Det är Riksbankens uppblåsta balansräkning i kombination med de kraftigt höjda styrräntorna som är huvudförklaringen till att bankernas räntenetton skenar. Jag har tagit upp det förut och får tydligen ta upp det igen. Detta är sjukt – och förr eller senare kommer det att flyta upp till ytan (realtid.se) För än så länge verkar denna insikt inte ha sjunkit särskilt djupt in i det allmänna medvetandet. Och vare sig storbankerna själva eller den huvudansvariga, Riksbanken, är intresserade av att berätta hur denna nya fantastiska penningpump fungerar.

För det är inte så att det är bolånetagarna som har fått betala bankernas räntefest. Bolånenräntorna har visserligen följt med uppåt på räntebanan, men det är inte vid den regnbågens fot som storbankerna har hittat sin nya skattkista. Finansinspektionen, som inte heller riktigt vill ta bladet från munnen om sakernas tillstånd, mäter ju löpande bankernas bolånemarginal. Det vill säga skillnaden mellan räntan på nyutlåningen och bankernas egna finansieringskostnader för bolånen.

Bolånemarginalen har nämligen i det närmaste kollapsat. Från att ha toppat på 1,7 procent under 2017 och sedan dala ner mot 1,4 procent under inledningen av 2022 har den efter att Riksbanken har börjat höja räntorna sjunkit under 0,6 procent. Bolåneaffären har för bankerna därmed gått från att vara extremt lönsam, med en avkastning på det allokerade egna kapitalet på över 40 procent under 2017 är den nu nere strax över 10 procent på nyutlåningen. Det vill säga, bolåneaffären ligger nu på en nivå som är nätt och jämnt värdeskapande.

Derivatan för bolånemarginalens utveckling är fortfarande klart negativ och har kanske förutsättningar att hitta den botten på 0,2 procent som den hade under finanskrisen 2008.

Så det är inte där förklaringen finns till bolånetunga Swedbanks räntenetto kunde öka med närmare 80 procent jämfört med andra kvartalet i fjol. Nej, man får i stället titta på en annan del på bankernas tillgångssida för att hitta förklaringen till denna kraftiga uppgång. Det är deras fordringar på centralbankerna. Från att ha varit en lätt belastning eller ett nollsummespel så länge Riksbanken höll sig med minus- och nollränta fram till den 3 maj i fjol, så har den nu blivit en intäktsexplosion.

Riksbankens stora skuld till bankerna är en funktion av dess stora tillgångsköp under pandemin, då Riksbankens balansräkning svällde från 900 miljarder kronor vid ingången under 2020 till som mest 1 600 miljarder kronor vid det senaste årsskiftet för att enligt den senaste balansrapporten från den 15 juli uppgå till 1 392 miljarder kronor.  Riksbankens tillgångsmassa utgörs av guldreserven på 83 miljarder kronor, valutareserven (inklusive fordringar på IMF) på 552 miljarder kronor och så de inköpta värdepapperen på 747 miljarder kronor.  (Drygt hälften av dessa utgörs intressant nog av bankernas säkerställda obligationer. Där avsikten med Riksbankens köp var att pressa ned räntan för bankernas finansiering.)

Men det är finansieringen av tillgångarna som är det intressanta. Där ingår den tynande posten sedlar och mynt på 62 miljarder kronor. Sedan finns motposter till IMF på 90 miljarder kronor och ”värderegleringskontot” på 125 miljarder kronor. Det senare är intressant eftersom Riksbankens valutareserv tidigare hade en matchande skuld till Riksgälden. Sedan några år har man lagt om kurs för att till större delen gått in för att finansiera denna i kronor. Riksbanken har således under de senaste åren varit en av de största nettosäljarna av svenska kronor och har, med visst fog, blivit beskylld för att vara en viktig delförklaring till den svaga kronan. Samtidigt har detta lett till stora ”valutavinster”, som förs till detta konto, samt en icke oväsentlig inflationsimpuls från kronförsvagningen.  Det egna kapitalet ska vi nog helst inte tala om, även om Realtids läsare är bekanta med att det numera är negativt, minus 18 miljarder kronor. Riksbankens egna kapital är mer än förbrukat (realtid.se)

Men det intressanta för storbankerna är att Riksbankens huvudsakligen har finansierat sig genom dessa. Totalt har Riksbanken tagit upp lån hos storbankerna, för att finansiera sina tillgångsköp liksom omläggningen av finansieringen av valutareserven, på totalt 1 114 miljarder kronor. Det är de så kallade reserverna, ”inlåningsfacilitet och skuldcertifikat”, på vilka Riksbanken betalar den egna fastställda styrräntan, för närvarande 3,75 procent, på skuldcertifikaten och styrräntan minus 0,1 procent på inlåningsfaciliteten.

Avkastningen på Riksbankens tillgångar ligger någonstans runt 1 procent. Detta är inte Ebberöds Bank utan kallas för penningpolitik.

För bankerna är detta en fantastisk affär. För det första är fordringarna på Riksbanken formellt sett helt riskfri och kräver därför inget eget kapital och matchas helt av egna korta skulder, inlåning. Det gör att så länge bankerna har en positiv räntemarginal mellan vad de får betalt för sina fordringar på Riksbanken och vad de ger på sina sparares inlåningskonton, så går avkastningen på denna affär mot oändligheten. En bättre definition på arbitrage – riskfri vinst – får man leta efter. 

För det andra har Riksbankens val att höja räntan i stället för att först lätta på tillgångsportföljen, så kallat kvantitativ åtstramning, bidragit till att hålla uppe inlåningsvolymen och därmed penningmängden i det svenska banksystemet. Det har för storbankerna medfört att konkurrensen om inlåningen på den svenska marknaden inte har varit så skarp, utan storbankerna har, som alla bankrapportläsare har sett,  kunnat förstärka sina marginaler.

Så vill vår finansminister Elisabet Svantesson öka konkurrensen på den svenska inlåningsmarknaden ska hon nog inte i första prata med storbankerna. Hon kan prata med Riksdagens egen myndighet, Riksbanken..Visst ja, svenska politiker får ju inte prata penningpolitik. Finansministern vill inte rucka på Riksbankens oberoende (realtid.se)