"10-procentig uppgång av räntan möjlig"

Börserna världen över har utvecklats så väl det senaste decenniet att de flesta marknadsaktörer har blivit fartblinda. De har missat insikten om att större delen av framgången beror på den makroekonomiska medvind centralbanker och regeringar skapat i sina försök att komma tillrätta med 2008-års finanskris. 

Idag vore det nödvändigt att filtrera ut hur mycket makroekonomin har lyft ett företags resultat för at kunna mäta dess verkliga konkurrenskraft. Det är ett av flera förslag från professor Lars Oxelheim när finansaktörerna just nu inte verkar vilja inse hur påverkade de är av globala händelser – eller hur påverkad Riksbanken kan bli av ett globalt händelseförlopp. Lars Oxelheim, som är verksam vid Institutet för Näringslivsforskning i Stockholm, forskar bland annat om kopplingen mellan företaget och dess makroekonomiska omgivning.

Aktieanalytiker och chefsekonomer på de stora bankerna spår en blygsam räntehöjning framöver eller en ränta som rör sig i ett snävt spann. Några aktörer på finansmarknaden påstår även att ”regeringarna inte har råd med räntehöjningar”. Mycket bygger också på att Riksbanken förväntas ha läget under kontroll. Men Lars Oxelheim menar att så inte är fallet. Riksbanken är en del av en global finansiell marknad där balansen lätt kan sättas ur spel. Och finansaktörerna har en tendens att gå i samma ledband och ägna sig åt grupptänk.

Hur menar du att Riksbanken genom sin prisade transparens bidrar till ett flockbeteende?

– Människor tror att ju mer transparens och ju mer information, desto bättre, men om en så stark aktör som Riksbanken ger för mycket information riskerar det att leda alla aktörer i samma riktning.

– Den svenska Riksbanken är dessutom en av de mest transparenta i världen.

Vilka aktörer menar du?

– Aktiemarknaden, investerare, industrin, just nu talar alla om att räntan ska vara 1 till 2 procent i framtiden. Alla aktörer på finansmarknaden och alla investerare går i samma riktning.  De bibringas den tron och ges det sken att de har allt under kontroll. En skenbar säkerhet.

Du drar paralleller till president Reagan och hans finanspolitik.

– Risken är att vi får samma scenario som i USA på 1970-talet.

– Historien sänder varningssignaler. Det som hände i slutet av 1970-talet var ett penninghistoriskt experiment. Centralbankens ordförande ströp penningutbudet. Samtidigt fick USA en expansiv president i Ronald Reagan som 1981 genomförde en skattereform som spädde på efterfrågan på pengar. Jämviktspriset på pengar – räntan – steg under kort tid med hela 10 procentenheter.

Vilka paralleller ser du idag?

– Dagens situation med Fed som strävar efter att normalisera sin penningpolitik, de ska minska penningmängden – samtidigt som president Trump i sitt agerande, inklusive i sin skattereform, påminner om Reagan.  Det sänder en signal om ett dramatiskt förlopp även i Sverige.

Vad betyder det?

– Det kan finnas en parallell med en ränteuppgång på 10 procentenheter.

Hur ska man tänka som investerare?

– Man ska ställa sig frågan hur många av ens investeringar som är gjorda under de senaste åren som tål en sådan smäll: Vore det inte dags att förbereda sig på en räntechock?

– När alla tycker samma sak, det är då helvetet kommer. Finansmännen har en tro på sin egen förmåga att spå räntan. Det är ett grupptänk som leder oss fel.

Han säger att ränteuppgången inte behöver bli lika stor som i början på 1980-talet för att få dramatiska effekter på världsekonomin. Sårbarheten till en ränteuppgång har ökat markant som en följd av att den låga räntan lockat många företag till återköp av aktier och ökad skuldsättning. Han pekar på att antalet listade företag med högsta rating i USA minskat från strax under 100 stycken i början av 1990-talet till i nuläget 2 företag. 

För Lars Oxelheim blev problemet med grupptänk uppenbart när han, 2008, mitt i den finansiella krisen, deltog i ett seminarium i USA med representanter från den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Deltagarna undrade hur allt hade kunnat gå så fel. Var deras modeller fel? Men de kunde konstatera att modellerna var rätt men att de saknat fantasi. De hade varit fel på variablerna som stoppats in i modellen.

Vad skulle kunna hända konkret vid en ränteuppgång?

– När räntan stiger så absorberas efterfrågan direkt. De som har rörlig ränta får en smäll direkt. De som har fast ränta drabbas också. De drabbas indirekt av en mindre efterfråga. 

– Många missar räntans kommersiella betydelse.

Många företag har ju förberett sig, tagit upp större lån till en låg fast ränta.

– Fastighetsbolag till exempel, även om de förberett sig och tagit upp långa lån till fasta räntor, kommer att få vakanser på grund av en mindre efterfrågan.

– Den biten verkar inte företagen förstå. Framförallt kommer mindre orter som är beroende av ett stort företag att drabbas.

– Allmänt sätt så kommunicerar företagsledarna för lite om makroekonomi, det kan bero på att de vet för lite om makroekonomi. 

Men till stor del menar Lars Oxelheim att företagen inte vill kommunicera sin makroekonomiska exponering till investerarna.

– Då skulle investerarna vilja ha betalt för detta. De flesta fastighetsbolag har lyft tack vare en makroekonomisk medvind med den låga räntan. Om du filtrerar ut den makroekonomiska medvinden så kan du få fram ett mått på företagets konkurrenskraft.

Lars Oxelheim har arbetat med de 100 största företagen i Europa. 

– Om de gav informationen skulle det kosta företagen i form av att investerarna skulle kräva riskpremier, det vill säga att aktierna skulle värderas lägre. Den extra riskpremien skulle höja kapitalkostnaden.

Han ifrågasätter också om en vd ska belönas ekonomiskt för vad som egentligen är ”tur” som han kallar för ”luft”.

– Då borde vd:n också bestraffas för ”bad luck”. Nu belönar du hela makrouppsidan men sedan har du ett golv där du inte straffar för andra sidan.

– Det betyder att de som är mer intresserade av sin egen plånbok kommer att ta stora risker.

Hade något liknande EVA-modellen, som försöker fånga ett företags verkliga vinst, kunnat spela en roll här?

– EVA-modellen filtrerade inte ut makro-ekonomin. Det är den som måste filtreras ut.