Dimridåer skadar förtroendet för bankerna

För de svenska storbankerna vill gärna beskriva sig själva som att de är i är i förtroendebranschen och att god lönsamhet i banksektorn är en förutsättning för ett dynamiskt näringsliv och även för samhällets utveckling i stort. Det ligger naturligtvis mycket i detta. Vårens haverier för ett antal amerikanska banker, med Silicon Valley Bank i spetsen, och inte minst jätten Credit Suisse, visar hur fort det kan gå om förtroende och lönsamhet för en bank fallerar.

Men de svenska bankerna tycks glömma eller förtränga en viktig del i upprätthållande av detta förtroendekontrakt. Det handlar om att de inte är särskilt transparenta vad gäller viktiga faktorer som driver och skapar förutsättningar för deras intjäning. Det gäller framför allt den stora kopplingen mellan bankernas lönsamhet och kredittillväxt med centralbankernas, för de svenska storbankerna främst Riksbankens, förda penningpolitik.

Ett tydligt exempel är den långa perioden med extremt låga styrräntor från Riksbanken som sammanföll med en mycket stark tillväxt för framför allt bankernas bolån. Detta är naturligtvis ingen slump eftersom ”kreditkanalen”, det vill säga att driva tillväxt av krediter och därmed penningmängd, var det sätt som de låga räntorna skulle hjälpa till att få upp inflationen. Bolåneaffären klev då fram som bankernas stora intjäningsmotor. Bankernas bolånemarginal, som varit nedpressad i samband med finanskrisen 2009 kunde 2013 enligt Finansinspektionens statistik lyftas upp mot 1,4 procent för att 2017 toppa på närmare 1,7 procent, och hålla sig över 1,4 procent fram till 2022. Eftersom bolåneaffären är en volymprodukt, där kostnaderna för att driva affären ligger på runt 0,1 procent av utlåningsvolymen, och det riskvägda egenkapitalkravet ligger runt 3 procent så var detta mycket lönsamt, med en avkastning på eget kapital på runt 30–40 procent.

Enligt Finansinspektionen har bolånemarginalen under det senaste året krympt ihop rejält och är nu nere på 0,4 procent, det vill säga nästan samma låga nivå som under finanskrisen 2009, vilket indikerar att bolåneaffären på marginalen inte längre är särskilt lönsam.

Det senare motsägs dock av att bankerna redovisar snabbt stigande räntenetton. Men här kommer en annan penningpolitisk karusell in i bilden. Nämligen de snabbt stigande ränteintäkterna på bankernas fordringar på centralbankerna, de så kallade reserverna, vilka växte mycket kraftigt när de senare genomförde sina stora obligationsköp under pandemin, och inte minst då av bankernas egna säkerställda obligationer.

Räntan på dessa fordringar på centralbankerna följer styrräntan och är nu uppe på 4 procent.

Bankernas matchande skuld till dessa fordringar är inlåning. (Hela det så kallade ”inlåningsöverskottet” i banksektorn kan härledas till centralbankernas tillgångsköp och är inget som bankerna kan påverka.)

Enligt Riksbankens senaste veckorapport har bankerna knappt 1 100 miljarder i fordringar på Riksbanken, vilket är 100 miljarder kronor mindre än när Riksbankens balansräkning toppade under första halvåret i fjol. Riksbankens kostnader för dessa reserver har under samma tid stigit från 0 kronor till att nu vara uppe över 40 miljarder kronor i årstakt, medan Riksbanken intäkter från den köpta obligationsportföljen, inklusive bankernas obligationer, ligger under 10 miljarder kronor i årstakt.

För bankerna är detta en mycket god affär så länge de lyckas hålla uppe differensen mot vad de själva betalar för kundernas inlåning, vilket storbankerna har lyckats mycket bra med. Dessutom kräver fordringar på centralbankerna inget riskkapital alls. Detta är huvudförklaringen till att inte bara de svenska bankernas snabba lyft av räntenettot, utan går igen i alla länder där centralbankerna har köpt på sig stora tillgångar och byggt upp stora skulder till bankerna.

Men denna starka koppling mellan bankernas lönsamhet och penningpolitiken är något som bankerna inte gärna vill tala om. Bankföreningens senaste ”betalanalys” från Copenhagen Economics  Konkurrens i den svenska banksektorn (swedishbankers.se)  är ett typexempel på detta. Det nämns inte.

Därmed blir också slutsatserna och påståendena i denna rapport klart haltande. ”Svenska banker gör inga övervinster” (realtid.se) Jämförelsen med lönsamheten för andra svenska storbolag är inte helt relevant. Bankernas balansräkningar ser ju helt annorlunda ut än alla jämförelseobjekt och inga andra företag har den typ av offentlig risksänkande uppbackning för sin verksamhet som bankerna har av myndigheten Riksbanken. Det handlar om de nuvarande ”räntebidragen” på reserverna men även generellt där den det finansiella systemets ekonomiska hälsa är en mycket viktig faktor i den förda penningpolitiken och slutligen den försäkringslösning som Riksbankens roll som ”lender of last resort” erbjuder.

Dessutom missar den att huvudförklaringen till svenska bankers högre lönsamhet och lägre kostnader än sina europeiska konkurrenter förklaras till stor del med de svenska bolånens höga lönsamhet och stora andel av bankernas balansräkningar. Att konkurrensen på den svenska bolånemarknaden har ökat och storbankerna har tappat marknadsandelar kan förklaras av att storbankerna på en växande marknad hellre har försvarat sin mycket höga lönsamhet än att priskonkurrera.

Om det handlar om ”övervinster” måste man i alla fall få diskutera. Vi får se vad som kommer ut av delårsrapporterna.

Då presenteras storbankerna sina rapporter:

Svenska Handelsbanken 18 oktober

Nordea 19 oktober

SEB 25 oktober

Swedbank 26 oktober