Det är här storbankernas riktigt stora problem finns

För synar man korten för de svenska bankernas relativa överavkastning jämfört med sina europeiska kollegor, som har funnits sedan finanskrisen, så finns det inte så mycket som talar för att de svenska storbankerna har någon unik marknadsposition eller är så mycket effektivare än sina europeiska kollegor. Och mycket av bankernas intjäning ligger utanför deras kontroll. Det handlar helt enkelt om de makroekonomiska förutsättningarna på de marknader där man är verksam, läs; den ekonomiska tillväxten och därmed möjligheten att upprätthålla kredittillväxten.

Om man ska börja nysta i en ända för bankernas rådande guldålder, och de rekordhöga räntemarginalerna, som inte bara gäller de svenska bankerna, så har den en mycket stark koppling till den förda penningpolitiken, med de snabbt ökade styrräntorna sedan ifjol. Det är visserligen en gammal sanning att bankernas konjunkturmässigt bästa tid är när räntorna är i stigande. Det vill säga de är duktiga på att höja de egna utlåningsräntorna snabbare än på sin egna finansiering, och då inte minst inlåningen.

Det som har gjort det rådande läget unikt, är att centralbankerna före denna ränteuppgång med sina obligationsköp (”kvantitativa lättnader”) under pandemin pumpade upp sina egna balansräkningar till aldrig skådade nivåer. Dessa svällande tillgångar i Riksbankens och andra centralbankers balansräkningar matchas helt och hållet av motsvarande skulder till bankerna, de så kallade reserverna. För bankernas del så matchas de växande fordringarna på centralbankerna helt och hållet av en ökning av de egna korta skulderna, inlåning från allmänheten. Dessa ”reserver” motsvarar i sin tur det som lite felaktigt brukar benämnas ”inlåningsöverskottet” i banksystemet. För det är inte så att allmänheten under senare år har ökat sitt ”sparande” i bankerna som de i sin tur inte kan låna ut.

Banksystemet fungerar inte så, även om många, även i bankvärlden, lever i den föreställningsvärlden.
Men centralbankernas skapande av ökad likviditet på bankmarknaden har gynnat bankerna av två skäl. För det första har det gjort att konkurrensen om banksystemets billigaste finansieringsform, inlåning, mindre pressande. Det har helt enkelt gjort det lättare för bankerna att upprätthålla sina marginaler. Men än viktigare är att centralbankernas räntehöjningar har fått fullt utslag på dess egna skulder, reserverna, vilket har varit mycket gynnsamt för dess motparter, bankerna.

För detta är helt riskfria fordringar, som därför inte behöver backas upp av något eget kapital, som bankerna har på exempelvis Riksbanken. Och så länge bankerna har varit ”duktiga” på att hålla nere räntorna på inlåningskontona, som exempelvis min bank Handelsbanken, så har detta varit rena gratisvinster för bankerna, eller som det heter arbitrage. Och det är dessa vinster som med rätta sticker i ögonen på både allmänhet och politiker. Det är inga vinster som kopplar till bankernas ”nyttoskapande” i ekonomin utan snarare tvärtom. Mellanhänderna, bankernas arbitrage har helt enkelt gjort penningpolitiken mindre effektiv. Diskussionerna om ”bankskatter” har alla sin grund i dessa penningpolitiskt betingade ”övervinster”.

För centralbankerna hade kunnat göra andra val som inte hade varit lika gynnsamma för bankerna. De hade exempelvis kunnat börja med att banta sina egna balansräkningar framför att i stället höja räntorna. I stället har de höjt räntorna och därmed helt underminerat de egna balansräkningarna, eliminerat den egna intjäningen och raderat ut det egna kapitalet.

Men dessa marginaler kommer nu att krympa ihop i allt snabbare takt. Det kan illustreras med att Riksbankens innehav av bankernas säkerställda obligationer kommer att vara borta inom ett par år när de förfaller. Bankerna betalar idag en ränta på runt 1 procent på dessa skulder, men tjänar 4 procent på sina matchande fordringar på Riksbanken. Men från sin topp på drygt 400 miljarder kronor är Riksbankens innehav nu nere i drygt 300 miljarder och inom ett par år är dessa borta. När bankerna ska rulla över dessa obligationer så är räntan över 4 procent.

Och med den krympande likviditet som de kvantitativa lättnaderna kommer att medföra, så kommer, allt annat lika, priskonkurrensen om inlåningen att bli tuffare. Det kommer att leda till marginalpress framöver.

Denna press syns för övrigt redan på bankernas bolånemarginaler, som för nyutlåningen nu är nere på 0,4 procent enligt Finansinspektionens statistik. Denna marginal är därmed nere på de nivåer som rådde runt finanskrisen 2008-2009. Det gör att lönsamheten för nya bolån understiger dagens avkastningskrav på det egen kapital som verksamheten kräver.  Det kan jämföras med de marginaler som toppade på närmare 1,7 procent under 2017, varmed avkastningen på det allokerade kapitalet kunde klättra upp emot 40-50 procent.

För ska man vara ärlig så är det den höga avkastningen och den höga tillväxten för bolån som har gjort att svenska och i viss mån nordiska banker har varit högre än i övriga EU, som har en helt annan struktur för bolåneverksamhet. Bolånen har i praktiken stått för hela avkastningen för Swedbank och Handelsbanken, som är de största aktörerna. Det är också den höga andelen bolån som gör att svenska bankers kostnadsbas, som nyckeltalet I/K – intäkter genom kostnader, ligger mycket lägre än de europeiska bankernas genomsnitt.

Det ser väsentligt tuffare ut framöver. Lånetillväxten är nu nästan nere på noll. Marginalen kommer som nämnts att pressas när stocken av obligationer ska rullas över till högre nivåer och kostnaderna för den väsentliga del som finansieras med inlåning kommer att öka. Konkurrensen på den svenska bolånemarknaden kommer att bli mycket tuffare.

Och det är svårt att se att storbankerna kommer att kunna ta igen denna lönsamhetspress på andra ”produkter”. Företagsutlåningen har generellt klart lägre lönsamhet, och där finns det risk att kreditförlusterna börjar äta sig in i resultatet när de väsentligt högre räntorna och en svag konjunktur hotar intjäningen i många sektorer. Det är bara en tidsfråga innan vi får se några fallissemang för en del större fastighetsbolag.

Intäkterna från storbankernas kapitalförvaltning är också under sekulär press. Flytten till de stora kostnadseffektiva indexförvaltarna lär fortsätta, då det är svårt att se att storbankerna adderar något större värde i sina erbjudanden.

Och det är i det senare sammanhanget som storbankernas riktigt stora problem finns. Det är att det ur ett kundperspektiv är det svårt att se var de egentligen adderar värde. Att de som Handelsbanken i mitt fall, har utnyttjat min passivitet, för att hämningslöst höja marginalerna kommer nog att slå tillbaka. Kundlojaliteten går mot noll. Själv tänker jag få upp min bakdel från vagnen för att flytta till Leksands Sparbank.’