Vem blir sittande med Svarte Petter?

När Saudi Aramco sätts på börsen nästa år kommer det att bli världens största bolag, räknat i börsvärde.

Saudi Aramco är det statliga oljebolaget i Saudiarabien och i dag världens största oljebolag. De pengar som bolaget får in i och med börsnoteringen ska satsas på framtidens teknik och förnyelsebar energi som sol- och vindkraft. Världen största oljebolag i landet vars välstånd helt kommer från olja ska alltså styra om produktionen till förnyelsebart.

Men Saudiarabien är inte ensamt.

I Norge har Norges Bank, som ansvarar för förvaltningen av den norska statliga oljefonden, långtgående planer på att sälja en stor del av innehaven i olje- och gasbolag. Den norska statens pensjonsfond utland har olje- och gasaktier för över 300 miljarder svenska kronor. Det är en exponering som Norges Bank nu vill minska. Då Norges ekonomi är beroende av olja är det en oklok idé att även deras pensionspengar är beroende av samma tillgångsslag, resonerar man.

Även den mäktiga Världsbanken passade häromdagen på att i samband med att Parisavtalet fyllde två år meddela att de kommer sluta finansiera nya gas- och oljeprojekt från och med 2019.

Agerandet från såväl Saudiarabien, Norge och Världsbanken är inte svåra att förstå. Snarare är det fullt rationellt. Ska Parisavtalet från december 2015, som stipulerar att framtida temperaturhöjningar inte får överstiga två grader, fullföljas – så måste användningen av fossila bränslen minska. Och det rejält. 

Beräkningar visar att två tredjedelar av dagens kända reserver av fossila bränslen måste förbli oanvända. Mer konkret innebär det att en mycket stor del av världens oljetillgångar riskerar att bli värdelösa. Inte underligt att de som sitter på dessa tillgångar vill göra sig av med dem så fort som möjligt. Vem vill bli sittande med Svarte Petter?

Svar: Svenska investerare. För hur underligt det än kan låta så har många större svenska investerare ökat sina innehav av olja och gas sedan december 2015. Totalt har svenska fonder, däribland Swedbank Robur, Nordea Fonder, samt Tredje och Fjärde AP-fonden, exempelvis  investerat drygt 5 miljarder kronor i Lundin Petroleum (oktober 2017), och i flera fall har investeringarna ökat sedan Parisavtalet undertecknades.

De svenska AP-fonderna, som förvaltar våra pensionspengar, har även gjort investeringar i stora globala olje- och gasbolag, däribland Exxon och ryska Gazprom. Även kinesiska och indiska kolbolag har attraherat AP-fonderna. 

Många av de allra största svenska investerarna sitter alltså på tillgångar som snart riskerar att bli värdelösa. Det kan bara finns två, möjligen tre, förklaringar till agerandet. Antingen har många av förvaltarna helt enkelt inte förstått innebörden av Parisavtalet. Eller också har de förstått, men tror inte att det kommer att bli verklighet. Den eventuella tredje förklaringen är att de har förstått, men tror att de kan sälja sina investeringar innan det är försent.  

Oavsett förklaring så är strategin, vilken den nu må vara, minst sagt riskfylld. Det kan alltså bli svenska fondsparare och pensionärer som gör den oangenäma upptäckten att de sitter med Svarte Petter på hand. Guldet kanske inte blev till sand, men pengarna blev till luft. 

Dessutom. Oavsett Parisavtalet eller inte är världen på väg att ställa om mot förnyelsebar energi. Inte för att vi måste. Utan för att tekniken helt enkelt är billigare. Redan idag!

Att satsa på gammal teknik har sällan varit en god investering. Knappast nu heller.

Skribenten Ingmar Rentzhog ingår i nätverket Climate Reality leader, som grundats av Al Gore. Han är vd för investor relations-byrån Laika Consulting samt initiativtagare till den globala klimatorganisationen WeDontHaveTime.org.