Annons

Annons

Nordea_kronika.jpg

De historiska erfarenheterna av gränsöverskridande bankförvärv och fusioner är en blandning av halvmesyrer och fiaskon, skriver krönikören Per Lindvall.

Vem är Nordea bra för?

Nordeas rapport häromveckan var klart medioker. Och synar man denna nordiska universalbank i sömmarna så framstår den som en ”mediokrati”. Storleks- och skalfördelarna har så här lång varit obefintliga. Avkastningen har varit sämre än övriga nordiska storbanker och risknivån högre, skriver Per Lindvall i en analys av läget i storbanken.

Per Lindvall

Per Lindvall

Trots de senaste årens strukturåtgärder, ”filiaiseringen”, tunga IT-investeringar och nu senast styrelsens beslut att flytta huvudkontoret till Finland och Helsingfors så är det inte mycket som talar för en förändring vad gäller lönsamhetsutvecklingen, utan snarare tvärtom.

Banken har tjugo år efter att svenska Nordbanken och finska Merita slog ihop påsarna, och två år senare inlemmade danska Unibank och norska Kreditkassen i det som blev Nordea, inte lyckats visa att denna storstilade struktur skapar något värde i sig.

Misslyckade nordiska strategier har det funnits gott om, även i andra branscher. Det gäller i synnerhet de som skett genom förvärv och vars mål har varit att skapa en nordisk marknadsstruktur.

Inom dagligvaruhandeln har ICA och Axfood gått på pumpen, men den stora plumpen var nog ändå konsumentkooperationens försök att skapa Coop Norden. En struktur som helt fick slitas isär i sömmarna. Vi kan också nämna Postnord.

Nu lär det inte finnas några starkare krafter som skulle vilja fissionera Nordea, i synnerhet som de senaste årens arbete har just gått ut på att knyta ihop trådarna hårdare. I stället kan man ana att den nuvarande ledningen och huvudägaren Sampo med styrelseordföranden Björn Wahlroos i spetsen vill vara mer och konsolidera den europeiska bankmarknaden.

Försöken att närma sig holländska ABN Amro talar för det. Flytten av huvudkontoret till Helsingfors har motiverats av Finlands medlemskap i den europeiska bankunionen. Tar man den tanken ett steg till så är det en förberedelse för att kliva ut i Europa. Värderingarna av de kontinentala bankerna är lägre liksom även lönsamheten som också är lägre. En gambler som Wahlroos kan känna sig lockad att ge sig in i det spelet. För vad ska de annars göra med Nordea?

Fast de historiska erfarenheterna av gränsöverskridande bankförvärv och fusioner är just en blandning av halvmesyrer och fiaskon. Det finns helt enkelt inga större synergier att plocka fram och storleksfördelarna är små. Och riskerna för kulturkrockar är uppenbara.

Här finns en parallell till teleoperatörerna, som aldrig har kunnat påvisa några ekonomiska fördelar av att vara verksamma på flera marknader. För de senare är det marknadsandelen på de enskilda nationella marknaderna som är helt avgörande för lönsamheten. Lite av samma mönster ser man även inom bankvärlden. På lönsamma marknader finns en handfull storspelare som bildar ett stabilt oligopol, som i det längsta vill undvika priskonkurrens på sina tjänster, som man gärna vill individualisera och differentiera.

Och att priskonkurrera för att ta kreditvolymer är ofta en särskilt dålig strategi i bankvärlden. Det kan gamla Nordbanken vittna om, men det finns också en del indikationer på att Nordea ibland försökt jobba på det sättet. De relativt höga kreditförlusterna och den klart lägre lönsamheten för Nordeas storföretagskunder och institutionella kunder, än exempelvis SEB, som redovisade sitt bokslut i veckan som gick, skulle kunna visa på detta.

Den verksamhet där Nordea uppvisar sin starkaste sida är inom kapitalförvaltning, som står för en fjärdedel av resultatet och som är en älskling för alla banker då den binder litet kapital. Men även här har Nordea tummat på lite av allmänna förtroendet med sin närvaro i Panamadokumenten och tidigare Ryssland.

Nu kan banken säkert hävda att dessa är gamla synder och att man dels städat upp och dels att man inte gjort något olagligt utan att det har varit helt kunddrivet. Motargumentet är att bankerna är mer än en vinstdrivande verksamhet, som ska hålla sig inom de lagar och regler som gäller. De är också en viktig samhällsfunktion genom att de fortfarande sitter på, och kommer att sitta på, betalningssystemet. Därmed har de även ett större allmänt skydd än andra företag. 

Men även runt kapitalförvaltningen svävar en hel del moln. De nya Mifid 2 reglerna (Markets in Financial Instruments Directive) som trädde i kraft vid årsskiftet kan komma att sätta press på lönsamheten. För när kunderna får en klarare bild av vad denna förvaltning egentligen kostar dem så kan det komma att ske en viss migration.

Det näst lönsammaste benet hos Nordea är privatkunderna som också står för en fjärdedel av rörelseresultatet. Och hälften av detta resultat genereras av de svenska kunderna, och man kan anta att de står för en lika stor del av kapitalförvaltningens vinst. Kunderna i det nya hemlandet Finland står för en knappt 20 procent.

I detta ljus blir flytten av huvudkontor lite märklig. Den har skadat Nordeas anseende i Sverige. Och tillsammans med det utarmning av kontorsrörelsen som har skett så är det troligt att detta kommer att fortsätta. 

För även om mycket inom banking kommer att kunna rationaliseras och förenklas så finns det långfristiga utmaningar. I spåren av diskussionen om den växande privata skuldsättningen så kommer det att kastas ett skarpare ljus på bankerna och hur deras verksamhet egentligen fungerar.

I en tidigare krönika beskrevs hur Riksbanken i praktiken överlåtit till bankerna att stå för inflationstrycket i ekonomin genom sitt kreditbildande. För att nå en nominell tillväxt på 5 procent har krediterna behövt öka med uppemot 15 procent. Och denna kreditbildning har till nästan 100 procent skapats inom bostadskrediter. Var finns vägs ände?

Att en hel del av de nominella tillgångar som skapats till bankernas glädje har investerats på kapitalmarknaden och drivit på tillgångsinflationen vill man inte prata om. Denna roll har också bidragit till den mycket höga lönsamheten inom privatsegmentet och kapitalförvaltningen hos bankerna.

Det har ställt bankernas traditionella roll, att ackumulera sparande för att sedan kanalisera detta till riktiga reala investeringar, helt i skuggan då den inte är lika lönsam. Men det kommer sannolikt även en insikt om att det nuvarande systemet där allt sparande skall kanaliseras till kapitalmarknaden inte är den bästa av världar.

Att människor och företag byter värdepapper med varandra bygger inget långsiktigt välstånd, även om priserna på dessa tillgångar har pressats upp. Det nationalekonomiska axiomet om att det verkliga sparande är lika med reala investeringarna i en ekonomi kommer förr eller senare att stå i centrum för diskussionen. 

Om eller snarare när detta sker kommer det att bli en utmaning för bankerna, som i mycket har förvandlat sina kontor till rena säljfunktioner av sina ”sparprodukter” och avlövat dem på kunskap om det lokala näringslivets behov.

En ökad insikt om sparandets och investeringarnas betydelse för den lokala ekonomin, att pengarna får snurra lokalt gör också att kontorsrörelsen till en strategisk funktion. Nordea är knappast inne på denna linje.

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna