Bankchefernas piruetter – det de har betalt för att INTE berätta

Det är möjligt att Henriksson & co har haft flera mediatränare än Stenmark när de ska framföra sina piruetter. En som kan ha klivit över från andra sidan är den amerikanska författaren Upton Sinclair. Hans klassiska citat; (i modern tappning) ”Det är omöjligt att förklara för den, vars lön beror på att hen inte ska förstå” håller helt klart Stenmarks klass. Men även här har det skett en omkastning till; ”Det är omöjligt att förstå den vars lön beror på att han inte ska förklara”.

Det som står i centrum för bankernas obegripligheter är deras förklaring för det som de ibland benämner ”sparprodukten” inlåning. Det är här de gör rejäla övertramp och upphäver den dubbla bokföringens grundsats för hur en balansräkning, och i synnerhet bankernas balansräkning, ser ut och fungerar.

Nordeas Sverigechef Per Långsved gjorde exempelvis ett fantastiskt trapetsnummer i Sinclairs/Stenmarks anda när han debatterade bankernas lönsamhet, räntenetto och inlåning i SVT:s Ekonomibyrån i november ifjol.

Han förklarade att ”det nu är första gången på flera år som bankerna kan tjäna pengar på kundernas sparkapital”. Långsved fortsatte: ”Det är något som återinträtt efter nästan ett decenniums frånvaro då bankerna inte tjänade någonting, eller till och med hade kostnader för att ta inlåning.”

Långsveds uttalande är så mycket syntes av Sinclair/Stenmark att den borde ingå i grundkursen för filosofisk demagogi. För lyssnar man på resten av programmet så förstår man att han förstår, men att ”han har betalt för att int’ förklara”.

För det första, inlåning är ingen ”sparprodukt” som bankerna är tvingade att ta emot. Inlåning är bankernas skuld och grundbulten för deras finansiering av den egna verksamheten, det vill säga utlåning. Utan inlåning skulle ingenting i vårt rådande finansiella system fungera. Och i centrum för detta finansiella system har vi satt bankerna, som faktiskt skapar denna inlåning, det är inget som kommer från hushållens och företags ”sparande”, när de ger ut lån.

Att de ska tjäna pengar på sina egna skulder är naturligtvis en omvänd ordning. Man kan vända på det och fråga Långsved och Henriksson om de skulle tycka att det var förenligt med de finansiella tyngdlagarna att aktieägarna betalade utdelning till banken, ”för de är ju en så nödvändig samhällsinstitution.”

Det bankerna tjänar pengar på är marginalen mellan kostnaderna för sin egen finansiering, där som sagt var inlåning är själva grundbulten, och utlåningen. Att de tjänar pengar på inlåning är naturligtvis absurt.

Det som de ”int kan förklar” eller har betalt för att ”inte kunna förklara” är att de sedan finanskrisen 2008 har fått en ny storkund som de inte kan neka tillträde, Riksbanken. För Riksbankens köp av statsobligationer finansieras genom att de, precis som bankerna, skapar en egen skuld ”reserver” som vid dessa transaktioner blir en fordran på Riksbanken. Bankerna gör som Riksbanken och skapar en egen skuld ”inlåning”, som de krediterar de som har sålt dessa obligationer.

Det som har förelegat under det dryga senaste decenniet är att Riksbanken inte har betalat någon ränta på dessa reserver, och till och med haft minusränta. Bankerna har också haft nollränta till de flesta mindre sparare, medan de har kunnat rulla över minusräntan till de institutionella säljarna av dessa obligationer. För bankerna har den direkta effekten varit ett nollsummespel, eller om man vill vara generös, ett svagt förlustspel. Men de har kunnat ta igen detta genom att det inte krävs något kapitalkrav för utlåning till Riksbanken, liksom även att de tar ut avgifter från alla kontoinnehavare.

Indirekt har Riksbankens värdepappers köp dock varit klart positivt för bankerna då det har drivit ner räntorna och därmed drivit på tillväxten av traditionella krediter, framför allt bolån. Och räntemarginalen på bolån har varit runt 1,5 procent under denna period då Långsved och Nordea inte har ”tjänat några pengar” på sin inlåning.  Drar vi bort tio räntepunkter för administration och lägger på kapitalkravet på eget kapital på runt 4 procent så ser vi att de har gett en avkastning på runt 30 procent på eget kapital.

Vad Långsved än säger så är det mer än de flesta branscher kan åstadkomma och det är det som har gjort att svenska banker och Nordea har haft och har en lönsamhet som vida överstiger övriga europeiska banker.

Det stora som nu hänt är att Riksbanken har beslutat att höja räntan kraftigt, vilket även påverkar räntan på deras egna skulder, reserverna. Bankerna tjänar numera extremt mycket på de fordringar som de har på Riksbanken.  För Riksbanken har detta blivit en variant på Ebberöds bank, då de egna räntekostnaderna vida överstiger intäkterna från de uppköpta obligationerna, där bankernas ”säkerställda obligationer” numera är den största delen.

Bankerna har fortfarande inga kapitalkrav för denna utlåning och marginalen mot den egna ”sparprodukten” (skulderna) inlåning är mycket god. Riksbankens frivilliga ”subvention” till bankerna ligger nu på runt 35 miljarder kronor i årstakt. Det överstiger vida vad bankerna har betalat i bankskatt och resolutionsavgifter. Men detta har man, som sagt, var betalt för att inte berätta.