Sorgebarnet Malmö

Malmö är i viss mån en ideologisk experimentverkstad för vänstern, jämförbar med Nacka och Solna för borgerligheten. Det gäller inte minst nya vänsterströmningar. Malmö präglas mer av genuspiloter, intersektionalitet och normkritisk barnfilm än av traditionell betongsocialism.

Den praktiska modell som Malmö valt är höga skatter och en aktivistisk offentlig sektor. Runt 27 procent av alla anställda i Malmö jobbar för kommunen, vilket är en och en halv gånger riksgenomsnittet. Stadens arbetsmarknadsprogram, sociala satsningar och integrationsprojekt är omfattande till antalet.

De rödgröna tycks också vara stolta över hur Malmö har utvecklats:

”Malmö har genomgått en stor förändring och kommit stärkt ur den som en ung, modern och global kunskapsstad. Våra ansträngningar att skapa en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stad har påtagligt ökat många Malmöbors livskvalitet.”

Förra året höll Stefan Löfven sitt förstamajtal i Malmö:

”Staden är ung. Staden är global. På bara några år har ni i Malmö klivit fram och visat att det här är en stad i kulturens och utvecklingens framkant. Och jag tror att det är känslan av framtidstro som gör att staden växer.”

Det är en verklighetsbeskrivning som tål att ifrågasättas. Ingen större svensk stad har högre arbetslöshet och mer fattigdom än Malmö. Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar.

Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner.

Det troligen enskilt viktigaste måttet på en kommuns ekonomiska välmående är förvärvsinkomster från arbete och företagande per invånare. SCB:s statistik för perioden 1991-2012 visar att reala inkomster per capita i hela landet växte med i genomsnitt 1,7 procent per år. I Malmö låg tillväxten på endast 1,1 procent per år, femte lägst av alla kommuner. Endast Botkyrka, Burlöv, Perstorp och Södertälje upplevde en sämre ekonomisk utveckling än Malmö.

Arbetslöshet och inkomststagnation har eroderat kommunens skattebas. När Ilmar Reepalu tog över år 1994 låg Malmös genomsnittliga skattekraft per invånare 2 procent under riksgenomsnittet. Idag ligger Malmös skattekraft per invånare 16 procent under riksgenomsnittet, lägre än Pajala och Jokkmokk.

Stadens ekonomi går ihop genom att skattebetalare i övriga landet täcker de enorma hålen i budgeten. Förra året fick Malmö kommun över 4 miljarder kronor i kommunalt utjämningsbidrag, utan jämförelse mest av alla kommuner. Stadens egna skatteintäkter var 10 miljarder kronor. Malmö får nu ensamt lika mycket i kommunalt utjämningsbidrag som hela Övre Norrland, en region med betydligt fler invånare.

Malmös bedrövliga utveckling lyser igenom vilket statistiskt mått man än väljer. Rädda Barnens genomgång av barnfattigdom år 2013 ”visar att Malmö liksom tidigare är den kommun där barnfattigdomen är störst.” Enligt Socialstyrelsen betalar Malmö näst mest socialbidrag per invånare av landets kommuner. Var tionde Malmöbo mottog socialbidrag förra året.

Socialistiska Malmö är ironiskt nog också en av Sveriges mest ojämlika kommuner. Gini-koefficienten som mäter ojämlikhet i arbetsinkomster ligger på hårresande 0,427. Endast Danderyd, Lidingö och Lund har högre inkomstojämlikhet än arbetarrörelsens vagga. Det innebär att fyra Amerikanska delstater har lägre inkomstojämlikhet än Malmö (det är dock invecklat att jämföra inkomstfördelning mellan länder).

Att det går dåligt för Malmö bevisar förstås inte i sig att utvecklingen är de rödgrönas fel. Det gick inte speciellt mycket bättre när de borgerliga sist satt i stadshuset. Malmös låga sysselsättning och tillväxt går inte att förstå utan att ta upp den misslyckade integrationen. En tredjedel av Malmös befolkning är utrikes födda, och det är här utanförskapet är koncentrerat. En beräkning av SCB som inkluderade gränspendling visade att 79 procent av Malmös inrikes födda befolkning i arbetsför ålder förvärvsarbetar, vilket inte är långt från riksgenomsnittet. Bland den utrikes födda befolkningen i Malmö arbetade endast 54 procent.

Att skylla på externa faktorer är dock inte helt tillfredställande. För det första har Malmöregionen i övrigt haft en gynnsam situation. Sverige har upplevt en urbanisering som lyft övriga medelstora städer. Malmö borde utöver detta ha gynnats av Öresundsbron, den nyöppnade högskolan samt närheten till tillväxtstäderna Lund och Köpenhamn. De rödgröna själva menar dessutom att flyktinginvandring tvärtom har gynnat Malmös ekonomi. Mångkulturella Malmö förs snarast fram som en lyckad förebild.

Stefan Löfven deklarerade i sitt förstamajtal i Malmö förra året: ”Det är Malmös mångfald, inte er enfald, som gör staden fantastisk!” Socialdemokraterna menar att flyktinginvandring från tredje världen är gynnsam för den ekonomiska utvecklingen. Då är det knepigt att samtidigt hävda att samma flyktinginvandring förklarar Malmös stagnation.

Vänstern har egentligen aldrig lyckats producera någon alternativ förklaring till Malmös svaga prestation. Man har varit något mer framgångsrika med att mörka att det går dåligt. Enligt Aftonbladet lägger Region Skåne över 100 miljoner kronor på PR varje år. Kan man inte fixa ett problem så kan man alltid ge sken av att man har gjort det med glad marknadsföring.

En anledning till att ledningen i Malmö inte har utkrävts större ansvar är en spridd form av ”Malmöfatalism”. Det låter ibland nästan som att Malmö till sin natur skulle vara en nedgången stad som vi inte ska förvänta oss mer av. Trots att staden så sent som på 1980-talet hade högre snittinkomster än övriga landet.

Vänstern har aldrig krävts på ett sammanhängande svar om varför det inte går bättre för staden där deras idéer slagit igenom mest. Varför har stadens massiva sociala satsningar inte fått bukt på arbetslöshet och segregation? Malmö snålar inte på kulturen – man bygger nu ett konserthus för sin symfoniorkester för 800 miljoner kronor. Är det rätt prioritering för en kommun som får 4 miljarder kronor årligen i bidrag från övriga landet?

Malmö har nu varit en mångkulturell stad i decennier. När ungefär kan vi förvänta oss att de länge utlovade ”långsiktiga” vinsterna från flyktinginvandringen kommer att materialiseras? Det vore överlag intressant om någon bad Stefan Löfven förklara varför det går så dåligt för Sveriges mest vänsterdominerade stad.