Vinge sneglar inte mot Mannheimer Swartling

Efter att under många år ha legat hack i häl på varandra har advokatbyrån Vinge halkat efter konkurrenten Mannheimer Swartling. Under 2005 omsatte Vinge 875 miljoner kronor och Mannheimer Swartling 874 miljoner kronor. Tio år senare ligger Vinges omsättning på 852 miljoner kronor, medan Mannheimer Swartling har ryckt ifrån till närmare 1,4 miljarder. Även vad gäller intäkter per delägare ligger Vinge en bit bakom sin största konkurrent. Mannheimer Swartling drog under 2015 in 16,2 miljoner kronor per partner, medan motsvarande siffra för Vinge ligger på 12 miljoner kronor.

Men Maria-Pia Hope, vd på Vinge och managing partner på byråns Stockholmskontor, ser inget självändamål i att vara störst.

– Vi vill springa mot vårt eget målsnöre snarare än att jämföra oss med andra, säger hon.

Utöver Vinges svårigheter med att få verksamheten att växa rent ekonomiskt och jaga Mannheimer Swartling har byrån haft problem med en hel del tunga avhopp på delägarnivå, något som vissa lyfter fram som en förklaring till Vinges svåra år.

Maria-Pia Hope vill inte riktigt kännas vid bilden att de många delägare som har slutat på Vinge under de senaste åren skulle utgöra avhopp, hon menar att det i vissa fall snarare har varit på Vinges eget initiativ – antingen på grund av att delägarna inte har nått upp till de krav som ställs eller för att det fanns ett behov av att slussa in yngre förmågor.

– Vi har genomfört ett kraftigt generationsskifte och jag skulle säga att den rörelse som vi har sett i delägarleden de senaste åren framförallt är en produkt av det. Precis som många andra byråer följer och managerar vi också våra partners prestationer, så det har också spelat in. Till detta kommer att delägare ibland landar i att karriär på en och samma byrå hela livet inte är deras ”cup of tea”, och det måste man självklart ha respekt för, säger Maria-Pia Hope.

När Fredrik von Baumgarten lämnade Vinge 2008 för att starta upp Hannes Snellmans Stockholmskontor slog det ned som något av en bomb i advokatbranschen. Därefter följde en rad avhopp, där Michael Wigges, före detta managing partner och vd på byrån, kanske var allra mest kännbart.

Wigge lämnade Vinge vid årsskiftet 2014-2015 och tog då med sig delägarkollegorna Bo Adrianzon, Patrick Forslund, Stefan de Hevesy och Henrik Wenckert.

I och med flytten tog delägargruppen även med sig en hel del uppdrag från Vinge till nystartade Wigge & Partners, däribland prestigekunden iZettle som man fick i uppdrag att bistå vid bolagets senaste finansieringsrunda – ett företag som tidigare alltså köpt motsvarande tjänster från Vinge.

Vassa armbågar som framgångsrecept

Sedan starten 1983 har Vinge haft ett rykte som en entreprenöriell advokatbyrå med ett tydligt affärsmässigt fokus, något som har gett byrån ett mindre smickrande rykte som en arbetsplats där vassa armbågar är en förutsättning för att ta sig fram – ett rykte som Michael Wigge under sin tid på byrån inte var ovan att konfronteras med.

– Jag är född och uppvuxen på Vinge. Mitt dna är Vinge. Som managing partner på byrån i elva år har jag ofta fått höra alla de här argumenten att det skulle vara lite vassare armbågar. Visst är det en särskild kultur på Vinge jämfört med andra byråer, men om man skrapar lite på ytan så finns den här frågeställningen hos många andra byråer oavsett vinstdelningssystem. Jag tror att fåfängan, att kunna visa att det är "min klient" är en minst lika stor drivkraft som prestation om man har ett likadelningssystem, säger Michael Wigge om sin gamla arbetsgivare.

Michael Wigge

– Vinge har byggts upp till en av Sveriges största byråer på en mycket kortare tid och man har haft ett stort fokus på att kulturen ska uppfattas som att vara lite mer affärsmässigt inriktad och entreprenöriell och ligga lite i framkant. Det har attraherat en viss typ av människor som gillar att tävla, men det behöver inte vara något fel i det. Jag tycker att det har varit en fantastisk kultur där och jag är otroligt tacksam över att ha fått växa upp i den, fortsätter han.

Fredrik von Baumgarten, som är av en annan åsikt än Michael Wigge, var kritisk mot kulturen på Vinge redan när han lämnade skeppet 2008.

– Jag var färdig med kulturen på Vinge. Det är lite på-stället-marsch. Vinge vet inte riktigt var firman ska ta vägen. Jag tror att ett företag måste veta vart man är på väg och ha mål med sin verksamhet, sa han i en intervju med Realtid.se då.

Det har gått åtta sedan Fredrik von Baumgarten slutade på Vinge när vi ses på BBR&P:s kontor på Blasieholmen i Stockholm, den nischade transaktionsbyrå som von Baumgarten tillsammans med tre före detta Vinge-kollegor startade upp under våren 2013. Han är fortsatt skeptiskt inställd till fruktbarheten i den modell som han menar att Vinge så tydligt implementerar.

– När man tittar tillbaka på tiden på Vinge och gör en egen reflektion utifrån egna erfarenheter, och samtidigt ser Mannheimers framgångar, så kan man väl säga att Vinges modell lättare leder till individuella framgångar men inte nödvändigtvis till en växande helhet, säger han.

Fredrik von Baumgarten beskriver Vinge som en arbetsplats med ett lite tuffare klimat där man ständigt måste förtjäna sin plats.

– Det är mindre förutsägbart, det blir mer tävling och därmed mer intern konkurrens i en sådan modell som Vinge har, vilket också kanske kan förklara varför Vinge har haft en period då många delägare har lämnat och gått till andra ställen. Men det har också varit lite av ett generationsskifte, det har inte varit en helt onaturlig förändring, säger Fredrik von Baumgarten.

Fredrik von Baumgarten

– Det har också visat sig att Mannheimers modell och kultur har varit väldigt stark. Den har omfattats av alla, de har väldigt tydligt och framgångsrikt tryckt på den modellen utåt. Att det är true partnership bland annat, fortsätter han.

Mannheimer Swartlings modell, som man själva kallar ”true partnership”, innebär att byråns vinst delas lika mellan delägarna och att övriga juristers ersättning baseras på erfarenhet. Tanken med modellen är att ”alla klienter ska vara hela byråns klienter” och att kunskap ska delas mellan kollegor, verksamhetsgrupper och kontor.

Maria-Pia Hope menar dock att Vinges och Mannheimers Swartlings respektive modeller inte skiljer sig särskilt mycket från varandra – och att ryktet om Vinge som en arbetsplats där vassa armbågar premieras är överdrivet, för att inte säga felaktigt.

– Såvitt jag vet är det enda som skiljer oss från Mannheimer vad gäller vinstdelning att Vinge ger möjlighet till bonus för extraordinära prestationer. Det gör vi för att vi tycker att det är ett bra sätt att säkerställa att vi verkligen kan premiera insatser som går utöver det vanliga. Det är egentligen inget konstigt, så jobbar ju många företag, säger hon.

– Vad gäller kulturen på Vinge skulle jag säga att många hos oss är tävlingsmänniskor som drivs av att vilja att ligga i topp och jobba med de mest spännande och utmanande uppdragen. Det kanske är den drivkraften som folk tänker på när de säger att det finns vassa armbågar hos oss – jag vet inte. Helt klart är att vi inte skulle ha den marknadsposition som vi har utan ett ständigt lagarbete. Jag skulle gå långt som att säga att individualistiska ensamvargar inte alls passar in hos oss. Har man inte arbetat på Vinge de senaste åren är det möjligt att man har en annan bild av byrån, fortsätter hon.

Vad är det, rent konkret, som har hänt på Vinge under de senaste åren menar du?
– Historiskt var vi kända för vår M&A- kapitalmarknads- och bank- och finanstjänst. Sedan 4-5 år tillbaka är vår uttalade strategi att vara Sveriges ledande full-service-byrå och topprankade på stand-alone basis även inom exempelvis svensk och internationell tvistlösning, IP, försäkring och TMT. Vi har också genomfört ett omfattande generationsskifte, med allt vad ett sådant innebär. Sitter man inte mitt uppe i Vinge-vardagen är det naturligt att man inte följt alla delar i de senaste årens snabba utveckling.

Maria-Pia Hope vill även tona ner det faktum att avståndet till Mannheimer Swartling har vuxit så dramatiskt i termer av omsättning de senaste åren. Det är viktigare att vara bra på det man faktiskt gör än att göra allt, menar hon. Att vara med i de största och mest intressanta M&A-transkationerna och börsnoteringarna är något som Vinge värderar högre än att slå konkurrenterna i termer av storlek.

– Vi ser det inte som ett självändamål att vara störst. Men vi tycker att tillväxt är bra, därför att det skapar positiv kraft och dynamik. Därför vill vi självklart växa inom de områden där vi ser att det är möjligt, som till exempel tvistlösning, immaterialrätt, compliance och finansiell reglering. För oss är det viktigare att leverera en bra, förstklassig tjänst, som våra klienter är nöjda med, än att ha en hög omsättning, säger hon.

Just topprankat har Vinge faktiskt varit de senaste åren, trots stagnerande omsättningssiffrorna och delägare som har lämnat. Exempelvis utsågs man både under 2014 och 2015 till årets M&A-byrå i Sverige i analysföretaget Mergermarkets årliga ranking.

Nischbyråer på uppgång

De båda före detta Vinge-delägarna Fredrik von Baumgarten och Michael Wigge representerar ett segment som är på uppgång i branschen: nischbyråerna.

Under de senaste åren har antalet små nystartade byråer med ett enda tydligt verksamhetsfokus ökat lavinartat, och vissa tycker sig ha funnit en inte alltför hederlig förklaring till detta.

I januari 2014 skärptes skattereglerna för utdelning i fåmansbolag efter att dåvarande finansminister Anders Borg riktat skarp kritik mot hur bland annat högavlönade advokater missbrukat de så kallade 3:12-reglerna.

Skattereglerna, som brukar refereras till som antingen fåmansbolagsreglerna eller just 3:12-reglerna, fanns egentligen till för att uppmuntra mindre bolag att anställa mer och på så sätt skapa jobb. Detta då upplägget gjorde att delägare i mindre bolag fick skattelättnader på sin utdelning ju mer bolaget betalade ut i lön till sina anställda.

För att förhindra att reglerna missbrukades av exempelvis advokater med en mycket liten ägarandel – exempelvis delägare på de stora byråerna – satte regeringen en gräns som innebar att delägarna var tvungna att äga minst 4 procent av bolaget för att få skattelättnader.

Enligt en granskning av SVT gjordes en hel del försök att komma runt de nya skattereglerna, bland annat valde advokatbyrån Maqs att stycka upp sin verksamhet i två delar.

Elaka tungor menar att den stora ökningen av små nischbyråer, ofta med endast 4-5 delägare, beror på just de nya skattereglerna. Michael Wigge, som startade sin nischbyrå exakt ett år efter att regelförändringen började gälla, är dock skeptisk till den förklaringen.

– Drivkraften att starta mindre byråer har inte varit den så kallade 3:12-regeln, utan snarare att kunderna efterfrågar en annan typ av leverans. Omfattningen av de stora uppdragen som fanns för 10-15 år sedan finns inte där idag, utan det är en annan typ av uppdrag. Och sådana uppdrag behöver en annan typ av organisation, du behöver inte vara en fullservice-byrå idag för att hantera de transaktioner som numera är vanligast i Sverige, nämligen överlåtelser av mellanstora och små bolag samt fastighetsbolag. De riktigt stora transaktionerna hanteras oftast av "magic circle" eller Wall Street-firmor, säger han.

Inte heller Fredrik von Baumgarten menar att 3:12-reglerna skulle ha varit drivande i trenden att alltfler nischbyråer startas, även om han tillskriver regelförändringarna en något större förklaringskraft än vad Michael Wigge gör.

– Jag tror att det egentligen var viktigare att branschen som helhet började växa långsammare, så att det inte fanns utrymme att ta in nya partners på de stora byråerna. Det i kombination med 3:12-reglerna spelade nog i vissa fall en roll. Men också en allmän anda att många som var unga insåg att man lika gärna kunde göra det här själva. Det är roligt att göra något själv, det är roligt att få bestämma över sin egen tid och utveckling, säger Michael Wigge.

Fredrik von Baumgarten tror att nischbyråernas framfart – inte bara inom transaktionsjuridk utan även inom andra rättsområden – kan utgöra en delförklaring till Vinges något avstannande tillväxt.

– Det tas från många olika delar, och det kanske är ett av skälen till att Vinge har stannat i tillväxten, säger han.

Även om nischbyråer som BBR&P och Wigge & Partners har för avsikt att ta uppdrag och kunder från de stora byråerna – och stundom också lyckas med det, såsom Wigge & Partners iZettle-uppdrag – är inte Maria-Pia Hope särskilt orolig över att Vinge skulle tappa marknadsandelar till dem, trots de förändringar i marknaden som Michael Wigge talar om.

– Nischbyråerna med transaktionsinriktning, inklusive BBR&P och Wigge & Partners, är inte konkurrenter till oss utan rör sig som regel i andra segment, med fokus på framförallt mindre transaktioner. Därmed inte sagt att de inte är duktiga jurister och har bra enskilda kundkonton. Det återstår dock att se om någon av de mindre M&A-byråerna lyckas bli riktigt framgångsrikpå den svenska marknaden, säger Maria-Pia Hope.

Maria-Pia Hope nämner den finska transaktionsbyrån Avance som ett exempel på en nischbyrå som faktiskt har lycktas ta marknadsandelar från de stora byråerna. Hon utesluter inte samma utveckling på den svenska marknaden framöver, även om hon inte tror att chansen, eller risken, är så stor.

– Man ska inte underskatta nischbyråernas utmaning. Transaktionstjänsten har blivit lite av en "bulk-vara". Man måste som rådgivare vara effektiv, kunna leverera snabbt och ha sett frågeställningarna många gånger. Och då har ju vi, som gör runt 70 förvärv per år och har all nödvändig specialistkompetens in-house, en stor fördel gentemot byråer som under samma period bara biträder i ett handfull projekt. I kraft av vår marknadsposition kan vi dessutom rekrytera de allra bästa unga juristerna och därigenom ge bra service även för en betydligt mindre peng än ett delägararvode. Inte sällan är det alltså mer effektivt att anlita oss även för mindre och mellanstora projekt, lägger hon till.

Men internationella aktörer hotar

Ett hot som Vinge däremot tar på större allvar är det som kommer från internationella aktörer, något som ökar när världsekonomin blir alltmer global och alltfler uppdrag innefattar flera jurisdiktioner.

– Jag skulle säga att konkurrensen från internationella aktörer är mer påtaglig än den från nischbyråer. Sverige är en spännande marknad när många andra marknader stagnerar. Trenden de senaste åren är att alltfler icke-svenska byråer letar sig hit, inte nödvändigtvis med kontor, men med team som pitchar på svenska klienter och uppdrag, säger Maria-Pia Hope.

Är de här även på helsvenska uppdrag, exempelvis ifall ett svenskt företag köper ett annat svenskt företag?
– Nej, utan oftast finns någon form av cross-border-element för att de ska vara intresserade.

Även de som har kontor här, till exempel Linklaters och Ashurst?
– Nja, de jobbar väl också mer domestikt. Överlag kan man konstatera att alla stora cross-border-projekt är av intresse för spelare utanför Sverige, och så lär det förbli.

Upplever du att det har blivit svårare för er och Mannheimer att konkurrera om de stora så kallade cross-border-uppdragen?
– Det är fler som är intresserade av de uppdragen idag, men jag skulle nog säga att vi – tillsammans med Mannheimer – hävdar oss väl i konkurrensen. För till syvende och sist är lokalkännedomen ofta central. I och med att vi har nog så bra jurister som de internationella byråerna, så klarar vi oss bra. Vi väljer att se den internationella konkurrensen som något hälsosamt. Den gör ju att vi hela tiden måste vara på tå och utveckla vår tjänst, och det är förstås bara bra.

Om man tittar på den statistik över legala rådgivare vid M&A-transaktioner som Mergermarket för på regelbunden basis är det svårt att inte hålla med Maria-Pia Hope. Vinge och Mannheimer Swartling har under de senaste åren ständigt återfunnits på plats ett och två. Under vissa perioder har Vinge till och med hamnat före Mannhaimer Swartling.

Samtidigt återfinns de amerikanska och engelska byråerna långt ner på listan, både sett till antal transaktioner och sett till det totala värdet på transaktionerna som man har medverkat i.

Än så länge tycks Vinge alltså stå sig väl i konkurrensen från de internationella aktörerna, och om Maria-Pia Hope får rätt behöver man heller inte oroa sig för nischbyråernas framfart. Det som återstår då är framförallt den ständige antagonisten Mannheimer Swartling, men några planer på att ta upp kampen med dem igen verkar inte finnas.