Karl Popper kallade ”unintended consequences”. Det ligger med största sannolikhet fler, och sannolikt mindre njutbara, överraskningar strax under vattenytan. Ber att få återkomma om dessa.