Annons

Annons

Robin_Nyman_534.jpg

Ur ett liberalt perspektiv finns det goda skäl att, i Sverige, låta ojämlikhet som härrör från arbetsinkomster öka, skriver Robin Nyman, Luf.

Vad är en rättvis inkomstfördelning?

DEBATT: Att brett förankrad produktivitet hänger ihop med stabil tillväxt och låg grad av ojämlikhet har länge varit en politiskt bekväm sanning. Den har drivits fram av en socialdemokratisk världsbild med en förenklad syn på ojämlikhetens sammansättning och effekter. Men att enbart belysa frågan utifrån den egna politiska agendan räcker inte, skriver Robin Nyman, ordförande ekonomisk-politiska arbetsgruppen, Liberala Ungdomsförbundet.

I Sverige har den ekonomiska politiken under lång tid betonat hög grad av likhet i utfall och möjligheter. Detta har skapat en egalitär kultur och ett rättvisepatos, som ska värnas. I samhällen där inkomst- och resursfördelningen sprider sig mer skevt, än i Sverige, förekommer andra icke önskvärda fenomen: sociala problem, bristande tillgång till vård och låg tillit mellan medborgarna. I dessa fall är det viktigt att skilja mellan orsaks- och korrelationssamband. Hänsyn måste tas till varje enskilt lands storlek, befolkning och kultur.

Ojämlikhet är en svår avvägning. För låg ojämlikhet är inte bra, men för hög är inte heller önskvärd. Det är därför viktigt att omsorgsfullt studera och begrunda ojämlikhetens sammansättning – men framförallt dess orsaker. Om de policyåtgärder politiker föreslår ska vara effektiva är det viktigt att vara strikt och klargörande med statistiken.

Det mest etablerade måttet för att mäta ekonomisk ojämlikhet är ginikoefficienten, mätt genom disponibel inkomst. En utdragen fördelning är tecken på hög grad av ojämlikhet, medan en mer sammanpressad fördelning innebär lägre ojämlikhet.

Ginikoefficienten har dock sina begränsningar. Det är ett fördelningsmått och anger varken det högsta eller lägsta värdet i fördelningen. Vid framställan av denna statistisk mäts enbart ett enskilt inkomstår, vilket riskerar att ge en förenklad bild av ojämlikheten i det svenska samhället.

Mer relevant, för att kunna lösa problematiken, är att studera varaktighet i de olika inkomstdecilerna och ojämlikhet över längre tidsperioder. 

En ingenjörsstudent är per definition låginkomsttagare under studietiden, eftersom personen lever på studiemedel och låga arbetsinkomster. Ojämlikheten, mätt genom ginikoefficienten, kommer således öka i samhället. Men är detta en problematisk ojämlikhet?

Bilden är inte entydig. Personen kommer efter avslutad utbildning ha goda möjligheter till ett arbete med stabil inkomst och mätt över en längre period är personen sannolikt medel- eller höginkomsttagare.

Är alla låginkomsttagare ingenjörsstudenter? Nej, givetvis inte. Men faktum är att ökningen av studenter under början 90- och 00-talet till del förklarar den höjning av ginikoefficienten som skett parallellt. Detta trots att en höjd utbildningsnivå, i grunden, är positivt för samhället och personen som genomgår den.

Förmögenhetsfördelningen inbegriper än mer.

Den vanligaste typen av förmögenhet i Sverige är nämligen det egna boendet. I de flesta fall utgör förmögenheten dessutom personens eller hushållets primärbostad. Den ökade ojämlikheten i förmögenheter förklaras till del av senaste decenniets kraftiga prisökning på bostäder. Ojämlikheten är således mekaniskt framdriven och inte huvudsakligen ett resultat av sänkt skatt på arbetsinkomster.

Globalisering, ökat antal studenter, värdeökning på bostäder och ökad teknisk specialisering har alla bidragit till utvecklingen.

Fördelningen är dock inte oviktig. Politiken måste förbättra rörlighet mellan inkomstdeciler och underlätta för människor att vidareutbilda sig löpande under arbetslivet. Samt, än viktigare, säkerställa att den disponibla inkomsten i de lägsta decilerna kontinuerligt ökar. 

Här har skatten på arbetsinkomster en viktig roll att spela. Låg skatt på låga inkomster bidrar sannolikt till högre rörlighet, medan en högre progressivitet bidrar till att pressa samman inkomstfördelningen. Vilket skapar högre grad av jämlikhet. Dock till priset av minskade incitament att röra sig uppåt i inkomst. Det finns således, ur ett liberalt perspektiv, goda skäl att i Sverige låta ojämlikhet som härrör från arbetsinkomster öka.

Att en sådan ökning leder till att vård, utbildning och andra typer av offentliga tjänster behöver bekostas ur egen ficka är inte plausibelt, eftersom löneinkomster är stelare, medför positiva bieffekter och har en jämnare fördelning än kapitalinkomster. När vi värderar huruvida nivån av ojämlikhet i ett samhälle är för hög, måste vi alltså se bredare än till enbart ginikoefficientens absoluta värde.

En ökad ojämlikhet, där skillnad i inkomst och förmögenhet ökar men där ökningen anses legitim, har inte samma effekt på tilliten i ett samhälle som när ökningen upplevs illegitim. Följaktligen är det fullt möjligt att kombinera högre nivåer av ojämlikhet och behålla den höga tilliten vi har i Sverige.

Den här typen av statistik och dess sammansättning är viktig att tillämpa och förstå. Annars riskerar den politiska diskussionen om tillväxt, arbete och ojämlikhet bli ett slagträ där bägge sidor betonar sin subjektiva och retoriska bild av vad en rättvis inkomstfördelning är. 

Robin Nyman 
ordförande ekonomisk-politiska arbetsgruppen, 
Liberala Ungdomsförbundet

Läs allt om:
SEB, Handelsbanken och fintech-aktör om GDPR

"Småföretagare borde fått bättre GDPR-vägledning"

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons